Ökad likvärdighet och kvalitet för eleverna – minskad arbetsbörda för lärarna

lottalexen-1200x807Jag läste för några dagar sedan i lokaltidningen att man för att försöka behålla fler lärare i Motala ska inventera deras arbetssituation och be dem berätta på vilka sätt deras arbetssituation skulle kunna förbättras. Det känns helt nödvändigt. Nu har jag visserligen själv valt att sluta som lärare, men vill ändå ge ett förslag: Inför heltidsmentorer.

I mentorskapet ingår ett ganska brett spektrum av uppgifter och det är dessutom beroende av vilka elever du är mentor för. Uppdragets tyngd kan sannerligen variera. Här följer några exempel på vad som ingår (på gymnasienivå):

Att hålla koll på elevernas närvaro/frånvaro (och då menar jag förstås inte bara i lärarens egna ämnen utan i samtliga) är en baggis i vissa klasser och betydligt mer tidskrävande i andra. En del elever kräver många åtgärder, samtal och möten – många ger inte läraren något merarbete alls. Det spelar ganska stor roll om du har fem elever med frånvaroproblem eller noll.

Utvecklingssamtal hålls varje termin. Det låter inte så mycket att sitta ca tjugo minuter med respektive elev och vårdnadshavare, men samtalet kräver förstås förberedelser. Läraren har eleven i ett eller två ämnen, men ska ändå i någon mån tala även om de andra ämnena. Här diskuteras också elevens allmänna välmående och trivsel, framtidsplaner och annat smått och gott. I lärarens knä hamnar då t.ex. frågor om missnöje med lärare/undervisning/betygsättning, elevers hälsa, vårdnadshavares kommunikationsproblem och annat som förstås måste hanteras vidare. Att klämma in utvecklingssamtalen mellan lektioner är ingen lek och att jobba några kvällar är inte alltid enkelt eller självklart. Att förbereda eller efterarbeta lektioner under utvecklingssamtalveckor är också svårt att hinna. Och att utnyttja den där halvtimmen mellan 17.30 och 18, då någon ”glömde att det var samtal” är inte så lätt heller.

Mentorstid (klassråd) är för all del trevligt. Ändå tänker jag att en heltidsmentor skulle kunna utnyttja tiden bättre. Jag får i alla fall själv erkänna att jag la betydligt mindre tid på att planera mentorstiden än mina lektioner. Tiden kan utnyttjas bättre om någon med en klar agenda och adekvat kompetens håller i den. Allmän studieteknik, studie- och yrkesvägledning, livsstilsfrågor och övergripande information av olika karaktär gör sig bra på denna tid.

Många elever klarar sina studier och mår bra. Det är underbart. Men ett inte försumbart antal elever har problem. Det kan handla om allt mellan himmel och jord. Från självskadebeteende till allmän lathet. Från sömnproblem till förlust av en förälder. Från mobbning till underkänt i flera kurser. Skolk, droger, graviditet, hedersförtryck, övergrepp, ångest, ätstörning, telefonberoende, spelmissbruk, stress – listan kan göras hur lång som helst. En heltidsmentor med rätt utbildning skulle vara bra mycket bättre på att hantera dessa problem än vad i alla fall jag var. Jag har läst böcker om självskadebeteende och en uppsjö av artiklar om diverse av problemen på listan, men jag är rätt så säker på att någon med rätt utbildning  skulle kunna hantera de flesta frågorna bättre än vad jag kunde. Eller åtminstone snabbare, då den personen bör ha större koll just på ungdomars problem och vilken väg man bör gå för att hjälpa. Jag fick gå till bibblan och elevvården. En proffsmentor kan förhoppningsvis gå direkt till sina egna kunskaper alternativt omgående hjälpa eleven till rätt person/instans.

En lärare förväntas vara lite av en hobby-SYV:are och ha koll på vilka kurser som är strategiskt bra att välja beroende på vad eleven tänker sig för framtid. En heltidsmentor skulle kunna ha bättre koll. Bättre än vad jag hade åtminstone.

Lära-känna-eftermiddagar och myskvällar. Övernattningsjippon. Don’t drink and drive-seminarier. Mässbesök. Sådana saker slukar en hel del tid. De är förvisso också ofta trevliga, men då kan heltidsmentorn få den trevligheten och läraren få tid att förbereda och efterarbeta sina lektioner/examinationer i stället.

Åtgärdsplaner, ledighetsansökningar, CSN-koll, speciallösningar för idrottselever på träningsläger, genomgång av studieplaner, utvärderingar, blankettjagande, uppgiftstjatande. Det är många små bäckar. En rejält stor å.

Jag tror att det vore bättre för eleverna att ha en oberoende mentor, någon som inte sätter betyg på dem. Någon som är insatt i de mera övergripande frågor som rör skola och ungdomar. En person som är mentor i flera klasser kan göra samordningsvinster och får dessutom en bättre överblick över skolan. Professionella mentorer skulle bidra till en ökad likvärdighet för eleverna. Och jag tror att det vore bättre om lärarna fick lägga tid och energi på att göra undervisningen och kunskapsutvecklingen så bra som möjligt.

Så. Det var ett förslag. Jag är säker på att mina f.d. kolleger har många andra goda tankar om hur lärarnas arbetssituation kan bli bättre.

Hur blev det här med lärarlönelyftet, Gustav?

IMG_3186

Inte längre lärare – men medborgare

Hej Gustav Fridolin

Efter att ha slutat som gymnasielärare i juni kan jag ibland känna en längtan efter eleverna, kollegerna och undervisningen, men jag är ändå väldigt glad att jag inte är lärare nu. För hur blev det där med lärarlönelyftet (LLL) egentligen? Jag vet att det har skrivits spaltmeter om detta, men vill ändå lägga till ytterligare några rader:

Drygt en tredjedel av landets lärare har fått eller får snart en löneökning på ca 3000 kronor. Hur fördelningen går till ser lite olika ut i olika kommuner, men grovt sagt handlar det som du vet om dessa siffror. Det är huvudmännen som fått i uppdrag av dig att avgöra vilka lärare som ska få ta del av LLL och många av dem har gått ut i media och förklarat att de inte reder ut den uppgiften eller att de finner systemet galet. Att som rektor bestämma vilka 15 av 45 lärare som ska få 3000 kronor och vilka 30 som ska få 0 kronor är förstås ingen lek. Att dra gränsen mellan lärare nr 15 och lärare nr 16 på listan måste svida. Och är lärare 17, 18 och 19 verkligen märkbart sämre än lärare 15? Är de 3000 kronor sämre? Den som jobbar på en skola med många väldigt duktiga kolleger riskerar förstås att inte få ta del av LLL trots att hen kanske är en bättre lärare än flera av dem som på en annan skola, med lägre lärarkvalitet, fått ta del av LLL. Lite som när 5:orna tog slut om du gick i en bra klass i det gamla relativa betygssystemets tid.

Alltså hur tänkte du, Gustav Fridolin? Tänkte du att den majoritet av lärare som inte fick det här rejäla lönelyftet, för 3000 kronor är mycket, skulle bli sporrade? Att de skulle tänka ”Nu jäklar ska jag snäppa upp mig för att visa att jag minsann är lika bra som  de lärare som just bedömdes vara 3000 kronor bättre än jag”? Några reagerar säkert så. Men många vittnar om att effekten blir motsatt. Likaså berättar åtskilliga, faktiskt oroväckande många, lärare i media om hur stämningen på deras arbetsplatser har försämrats och hur både de som fått och de som inte fått mår dåligt av LLL-cirkusen, hur känslan av A- och B-lag ligger som en klibbig matta i skolkorridorerna.

Var detta verkligen så svårt att förutse? Jag applåderar att du tillförde skolan tre miljarder kronor. Det behövdes verkligen. Vi behöver både höja kvalitén och behålla lärarna. Skolan och läraryrket måste bli attraktivare, hur slitet det än låter. Men igen – gick det verkligen inte att ana sig till konsekvenserna av LLL-upplägget? Eller var kanske en dold avsikt med projektet att få lärare att säga upp sig, söka sig till annan skola och där få en högre lön – och därmed höja lärarlönerna mera generellt än vad LLL kan? Fast på bekostnad av kommunerna då. Och på bekostnad av lärare som vill stanna på sin arbetsplats. Och på bekostnad av eleverna. Just i tider av lärarbrist är det kanske inte rätt läge att skaka om allt för mycket i klassrummen?

Här i Motala fick frågan en extra knorr. Eftersom du gav kommunerna lite fria händer med fördelningen valde man här att, åtminstone på flera skolor, inte låta förstelärarna få möjlighet att ta del av LLL. Det kunde kanske tyckas rimligt vid en första anblick – de hade ju ändå fått 5000-6500 kronor mer i månadslön genom att kliva på en förstelärartjänst – men vid närmare eftertanke var det kanske inte så rättvist. Deras förordnande är tidsbegränsat, och lönepåslaget försvinner när de inte längre är förstelärare. Det skulle innebära att en förstelärare som inte förlänger sin förstelärartjänst halkar efter lönemässigt. Då fick bildningsnämnden ordförande enligt egen utsago lite panik och fattade ett ordförandebeslut på att ge samtliga 63 förstelärare i kommunen ett lönepåslag på 3000 kronor av kommunens pengar. Rakt av. Till synes utan att fundera över om kanske några av dem som inte fick LLL faktiskt är mer värda de 3000 kronorna än några av förstelärarna. Förstelärarna är förstås kompetenta, annars hade de inte fått tjänsten. Jag menar verkligen inte att förringa dem. Men de är inte med självklarhet bättre än ”alla de andra”. De har fått sin förstelärartjänst för att de har sökt den eller i några fall tillfrågats. Inte för att de med självklarhet är bättre än alla andra. Undrar hur detta känns för den majoritet av lärare som inte fick LLL-pengar. Undra om de känner :”Oj, vilken morot för mig. Nu ska jag ta i från tårna. Det här lönegapet på 9500 spänn ger mig vingar”. Oppositionen har ifrågasatt beslutet. Det tycker jag verkligen att de gör rätt i. Exakt hur bråttom kunde det vara att ge förstelärarna definitivt besked om löneökning? Fanns det inte något utrymme att dryfta saken med nämnden?

Så du ser Gustav. Det blev lite rörigt tycker jag, det här med lärarlönelyftet. En i grunden god tanke fick nog inte landa helt innan den sjösattes. Så då är frågan hur du ser på det här nu. Jag skulle verkligen vilja veta, även om jag inte längre är lärare. Jag har barn i skolan och jag är medborgare. Jag bryr mig, och det tror jag att du också gör. Men berätta alltså gärna hur. Jag fattar inte riktigt.

 

Tio tankar om den svenska skolan

IMG_3182Efter nitton år som gymnasielärare lämnar jag alltså yrket. Mitt hjärta är både tungt och lätt. Jag lämnar något jag älskar att göra (undervisa elever) för något aningen oklart men ändå mycket lockande (ptja, vad gör egentligen en utbildningsstrateg på yrkeshögskolan?) och jag vill lämna några hälsningar till och om skolan efter mig. Nitton års erfarenhet och ett hjärta som bultar för den svenska skolan ger mig rätt att göra det.

Allra först vill jag säga till ungdomar som står i begrepp att göra sina yrkesval: Våga utbilda er till lärare. Det är ett fantastiskt yrke. Att träffa elever, att lära ut och att lära sig är något att älska om ni frågar mig. Jag har själv dessutom haft turen att jobba på en enligt mig underbar skola – Platengymnasiet. Jag ångrar inte en dag (även om jag svurit en del dagar). Med det sagt vill jag ändå lyfta fram några av de problem jag anser att skolan idag generellt brottas med och ge några förbättringstips.

  1. Ja, skolan är till för eleverna. Självklart. Men det innebär inte att eleverna har alla rättigheter och lärarna/skolan alla skyldigheter. Lyft inte bort allt ansvar från eleverna. Våga ha höga förväntningar på eleverna. Mattelektionerna behöver kanske inte alltid göras roligare och eleverna behöver kanske inte alltid få välja både examinationsform och examinationsdag. Inte heller behöver all undervisning utgå från elevernas intressen och faktiskt är det också orimligt att utgå från alla elevers individuella nivå. Åtminstone med de ramar och faktorer som i praktiken styr arbetet idag. De flesta lärare har fler undervisningstimmar och ofta fler elever idag än för tio eller tjugo år sedan. Till det kommer ett större administrativt arbete som tuggar friskt på arbetstiden.
  2. Just det, det där administrativa. Statistik, inrapporteringar, åtgärdsplaner, protokoll, utvärderingar och liknande är i de flesta fall bra saker. Det är ofta en trygghet både för individ och samhälle att dokumentationen finns. Men det går inte att blunda för att det tar en hel del tid i anspråk, tid som tidigare kunde läggas på mera undervisningskopplad verksamhet. Här behövs förändring, exempelvis genom att anställa lärarassistenter och heltidsmentorer:
  3. Anställ heltidsmentorer. Idag lägger lärarna en hel del tid på utvecklingssamtal, hantering av ledighetsansökningar, studieupplägg och diskussioner vid F-varningar, diskussioner om frånvaro, hantering av fuskärenden, föräldrakontakter, försök till stöttning vid ohälsa eller problem hemma, konflikthantering och helt enkelt en himla massa saker som är viktiga men som inte är direkt kopplade till undervisningen. I många fall tror jag att en professionell mentor skulle kunna göra det jobbet bättre än vad åtminstone jag kan. En sådan mentor skulle ha bättre koll på alla de saker jag radade upp och dessutom vara en mera oberoende samtalspartner för eleverna. Det är inte så enkelt för elever att säga direkt till mig att de är missnöjda med min undervisning, eller någon av mina vänners/kollegers undervisning och det är inte alla som vill berätta känsliga saker för den som sedan ska undervisa dem fem timmar i veckan samt sätta betyg på dem. Att lyfta bort mentorskapet från lärarna skulle ge mer tid till för- och efterarbete och för elevkontakter kopplade till ämne och undervisning. Dessutom skulle alltså eleverna få kunnigare och mera oberoende mentorer. Visst skulle det kosta. Det gör också nästa punkt:
  4. Höj lärarlönerna. Ska vi få bra lärare behöver vi betala för det. Lärarnas löner har relativt sett sjunkit under lång tid och ska vi idag få lärare att stanna samt kompetenta ungdomar att söka sig till yrket får vi nog lov att hosta upp. Media presenterar gång på gång rapporter som visar att allt fler lärare överväger att lämna yrket, och fler och fler gör tyvärr slag i saken. Jag ser det omkring mig. (Ja, för all del i mig själv också även om jag inte lämnar skolan p.g.a. lönen.) I Motala med närliggande kommuner ser vi nu också en besvärande rockad bland främst grundskollärare. Flera lärare byter kommun och höjer sin lön mycket. Den dränerade kommunen höjer till slut lönerna för nyanställda och lockar därmed lärare från en annan kommun. Och flyttcirkusen är i gång.
  5. Ge lärarna relevant fortbildning. Var försiktig med att på kommunal eller statlig nivå bestämma vad alla lärare behöver. Försök hålla det mera individuellt så tror jag att det blir större utdelning på insatta medel (både i form av tid och pengar).
  6. Gymnasieskolan ska vara en trygg plats, men inte ett kuddrum. Släpp in världen och värderingar.
  7. Lita på lärarna. Denna punkt kräver förstås att lärarna är värda att lita på. Det i sig bygger ungefär på de tidigare punkterna. Jag menar inte att lärare inte ska ifrågasättas, men det känns som att det börjar dra mot att lärare allt mer måste försvara både sin undervisning och sin betygsättning. Inte bara motivera alltså, utan försvara. Se till att vi har professionella lärare och lita sedan på dem, om än inte helt blint förstås.
  8. IT i skolan är både nödvändigt och bra. Men att många elever inte kan låta bli att interagera på sociala medier flera gånger under en lektion är bedrövligt. Skärp er. Slösa inte bort egen och andras tid. Passa också på att komma i tid till lektionerna, plugga till examinationerna, lyssna och delta och utvärdera er egen insats då och då. Och om ert deltidsjobb gör att ni inte klarar studierna så får ni kanske överväga att jobba mindre. (Ta åt er om skon passar.) Jag låter som en surtant här, jag vet. Men jag gillar er. Skarpt. Många av er gör dessutom alla dessa saker redan. Jag vet det också. Ändå behöver det sägas.
  9. Extern rättning av nationella prov vore bra. Nu är jag nere på detaljnivå, men det skulle spara lärartid och samtidigt ge en oberoende och mera likvärdig rättning. Och ja, även detta kostar. Jag vet.
  10. Och borde vi inte ha en statlig gymnasieskola?

Mycket mer kan självklart sägas om skolan, men dessa tio punkter får bli mitt bidrag idag. Jag vill också igen trycka på att läraryrket är ett fantastiskt yrke och jag vill också hävda att den svenska skolan är bra. Men bättre kan den bli.

 

Tack Platengymnasiet för nitton fantastiska år!

image

Den sista kaffekoppen

Idag tömde jag mitt arbetsrum på jobbet efter nitton år som lärare. Jag tror inte att det gick tjugo minuter i sträck utan att jag grät. Så sent som igår morse visste jag inte att jag redan under eftermiddagen skulle göra en tidsresa genom mitt arbetsarkiv efter att ha tackat ja till ett nytt jobb. I augusti blir jag utbildningsstrateg.

Jag ser verkligen verkligen fram mot att få sätta tänderna i mitt nya jobb. Både arbetsuppgifter och arbetskamrater verkar kalas. Självklart gör de det, annars skulle jag inte släppa något som jag älskar att göra.

Men att sluta undervisa. Hur ska det gå? Inga elever. Den energi som en hop ungdomar kan ge är svår att mäta och jag har svårt att se mig själv utan den. Och jag kommer att sakna mina Platenkolleger galet mycket. Nitton år ger en skatt av minnen och många goda vänner. Nästan varenda pryl och papper jag packade eller kastade i dag gav mig bilder från mina nitton fantastiska år som lärare.

Vad har jag gjort?

Fast jag är säker på att det här blir bra. När tårarna slutar rinna pirrar det av förväntan i magen. Jag ska bli en sjujäkla utbildningsstrateg. (Jag ska bara förstå vad en sådan gör först.) Det ska bli spännande att lämna klassrummet även om det är där jag känner mig trygg och där jag så länge har haft min identitet. Nu får jag bli lite ny.

Först ska jag bara gråta ögon och inälvor ur mig ett tag.

image

I gömmorna fanns en dadaistisk pappkostym. Den får inte följa med till nya jobbet.

image

Ursäkta skrytet, men när man slutar får man skryta. Tänker jag.

image

Marcus och Per – minns ni?

Hej Skolverket och Gustav Fridolin

Hej Skolverket och Gustav Fridolin

Jag heter Lotta. Jag jobbar som gymnasielärare. Just nu har jag 127 nationella prov i svenska att rätta. Utöver det har jag den vanliga skolverksamheten med därtill hörande examinationer och rättning. Jag ska alldeles snart sätta betyg. Då föreslår ni en ändring i betygsättningsgrunderna. Jag tänker att ni nog är lite knas. Eller att ni har en helt annan humor än vad jag har. Ni tycker att vi ska ändra på kraven för D och B. Kanske ska vi det. MEN INTE I MAJ MÅNAD VA?! Den 29 maj ska jag ha satt betyg på mina avgångselever. NU funderar ni på att ändra betygskraven för dem. ”Den nya skrivningen kan tillämpas redan i vårens betygssättning”, står det i SvD och på Skolverkets hemsida.

”Det kan man absolut göra. Betygen sätts ju inte förrän kurserna är avslutade, säger enhetschef Karin Hector Stahre vid Skolverket.”

Alltså, Karin Hector Stahre, menar du allvar? När hade ni tänkt berätta det här för lärarkåren? Hur hade ni tänkt se till att de nya bedömningsgrunderna tillämpas konsekvent och rättvist i landet? Man kan säga att vi lärare har en del att stå i just nu. Att reformera betygssystemet, om än så lite, är det inte rätt tid för. En del treor i landet läste förresten färdigt religionskursen i höstas, en del gör det nu i vår. Ska samma årskull ha olika grunder för betygsättningen i samma kurs?

Nej va? Sitt ner i båten. Eller var urtydliga med att alla lärare i landet ska börja använda det nya systemet. Men då behöver vi också få veta exakt hur det ska fungera. Och helst för några månader sedan.

Förresten förstår jag inte ens om ni har föreslagit detta eller bestämt detta. Ni måste nog vänligen hjälpa mig att förstå. Men gör det kortfattat och enkelt, tack. Jag har lite annat att fixa med nu.

Hälsningar från Lotta Lexén, gymnasielärare som möjligen saknar sinne för humor

 

(”Vi är nöjda med Skolverkets förslag och hoppas kunna gå vidare snabbt”, säger Gustav Fridolin. Jag är inte alltid nöjd med Gustav Fridolin. Att vända skolan på 100 dagar gick inget vidare, och att reformera betygssystemet över en natt är kanske inte heller den briljantaste av idéer.)

Omyndigförklara inte mina elever

Våra elever ska stöttas. De som som är i behov av särskilt stöd ska få det. Vi  lärare ska jobba för att entusiasmera eleverna och göra vårt bästa för att de ska nå goda resultat. Självklart ska vi det. Skolan är till för eleverna, den finns inte där för att jag ska ha en arbetsplats eller för att skattepengarna ska ha någonstans att ta vägen.

Men Skolinspektionen får det faktiskt att låta lite som om ansvaret för lärandet ligger helt på skolan och inte alls på eleverna. ”Att lägga över ansvaret på eleverna när skolan inte lyckas med sitt uppdrag får aldrig vara lösningen”, säger Skolinspektionens Peter Ekborg. Uttalandet är del av en replik på en gymnasielärare Johan Svenssons debattartikel på temat där han bland annat säger följande: ”Jag har tagit del av inspektionens bedömning av Hvitfeldska gymnasiets stödåtgärder för svagpresterande elever. Kritiken går ut på att ”det finns tillfällen då lärare i sitt agerande utgår från att elevers eventuella svårigheter med studierna beror på egenskaper eller omständigheter som är kopplade till eleven”. Vidare konstaterar Skolinspektionen kritiskt att ”eleven förväntas anpassa sig till den utbildning som erbjuds”. Svensson berättar att ”när elever misslyckas med sina studier är min över 30-åriga erfarenhet som matematiklärare på gymnasiet att det nästan alltid beror på egenskaper eller omständigheter som är kopplade till eleven.”

Jag skulle vilja säga att båda har en poäng, men skolinspektör Ekborg menar att Svensson har helt fel och skriver att ”det synsätt som Johan Svensson ger uttryck för står i strid med skollagen”.

Jag håller med om att utlärandet är lärarens ansvar, men hävdar att inlärningen är beroende av elevens insats. Jag tror att få elever skulle säga emot mig. Alla som inte klarar det betyg de strävar efter, vare sig det är E eller A, är inte i behov av särskilda åtgärder. Många kan faktiskt fixa det genom att jobba hårdare. För en del kan det räcka med att inte vara beroende av att kolla av sin telefon tio gånger på en lektion och istället fokusera på undervisningen. För andra kan en timme eller två i veckan på skolans räknestuga vara det som fixar betyget. Någon kanske behöver säga upp sig från sitt extrajobb för att orka och hinna med skolarbetet. Vissa elever kan läsa ett kapitel om exempelvis imperialismen en gång och sedan komma ihåg allt och dessutom kunna sätta in det i ett större sammanhang, andra behöver läsa kapitlet fyra gånger och se ett youtubeklipp på samma tema innan fakta och förståelse börjar sätta sig. Några skulle ha lättare att ta till sig undervisningen om de hade med sig läromedel och anteckningsmaterial till varje lektion och några elever skulle behöva äta och sova bättre på fritiden så att de inte behöver ägna så mycket tid åt att göra dessa saker på lektionerna. Många gör redan sitt bästa och når de resultat de önskar.

Ge absolut stöd till de elever som behöver det! Anpassade uppgifter, längre provtid, senare inlämning, stödundervisning enskilt eller i grupp, studieplaneringshjälp, en assistent, dator, inlästa läromedel till exempel. Men avskriv inte ”egenskaper och omständigheter som är kopplade till eleven” som oviktiga faktorer i sammanhanget. Det är, tycker jag, att omyndigförklara eleverna. De flesta av mina elever jobbar hårt och engagerat och jag blir å deras vägnar aningen förolämpad av inställningen att ansvaret ligger helt på skolan. Det är eleverna som gör det största jobbet, inte jag. Och skulle de välja att inte lägga så mycket energi på skolan är det högst rimligt att det visar sig i resultaten och jag kan inte låta bli att tänka att en del av det ansvaret, den valmöjligheten, ligger på eleven. En och annan elev är förresten kanske rentav lat, alldeles utan att ha några bakomliggande problem.  Ja, jag hävdar att det kan ligga hos eleven.

(Och skulle en elev exempelvis sparka in en låst dörr till ett rum jag befinner mig i är jag benägen att påstå att hela ansvaret ligger på den eleven.)

Egentligen förstår jag inte riktigt hur det kunde bli en debatt av detta. Svensson påstår inte att alla är lata och att de skulle kunna få bättre betyg bara de skärpte till sig lite. Hur kan Skolinspektionen reagera så hårt på hans artikel och till och med säga att hans synsätt strider mot skollagen?

Hannah Franks, aktivitetspedagog, tycker liksom Ekborg att Svenssons tankar om elevansvar är obehagliga: ”Det är en billig utväg att skylla på elevens dåliga inställning, i stället för att börja reflektera över våra egna pedagogiska förhållningssätt och utlärningsmetoder. Gör matematikundervisningen mer attraktiv och intressant, även för den ointresserade!” skriver hon.

Jamen det är väl självklart. Jag har svårt att tro att Svensson inte begrundar utlärningsmetoderna. Den lärare som anser att elever har ett ansvar för sin inlärning struntar väl inte med självklarhet i att reflektera över och förbättra sin undervisning?

Alla behöver göra sitt bästa i skolan. Lärare såväl som elever. Men mina elever är individer som i de flesta fall kan och bör ta eget ansvar. Friskriv inte alla från det bara för att det finns elever som behöver (och ska ha!) särskilt stöd.

Den här filmen har något år på nacken, men jag känner att den passar in här:

 

 

 

En obildad nämnd?

IMG_3186I tisdags var jag på ett möte och fem dagar senare är jag fortfarande arg. Och bekymrad. Kan jag lita på att bildningsnämnden och -förvaltningen i Motala gör ett bra jobb?

Förra fredagen kom ett mejl från barnens skola, Vätternskolan. I det framgick att upptagningsområdena för grundskolorna i Motala ska förändras för att minska de socioekonomiska skillnaderna. Det stod också att ”Första versionen av förslaget påverkar: ° förturen från förskolan Vättern till förskoleklass på Vätternskolan. ° nya ansökningsförfarande för barn till årskurs fyra.”

Av detta förstod jag inte att de menade att barn som redan går på Vätternskolan ska behöva söka om sin plats till årskurs fyra och tvingas byta skola om någon från det nya upptagningsområdet vill ha deras plats. Vätternskolan har alltså sedan start haft hela Motala som upptagningsområde och barnen där kommer följaktligen från alla delar av staden. Många skulle alltså beröras av detta och riskera att tvingas bort från skolan. De barn som går på förskolan Vättern och som därmed har platsgaranti till förskoleklass på Vättern skulle fråntas den, trots att de redan givits den. Syskonförstur skulle också underordnas upptagningsområde i prioriteringsordningen.

På torsdagskvällen hade skolrådet på Vättern fått detta klart för sig, och sex dagar senare skulle nämnden besluta i frågan. Skolrådet fann förslaget alldeles galet, ett extra skolråd utlystes och beslutet sköts upp till januari.

Detta extra skolråd deltog jag alltså i. Aulan på Vättern var fullsatt av föräldrar till Vätternbarn och på podiet stod bildningsnämndens ordförande Nicklas Rudberg (S),  tf chef för bildningsförvaltningen Johnny Thorén, verksamhetschefen, en kommunikatör och ett par nämndemän.

Kvällen före mötet hade jag läst vad skollagen sa om placering av elever. Den var tydlig: elever kan inte mot vårdnadshavarens önskan flyttas från en skola som de fått en placering på såvida det inte innebär betydande organisatoriska eller ekonomiska problem för kommunen att låta eleven gå kvar, eller om eleven utgör ett hot mot andra. Jag blev lugn när jag läste detta, här stod ju klart att det de föreslog inte kan genomföras. Sedan blev jag orolig. Om jag så enkelt kan hitta och förstå detta måste självklart de som lagt fram förslaget också ha sett det. Nämnd, förvaltning och verksamhetschef kan inte alla ha missat detta. De måste alltså anse att det går att kringgå detta. (Dagen efter mötet ringde jag till Skolverket som direkt bekräftade vår tolkning.)

På mötet försökte vi föräldrar få svar bland mycket annat på frågan om hur de såg på vad skollagen säger om deras förslag. Nicklas Rudberg berättade flera gånger att de tolkat det som att man med hänvisning till närhetsprincipen visst kan byta ut barnen. Vi försökte få veta hur den tolkningen gått till och läste upp aktuell passage ur lagen. Vi fick inget svar. Johnny Thorén sa att han inte skulle drömma om att lägga ett förslag som bröt mot lagen och att de skulle se över saken. Det var för all del bra, men ännu bättre vore förstås om de hade haft koll från början. Mötet gällde ju ändå just den saken. Någon förälder hänvisade till prejudicerande fall, och Rudberg kontrade med att det fanns exempel på skolor man flyttat elever ifrån. När de lagt ner. Jo. lite svårt att ha kvar eleverna på en nedlagd skola.

Nu tycker jag inte att det ska spela någon roll vad skollagen säger. Inte ens om de faktiskt har all rätt att flytta runt barnen är det rätt att göra det. Det självklara att göra är förstås att låta de barn som redan går på skolan gå kvar och att låta de barn som redan fått ett löfte om att få börja på skolan göra det. Den socioekonomiska utjämningen kommer ändå att rulla på då alla barn som söker till skolan gör det under de nya förutsättningarna.

Att nämnd och förvaltning skulle tvingas backa från förslaget om att kicka ut barn från Vättern var uppenbart, men jag blev ändå inte lugn. Tvärtom. Jag var och är rejält upprörd över att de kan tänka sig att göra det och dessutom upprepa att ”forskning visar att det blir bäst för alla”. Knappast för de elever som mot sin vilja flyttas till en ny skola. Men där kan förstås elevhälsan ta hand om dem, som verksamhetschefen hjälpsamt infogade. Rudberg inflikade att de ju inte kan se till individen.

Det bekymrar mig också att både Rudberg och Thorén hävdar att den här frågan har stötts och blötts helt öppet, att vi visst har informerats om vad som är på gång. Det hänvisades till offentlighetsprincipen. Framför dem fanns alltså en fullsatt aula och ingen i publiken hade före torsdagens skolråd förstått detta. De måste alltså mena att vi är lite dumma i huvudet eller kanske att vi inte alls bryr oss.

En av mina vänner har begärt ut de handlingar som finns i ärendet och läst protokoll från bildningsnämnden. Hon har onödigt många högskolepoäng och jobbar en del med myndigheter. Hon hittade inget mer än ytterst vaga ledtrådar.

Bildningsnämndens ordförandes bemötande av oss föräldrar var enligt mig under all kritik. Vi fick inte veta vad de bygger sitt förslag på, vilken forskning de lutar sig mot eller vilka konsekvensanalyser som gjorts. Bara att all forskning visar att det här är bäst för alla och att vi minsann har vetat om det här.

Dagen efter backade de, förstås. I ett pressmeddelande sa Rudberg: ”Vi rör inte de befintliga klasserna. Är en elev antagen på enheten får barnet följa sin klass.”

Tack, generöst. Inte för att ni hade något val. Men hur kunde ni ens komma på tanken?

Kommunen bestämmer över skolan. I min kommun har vi nämnd och förvaltning som jobbar så här. Jag är bekymrad.

 

PS. Jag talar direkt inte i egen sak här, mina barn är för gamla för att beröras av dessa stollerier. Men som kommuninvånare är jag förstås berörd. Illa berörd.

 

Tillägg: Torsdagsmötet var visst inte ett skolråd utan ett förskoleråd. Det var alltså förskolerådet som såg till att informationen om detta spreds till föräldrar med barn i grundskolan. Ännu värre, med andra ord.

Varning för åsikt

varningHur madrasserad ska skolan vara? Elever på Globala skolan (gymnasieskola i Stockholm) kräver tydligen trigger warnings och jag blir lite matt. Jag kan förstå att man skulle varna eleverna i fall ett filmklipp man ska titta på innehåller människor som dör på riktigt eller om man av någon anledning ska visa autentiska bilder på aborterade foster, men det verkar inte bara vara den typen av inslag som man nu ska varna för. Så här säger skolans rektor Pernilla Ericols till  Lärarnas Nyheter när de frågar vad eleverna vill bli varnade för: ”Det kan vara våldtäktsscener eller rasism i filmer och böcker som används i undervisningen. Men det kan också vara skildringar av heterosexuell kärlek mellan vita personer som upplevs som normförstärkande.”

Hon förklarar vidare att frågan inte är okomplicerad då det är oklart vad eleverna ska kunna välja att inte ta del av.

Jo. Att flagga för känsligt innehåll är en sak, och fullkomligt rimligt att göra i vissa fall, men ska man som elev kunna välja bort de verken? Och vad är ens känsligt innehåll? Om skildringar av heterosexuell kärlek mellan vita personer ska kräva trigger warning blir inte många verk utan varningsprick.

Att läsa om eller se en film som porträtterar homosexuell kärlek / heterosexuell kärlek /annan sexuell kärlek / köttätande / vegetarianism / kommunism / kapitalism / fetma / rashat / kristendom / buddism / fattigdom /övergrepp / krig / kantareller / sjukdomar / förtryck är ju inte detsamma som att gå på live-sex-föreställning eller resa till ett krigförande land. Däremot kan det ge nya insikter i de olika ämnena, vilket ofta kan vara positivt och kanske till och med kan ligga i skolans uppdrag. Att ta del av ämnen man inte är bekväm med torde ofta kunna vara bättre att göra inom skolans väggar och med diskussioner kring ämnena än att snubbla över dem i andra miljöer.

Självklart anpassar vi lärare redan en del. Vet jag att en elev har förlorat en förälder i en bilolycka väljer jag inte en film / bok som behandlar just det. Men det betyder inte att döden över huvud taget inte kan diskuteras i klassen under de tre gymnasieåren.

Om vi ska ta bort saker, för jag är rädd att trigger warnings i förlängningen kan leda till att ämnen / teman plockas bort av lärare som är rädda för att kränka någon, blir skolan förvisso väldigt trygg. Trygg som en överbeskyddande mors famn. Helt utan gupp och helt utan förrädiska bananskal. Men inte på ett bra sätt. Det är ju i skolan du ska utmana och utveckla dina tankar och din världsbild. Inte bäddas in i en snuttefilt och puttas utom räckhåll för normförstärkande skildringar eller annat otäckt. Världen kryllar av krig, rasism, övergrepp och heterosexuell kärlek mellan vita personer. Det slutar inte existera för att vi drar för gardinerna.

Det här fenomenet är varken nytt eller svenskt. Sedan en tid tillbaka breder det (sakta) ut sig på amerikanska (och även svenska) universitet. Tidigare i år gick fyra litteraturstudenter i Columbia till storms mot bland annat Ovidius Metamorfoser, ett ca två tusen år gammalt verk. I en av berättelserna förekommer ett sexuellt övergrepp, något som en av studenterna beklagligt nog hade mått dåligt av då hon själv blivit utsatt för övergrepp. Även andra verk var besvärande. Så här skriver de: ”Ovid’s “Metamorphoses” is a fixture of Lit Hum, but like so many texts in the Western canon, it contains triggering and offensive material that marginalizes student identities in the classroom. These texts, wrought with histories and narratives of exclusion and oppression, can be difficult to read and discuss as a survivor, a person of color, or a student from a low-income background.”

Jo.

Jag förstår att studenter från fattiga hem kan finna litteratur om fattigdom jobbig och att färgade kan bli illa berörda av texter som berör rasism Men är det inte då desto viktigare att föra diskussioner om sådant, diskussioner som inte behöver bli personliga utan kan få stanna vid diskussion om boken / filmen? Och behöver en universitetsstudent i litteratur verkligen varnas för att en bok innehåller skildringar av låg-inkomstmiljöer?

Eleverna vill att universitet (och gymnasieskolor) ska vara trygga rum. Det låter bra. Jag vill också att alla elever ska känna sig trygga, självklart. Men vi ser tydligen lite olika på hur tryggheten ska uppnås. Jag vill inte madrassera skolan. Jag vill att den ska vara en plats för diskussion. Trygg diskussion.

Trigger warnings handlar inte i sig om att helt förbjuda vissa teman, utan att varna för dem så att läsaren / tittaren är förberedd. Detta har jag alltså inga problem med att förstå i vissa fall. Men vi ska enligt mig inte sätta varningar på näst intill allt. Den mesta litteraturen fram till vår tid, och för all del fortfarande, är t.ex. normförstärkande. Den osar av patriarkala strukturer och heterosexualitet, av väna kvinnor och starka män. Det kan man bli irriterad eller till och med arg på, men det framkallar (eller återkallar) knappast ett trauma för läsaren.

Och att triggervarna för att något kan vara irriterande, beklämmande eller sorgligt skriver jag inte under på.

 

 

 

Svenskfrökens tips

zombie

”Sa du Egyptien..?”

Nu kommer en sådan där skolrelaterad, torrsmulig text igen. (Dock inte lika torr som min låååånga utläggning om hur det snart inte längre nya betygssystemet fungerar.)

I sjutton år har jag jobbat som lärare på gymnasiet och i sjutton år har jag stött på samma fel i elevernas texter gång på gång. Att jag inte tidigare har sammanställt en egen lista över fel jag så ofta snubblar över är svårbegripligt, men nu har jag i alla fall gjort det. Kanske kan den vara intressant för föräldrar att se. En svensklärares (och historielärares) irritationsknappar. I alla fall denna svensklärares. Just det där med uttalet av Schweiz är kanske inte så mycket till käpphäst för andra, till exempel, och om man nu råkar uttala det fel (svejtsch) så är man i gott sällskap. Eller åtminstone i sällskap. Åsa Romson gjorde motsvarande uttalsfel när hon pratade om Auschwitz som Auswitch. (Även mina elever säger ibland fel där, men så är de i och för sig inte vice statsministrar.)

I alla fall har jag och mina ettor gått igenom följande lista, och kanske innebär det att rödpennan får jobba lite mindre i år. (Obs metafor. Jag använder inte en rödpenna. Inte heller guldstjärnor.)

Alltså:

Vanliga fel (utan inbördes ordning)

Särskrivning: Det är en rätt så viktig skillnad mellan sex filmer och sexfilmer, och rubriken Stekt kyckling lever i en matbutik kan leda till märkliga tankar. Och den butik som skriver något om sin kassa personal bör nog tänka efter en gång till – om personalen faktiskt inte är usel och man vill basunera ut det. En brun hårig sjuk sköterska är heller inte detsamma som en brunhårig sjuksköterska.

Var alltså snäll och fundera över om det är ett eller två ord du ska skriva. Har du skrivit två ord men uttalar det som ett har du troligtvis särskrivit. Testa själv att uttala Rök fritt respektive Rökfritt och fundera över betydelseskillnaden.

De, dem eller dom: Dom är talspråk och ska i regel endast användas när du återger talspråk eller i väldigt informella texter. Kanske kommer dom på sikt att ersätta de och dem, men där är vi inte ännu. För att undvika missförstånd och för att bli tagen på allvar när du till exempel söker jobb, ska du kunna skilja på subjektsformen de och objektsformen dem. (Enkelt förklarat är subjekt den som gör något och objekt den som utsätts för något.)

Tips 1: Prova att ersätta de/dem/dom med vi och oss. Vi är subjektsform och matchas av de. Oss är objektsform och matchas av dem. Exempel: ”Mamma hämtade dom.” Ska det vara de eller dem? Testa med vi/oss. Då känns det självklart att säga ”Mamma hämtade oss”, och då vet du att det ska vara ”Mamma hämtade dem”.  Eller ”Dom gillar att fiska” > ”Vi gillar att fiska”  > ”De gillar att fiska”.

Tips 2: Är du osäker är de oftare rätt än dem.

Specialare: Du kan skriva både ”för de som bodde här” och ”för dem som bodde här”, samt ”till de som gillar glass” och ”till dem som gillar glass.” Båda varianterna är enligt Svenska språknämnden korrekta. Tidigare gällde objektsform  (dem)  efter preposition (till, för), men numera är det alltså valfritt.

Var och vart: Var anger befintlighet, som i ”Var är du?” (svaret blir där) medan vart anger riktning, som i ”Vart är du på väg?” (svaret blir dit) Och vart är inte samma sak som blev, även om vi östgötar kan säga ”Jag vart så glad”. Det är dialektalt talspråk och hör inte hemma i text.

Genitiv: I svenskan sätter vi på ett genitiv-s för att markera ägande, som exempelvis Kalles krog. Vi skriver inte inte inte Kalle’s krog. Nix. Slutar namnet redan på s gör vi inget åt saken utan skriver Magnus tröja. Gäller det initialförkortningar skriver vi normalt sett :s, som i ABF:s  eller FN:s.

Syftningsfel: ”Han kysste sin fru” och ”Han kysste hans fru” betyder inte samma sak. I det sistnämnda fallet kan smockan tänkas hänga i luften. Meningen ”Elin träffade Per och Cilla, som hade odlat en stilig mustasch” lämnar också en del att önska. Som syftar där på Cilla, och rimligare är att det är Pers ansiktbehåring som åsyftas. Men vad vet jag?

Satsradning: När huvudsatser staplas på varandra utan punkt eller bindeord (och ibland även utan kommatecken) kallas det satsradning. Exempel: ”Vi skulle gå ner på stan, det var torsdag klockan var tre, vi skulle köpa pennor.” Med hjälp av bindeord och omformulering kan den här meningen få bättre flyt: ”Klockan var tre på torsdagen och vi skulle gå ner på stan för att köpa pennor.” (bindeorden är kursiverade.)

Styckeindelning: Nytt stycke markeras på ett av följande två sätt:

Indrag: Den första meningen i det nya stycket börjar en bit in på raden (ofta tre blanksteg) utom direkt under rubrik då meningen börjar längst ut till vänster på raden. Byt inte rad om det inte är nytt stycke utan fyll på med en ny mening på samma rad där den förra meningen slutade.

Blankrad: Lämna en tom rad mellan styckena. Även här fortsätter man mata på med ny mening på samma rad där den förra meningen slutade till dess man alltså vill påbörja ett nytt stycke och hoppar över en rad.

Ta aldrig bara ny rad lite hipp som happ. Då blir fröken sur och stämningen kan bli dålig.

Skiljetecken: Här vill jag påminna om att frågor faktiskt ska avslutas med frågetecken. Eller vad tycker du. Jag vill också be dig att vara mycket sparsam med utropstecken. De används nästan bara när du skriver repliker, och knappt ens då. Spara dem till dina sms. Detsamma kan du göra med ”…”, som nästan bara används i repliker som avbry…

Blandat:

Det heter inte även fast. Det heter fastän eller trots att.

Det heter intressant, egentligen, ordentligt och ytterligare.

Schweiz uttalas med sje-ljud i början och ts på slutet. Inte på något annat sätt. Och så finns det ett land som heter Egypten. Det finns inget i i Egypten. Sovjetunionens ledare Stalin hade inget r i sitt namn heller. (Starlin är möjligen någon figur i tidningen Min häst.) I modern (”trendig”) finns ett r, men bara ett. Det heter alltså inte mordern konst.

Skriv vår och er, inte våran och eran (som är talspråk).

Någon kan begå självmord eller ta sitt liv. Man tar inte självmord.

Kortformerna nån, nåt, nåra, sån, sånt, såna, sen och nånting bör undvikas i skrift, utom vid återgivande av talspråk. Skriv någon, något, några, sådan, sådant, sådana, sedan och någonting.

Ett ju ska följas av ett desto, som i ”Ju fler desto roligare”. Inte ”ju fler ju roligare” eller ”desto fler desto roligare”, alltså. Ett dels följs av ännu ett dels (”Ansvaret ligger dels på kommunen, dels på landstinget”).

Du får skriva både ”Hon är äldre än jag” och ”Hon är äldre än mig” vad dina föräldrar än säger. Det första alternativet var tidigare det enda korrekta.

Lycka till med din text. Blir det fel blir det en lärdom, men försök att inte upprepa samma fel gång på gång.

Lotta Lexén