Floppydisk, kritdamm och Nelson-räddning

image

Artefakter

Häromdagen gick min bra-att-ha-låda på jobbet inte längre att stänga och jag tvingades till en städinsats. Vad jag då fann fick mig att undra om jag kanske har varit lite för länge på min lärarpost.

Femtioöringar. De slutade vara giltigt betalningsmedel 2010, men de flesta slutade använda dem innan dess. Femtioöringarna känns ändå som ett tämligen modernt inslag i min låda.

Ett stoppur. Allvarligt alltså. Hur länge sedan var det jag behövde ett stoppur för att ta tid på mina elever när de håller tal? Tio år sedan? Femton? Av någon anledning förknippar jag också stoppuret med den tid då det fanns högtalare i klassrummen genom vilka elever, eller för all del lärare, kunde kallas till expeditionen. Vid tillfällen då expeditionspersonalen sedan glömde stänga av systemet kunde man ha ganska roligt.

Stoppuret känns rätt så samtida med disketten. Finns det i dagens datorer något utrymme att peta in en sådan diskett i? Kommer den information som finns på den där plastbiten någonsin kunna komma mig till del? Tänk om det är något viktigt. Från 1998, typ. Wikipedia upplyser mig om att disketten, eller floppydisken, förblev ett ledande lagringsmedium fram till omkring år 2000. Femton år sedan. Kanske kan jag fortsätta leva i okunskap om innehållet.

Det gula är en tavelkrita. Jag kan utan problem återkalla ljudet av en sådan mot svarta tavlan och känslan av kritdamm över hela händerna efter en lektion med föreläsning och tavelskrivande. Det vita, eller i det här fallet gula, dammet som gjorde högerärmens mudd på den svarta tröjan not so snygg. Jag kan se de misslyckade försöken att med torr tavelsudd försöka göra tavlan skrivbar igen. Och ljudet. Det liksom knattrande, smattrande lätet från en flitig krita. Inte alls som de mera inställsamma whiteboardpennorna.

Och så Nelson. Noshörningsungen som skulle räddas. Minns ni honom? Han föddes och dog 1995 och levde i elva dagar. En medfödd hjärnsjukdom ryckte honom ifrån oss allt för tidigt. På Wikipedia hittar man honom i kategorin ”Kända däggdjur”. Och så finns han i min bra-att-ha-låda, då. År 2015.

Jag känner mig som en dinosaurie. Jag kanske ska ta med eleverna på studiebesök till mitt arbetsrum på någon historielektion. De kommer att känna sig som arkeologer när de rotar fram dessa lämningar från svunna tider. Jag kommer att känna mig som ismannen Ötzi.

Men jag är lite förundrad över att jag inte hittade några diabilder i lådan. Inga diabilder, inga guldstjärnor och inga pekpinnar. Kanske är jag bara en mammut, inte en dinosaurie. Riktigt ungdomligt fräsch. Och när jag hade tömt lådan på gummisnoddar som frasande smulades sönder vid beröring fick mina artefakter plats igen. Så nu kan jag kanske köra tjugo år till ändå.

Vem har ersatt Stasi och hur bakåtsträvande är jag egentligen?

Nu är eleverna på plats, och min gnagande känsla av att det cykliska i mitt jobb är av ondo har släppt sitt grepp. Eleverna ger liv åt läraryrket och gör varje dag ny. Så då grubblar jag över andra saker istället. Just nu, vid termins- och därmed kursstart, delas ämnesplaner och kunskapskrav ut – dokument som beskriver vad eleverna ska lära sig. När jag begrundar dem känner jag mig bakåtsträvande och ärkekonservativ.

På 70- och 80-talen lockade Östtyska Stasi, förlåt: Vänskapsförbundet Sverige-DDR, svenska gymnasielärare med billig fortbildning. Många hundra nappade och fick språk- och kulturutbildning på plats. Det har, inte helt överraskande kanske, efteråt visat sig att det handlande om rena indoktrineringsförsök och en vilja att få Sverige DDR-vänligt inställt.

Källor berättar att ”Utgångspunkten för undervisning var personlighetsförändringar från individualism till kollektivism.” På intet sätt överraskande. Frågan jag ibland ställer mig idag är dock: Vem är det som indoktrinerar oss nu? Stasi tycks lysa med sin frånvaro när jag söker spår i skolans styrdokument. Men något lurt är det.

Kunskapskraven har proppats överfulla med innehåll nog för att få den mest kunskapstörstande att storkna, men när man krafsar runt lite bland formuleringarna är det ändå lite svårt att sätta fingret på substansen. Eleverna ska, helst utförligt och nyanserat, kunna diskutera, analysera och kritisera. Ja, redan här ser man att det inte är Stasi som ligger bakom konceptet. Det är självklart kalasbra att kunna dessa saker, men ibland känns det som om fakta och baskunskaper har blivit något fult. ”Fakta kan man väl alltid googla fram, eller?”, typ.  Ja tjena. Bra vore ju då om man visste vad i allsindar man skulle googla på, vilka faktorer som rimligtvis kan vara relevanta för det beslut man i något läge ska fatta.

Det är klart vi ska lära våra barn att tänka och ifrågasätta. Massormassormassor. Men för att kunna ifrågasätta och diskutera saker bör vi först veta en del om dem. För att kunna formulera en rimlig åsikt om genmanipulation är det väl idé att först få veta vad genmanipulation faktiskt är? Eller i alla fall en gen. Eller är det fult? Är det kränkande att pådyvla eleven fakta och på så vis låta påskina att eleven inte själv är kapabel att ta reda på allt som behövs om genmanipulation / världskrig / retorik? Men faktiskt äter det rätt så mycket tid om allt ska ske problembaserat och elevdrivet.

Så frågan kvarstår: Vem är det som vill att undervisningen i så stor utsträckning ska handla om att ifrågasätta, diskutera och kritisera, på bekostnad av grundläggande faktakunskaper? Vem är det som vill att vi ska kunna käbbla utan att nödvändigtvis ha substans?

Inte Stasi, den här gången.

Men inte alla håller med mig. På SVT Opinion skrev häromdagen Helena von Schantz debattartikeln Flickors lydnad ett lika stort problem som pojkars stökighet i vilken hon främst diskuterar ämnet i artikeltiteln. Men hon skriver också så här: ”Ärligt talat blir jag bekymrad av lydnaden i den svenska skolan. Som lärare kan du dela ut en stencil till klassen och be dem att fylla i den, och eleverna tar fram sina pennor och sätter igång utan en tanke på syfte och mening. De riktiga kunskaperna kommer när du resonerar kring ditt lärande, inte av att du prydligt fyller i en stencil på lärarens kommando. Skolan borde ta vara på ett sunt ifrågasättande.”

Jag säger egentligen inte emot von Schantz här, men menar att detta ifrågasättande har fått ett stort utrymme i ämnesplanerna, något som jag antar att hon uppskattar. Jag vill ändå flagga lite extra för att vi ska ha en rejäl grund att stå på innan ifrågasättandet och resonerandet får huvudrollen i klassrummet.

Sedan jobbar nog von Schantz och jag inte riktigt likadant. Åter känner jag mig ytterst bakåtsträvande när jag läser: ”Jag provar mig själv fram med olika nya metoder i klassrummet, just nu experimenterar jag med spinningcyklar. Dem får man cykla på vid vissa delar av lektionen, och det ska gå att delta i undervisningen samtidigt, men det är ett sätt att möta elever som inte kan sitta stilla så länge.”

Med trettiotvå elever i salen skulle jag nog finna inslaget av några spinningcyklar i bruk distraherande och på flera sätt utrymmeskrävande. Å andra sidan verkar mina elever inte i första hand ha problem med att sitta stilla. Snarare, om än inte särskilt ofta, med att hålla sig vakna. Kanske är det för att jag maler på för mycket. Kanske borde vi ifrågasätta lite mer istället…

Jag har visst en bit kvar innan jag är en lärare à la mode.

Minilivskris, rakvatten och skärgårdskrog

image

Slut på tiden i denna

Efter ett långt sommarlov återvände jag idag till jobbet och när jag närmade mig skolan kändes det som om jag bara hade en långhelg bakom mig. Kanske Kristi himmelsfärdsledigheten. Mina skor lät nästan skrämmande välbekanta mot golvet, genomgången av läsårsdata var föga omvälvande, inloggningsproblemen kändes igen, Rune luktade lika gott som vanligt och på tjänstefördelningsfronten intet nytt.

Inget var fel, inget var konstigt. Några nya soffor gjorde mig glad.

Jag gillar det välbekanta. Jag är inte en fräsigt orädd rebell som kastar mig mellan livsprojekt utan en person som finner cykliska fenomen som luciatåg och vårkonserter lugnande. Och jag gillar att veta vilket rakvatten jag kommer känna doften av när jag kramar om en kollega efter semestern.

Men idag genomled jag kanske under några timmar en liten livskris.

När jag kopierade upp ämnesplanerna och kunskapskraven tänkte jag på en av mina vänner som just har sålt sitt företag. Företaget som han alltid varit på. Fri såsom fågeln och synnerligen nöjd med att kliva ut i en oklar framtid funderar han på att kanske köpa en skärgårdskrog. Fast han bor i Motala. Ujujuj, så kan man ju inte göra, pep en röst i mig. Skärp dig, det är klart man kan. Det är klart man bör, svarade en annan lite djupare röst.

Jag skakade av mig skärgårdskrogen och diskuterade introduktionsdagarna med min mentorskollega. Namnlekar, busskort, läromedelslån och mediateksinformation. Välbekant. Då smög sig tankarna på andra vänner fram. Vänner som köper och säljer verksamheter eller bryter upp från jobb de gillar för att de kanske gillar något annat ännu bättre. Eller som en bekant som lämnade ett jobb med en månadsinkomst på 250 000 spänn (ja, månad) för att pröva sina vingar mera på egen hand och som ännu inte vet om det kommer att bära eller brista. All in.

Jag plockade fram introduktionsövningen till litteraturhistoria, den övning jag satte ihop redan förra året. Kopierade upp några tal som jag ska analysera med mina treor. Funderade över vilka böcker mina elever ska få läsa. Klurade fram ett nytt temaområde för att ersätta det något dystra Döden. Saker jag tycker om att göra.

Ändå kändes det lite futtigt och platt.

Jag gillar verkligen mitt jobb. Massor. Jag gillar eleverna och kollegerna. Skarpt. Och som sagt gillar jag det tydliga, trygga årshjulet vars ekrar består av det välbekanta: Draget, nobelfesten med naturvetarna, luciatåg, julavslutning, konserter som markerar årstider och högtider. Att Rune doftar Hugo Boss.

Men ändå. Det kliade lite.

Om en vecka kommer eleverna. Säkert kommer det att sparka igång mig. Säkert är jag bara lite trögstartad. Att få argumentera och diskutera med dem är en sådan vitamininjektion, det vet jag ju.

Om det inte funkar får jag väl be Rune byta rakvatten. Det kanske är nytt nog. Skärgårdskrog är ju inte för alla.

(Ochinneimigfinnsjudendärlängtanefterattfåsittahemmapåkammarnochskrivaböcker. Denlängtan.)

Den ljusnande framtid är skolans?

imageNågot överraskad finner jag mig själv nicka åt några av Stefan Löfvens ord om svensk skola. När han i DN säger ”Vi vet att föräldrar har olika förutsättningar men bara det att man visar engagemang betyder mycket. Att säga: det kanske inte kan bli träning nu för det är skolarbetet som går först, det är prov i morgon” håller jag med. Tyvärr står det i samma artikel att ”hur det ska gå till att åstadkomma den här attitydförändringen i skolan har statsministern inga konkreta svar på.”

Då faller det hela rätt så platt. Att säga att föräldrarna, och även eleverna, ska skärpa sig är inte tillräcklig skolpolitik för att uttalas av en statsminister. Det är förvisso Fridolin som är utbildningsminister, men … nja. Uppriktigt sagt känner jag inte att han riktigt har levererat, vare sig under de hundra första dagarna eller senare.

Bland sjunkande PISA-resultat och en annalkande lärarbrist känner jag inte en total trygghet inför framtiden.

Här i Motala läggs stor del av vår fortbildningstid (och budget) på ”En skola för alla”. Tydligen har vår politiska ledning tolkat det som att alla ska gå i samma skola, oavsett förutsättningar. Bara vi lärare har lagt 40 timmar på att läsa om neuropsykiatriska funktionshinder så kan barn och ungdomar med särskilda behov gå i vilken klass som helst? Många av föräldrarna till dessa barn håller inte med och kämpar med näbbar och klor mot nedläggningsbeslutet för Villa Ekenäs, en skola just för barn som inte fungerar bra i vanlig klass. Här tycks politikerna dessutom ha beställt ett vinklat beslutsunderlag med undermålig vetenskaplighet för att utifrån det fatta nedläggningsbeslutet. Att vare sig nulägesbeskrivning eller konsekvensanalys ingick och inte heller har genomförts ansågs inte vara ett hinder för beslutet.

Va?

”En skola för alla” ska väl rimligtvis inte tolkas bokstavligt – att alla ska sitta i samma klassrum och göra samma sak?

På min skola finns, som väl är, en stödgrupp för de elever som har särskilda behov, men inte mer särskilda än att de kan gå i ”vanlig” klass. Ska den stödfunktionen kanske tas bort nu när vi alla har läst några häften om NPF? Innebär ”En skola för alla” att resurser ska tas bort, inte sättas till? Det hoppas jag verkligen inte.

Mycket ÄR bra med svensk skola. Inte så självklart jättemycket är strålande med svensk skolpolitik. Att säga till elever och föräldrar att skärpa sig är en sak, men det är inte skolpolitik. Ge mig något konkret, Stefan Löfven, som gör att jag kan känna mig trygg med den svenska skolans framtid. Låt mig få veta att ”alla ska med” inte är samma sak som att alla ska göra på samma sätt. Spridningen mellan svaga och starka elever är stor nog i våra 32-klasser i dag. Ge oss mer tid med eleverna och ge oss mer resurser till stödundervisning.

Socialdemokraterna vill att alla gymnasieutbildningar ska ge behörighet till högre utbildning. Det är en både konkret och på flera sätt god tanke. Tyvärr bygger den på föreställningen att vi alla är lika. Det är vi inte. Vi må alla vara lika mycket värda, men det är inte samma sak (och kanske inte helt sant heller). Se till att alla har möjlighet att skaffa sig högskolebehörighet, under eller efter gymnasiet, men tvinga inte alla att läsa alla de kurser som krävs. (För det är väl inte tänkt att ribban till högskolan ska sänkas och på så sätt fixa den där behörigheten för alla? Högskolorna har tillräckligt med problem med bristande förkunskaper hos studenterna och därpå följande behov av grundläggande undervisning.)

Vi får inte bli så rädda för att peka ut någon som ”annorlunda” att vi istället låtsas att alla är precis lika.

Det här blev lite blandade torsdagskvällstankar om skolan och trots att min text är lite arg och dyster älskar jag mitt jobb som lärare (även om jag inte ler lyckligt varje dag). Den svenska skolan utmålas ofta som en skola i kris. Om det är helt sant vet jag inte, men jag vet att hoppet om en framgångsrik svensk skola absolut inte är ute. Sverige kryllar av engagerade lärare och rektorer och inte minst av ambitiösa elever. (Och förstås av slackers och rötägg inom samtliga områden.)

I morgon säger jag efter tre år farväl till min mentorsklass och jag hoppas så att den ljusnande framtid inte bara är deras utan allas. Hjälp mig, Stefan. Show me the money.

 

En supertorr beskrivning av min betygsättningsprocess. Supertorr.

image

Frökens klottriga bedömningsmatris, ej menad för andras ögon

Obs: Trååååkig text om betygsättning. Du är härmed varnad. För att finna denna text ens det minsta intressant bör du vara gymnasieelev, förälder till en gymnasieelev eller möjligen lärare. Övriga bör verkligen läsa något annat eller titta på ett roligt youtubeklipp. Katter och hundar brukar vara roliga. Jag skojar inte, det blir inte tristare än så här. Dessutom vet redan elever och lärare det jag skriver om här, så tydligen skriver jag bara för mig själv. Nåja. Det är ju min blogg.

Jag gick ut gymnasiet med dugliga betyg. Inget att skämmas över, inget att yvas över. Det var, tyckte jag, en ganska skön tid med rimlig arbetsbelastning. Men idag vet jag faktiskt inte riktigt hur det skulle ha gått för mig. Medan jag fick ett betyg i matte får dagens elever två till … massor. Får en genomsnittlig naturvetare sex olika kursbetyg i matte? Något sådant i alla fall. Å ena sidan hela tiden nya chanser att visa vad man kan, å andra sidan inget utrymme för svackor eller för att ”fatta grejen lite senare”.

Så här framåt slutet av läsåret passar jag på att reflektera lite över det ganska nya betygssystemet. Ni som varken går i skolan eller har barn där bör alltså kanske sluta läsa nu. (Sista varningen.) Det här kommer att bli en snustorr genomgång av betygsättningen, inte en smålustig vardagsbetraktelse. För betyg och bedömning är sällan en särskilt festlig sak. Inte ens för någon som frivilligt valt lärarbanan och som trivs mycket bra där. Själv känner jag så här i betygstider ganska ofta för att krypa ihop i fosterställning och tänka på regnbågar och sockervadd.

I det nya systemet sätts betygen A, B, C, D, E eller F (underkänt) i respektive kurs. Ämnena är indelade i olika kurser vilket innebär att mina elever under sin gymnasietid kommer att få tre betyg i svenska av mig, ett i varje årskurs. Den som har en lite småknackig start och får ett E i Svenska 1 behåller alltså det betyget även om hen i Svenska 3 får ett B. På min tid fick vi visserligen terminsbetyg som berättade var vi låg just då, men det var slutbetyget som räknades. Med dagens system (gäller även förra systemet) skulle jag ha haft fem olika mattebetyg istället för ett. Jag tror att det skulle ha stressat mig. Å andra sidan skulle jag nog ha tilltalats av nystarten, möjligheten att börja från noll. Minus och plus.

På delmomenten under en kurs bör förstås eleverna bedömas och få återkoppling och utvecklingstips. Formativ bedömning. Här säger Skolverket att vi bara ska använda betygen A, C och E. Mellanstegen B och D är förbehållna kursbetyget. (Fast de hittar på lite när de säger så, för på de av dem beordrade nationella proven ska vi plötsligt sätta mellanbetygen också, trots att momenten inte testar hela kursen utan ”lika lite” som mina delmoment gör. Då blir jag både sur och förvirrad. Har lite svårt att förstå logiken. Eller – jag förstår den inte alls och kan tycka att de liksom gör det lite lätt för sig.)

Rent logiskt borde vi faktiskt kanske inte sätta några betyg alls på delmomenten. Inte ett betyg per delmoment, alltså. I mina ämnen, svenska och historia, är det i alla fall så att ett delmoment sällan eller aldrig bara testar ett av kursens kunskapskrav. Om eleverna håller argumenterande tal så bedömer jag ju flera delar: argumentationen i sig, dispositionen, språket, framförandet och kanske något mera. Det innebär fyra olika bedömda förmågor som kanske inte alls ligger på samma nivå. Eleven kan ha riktigt bra argument som presenteras med övertygande fakta och resonemang, men ha en ointressant inledning och en obefintlig avslutning. Hen kan ha urtjusiga formuleringar men presentera dem utan publikkontakt och med fingret i manuset. Det kan bli både A, C och E (och för all del F) på samma redovisning. Då blir det ju lite knasigt att sätta ett samlingsbetyg på det momentet, och oftast gör jag inte det. Eleven får ut kunskapskraven (som de bör ha fått när uppgiften först presenterades) där jag markerat vilka olika eller lika betyg de uppnår på respektive del i delmomentet… Låter det knöligt och konstigt?

Eleven kan alltså, för att ta ett exempel till, i en skrivuppgift ha fått C i skriftlig språkbehandling, A på slutsatser och reflekterande och E på referatteknik. Någon kanske tycker att det då är ett C, ”i snitt”, men så är det inte. Det är C, A och E. Inget snitt. Jag noterar förstås dessa tre olika betyg i mina papper och sätter alltså inte heller där något snittbetyg. (Självklart kan man ha C på alla tre ”förmågorna” och då kan man för all del säga att det blev C på uppgiften.) De här tre olika momenten testas kanske inte i en och samma uppgift någon mer gång under kursen, men troligtvis så dyker de upp i olika uppgifter. Språkbehandling testas i så gott som alla skrivuppgifter, slutsatser och reflektioner kan finnas med i ett föredrag och referattekniken kan dyka upp i olika sammanhang. Man har alltså inte bara en gång på sig att visa en förmåga, och man kan självklart förbättra de olika förmågorna under kursens gång. Har man lärt av sina referatmisstag och fortsättningsvis levererar C-nivåreferat så drar inte det första E-betyget ner snittet. (För det finns ju typ inget snitt.)

Det är alltså inte så att ett E på en uppgift gör att du inte kan få C i kursbetyg. Om du däremot aldrig kommer över E för en av de förmågor som bedöms så kan du inte få mer än D i kursen, och då måste övervägande delen av förmågorna ligga på C-nivå. Det är hårda bud. Men tydliga. Det är vad vi lärare har att rätta oss efter. Ett A i skriftlig språkbehandling kan inte väga upp ett F i muntligt framträdande. Om du aldrig under kursen kommer över F på muntliga framträdanden kommer kursbetyget att bli F, hur mycket A du än har på övriga förmågor. (Sedan jobbar vi förstås på att det inte ska bli så, men det är en helt annan sak.)

Det här blir ett sätt att i viss utsträckning bedöma eleverna utifrån deras svagaste sidor. Självklart är deras styrkor viktiga och kan lyfta dem – men bara om de inte har en svag punkt. En talängslig elev har till exempel en stor utmaning framför sig när det gäller att få högsta betyg i svenska. Kommer du aldrig över C på talmomenten kan du inte få mer än B i kursbetyg, även om allt annat är A. För A ska alla dina förmågor vara på A-nivå (dock alltså inte nödvändigtvis alla dina delbetyg under kursen.)

Om elevens ”svagheter” är kopplade till en diagnos med en problematik som påverkar förmågan att uppnå kursmålen och är av bestående karaktär görs dock undantag. Om en elev diagnostiserats med exempelvis dyslexi ska jag som lärare bortse från de fel som är kopplade till just den problematiken. Eleven kan alltså få A i skriftlig språkbehandling (och/eller hela kursen) trots många stavfel – så länge de bedöms bero på dyslexin.

Någonstans, jag minns tyvärr inte var, läste jag om att det finns ”schysta lärare som har fattat att Skolverket är fel ute och som sätter till exempel ett C i kursbetyg trots att en elev aldrig har mer än E på det muntliga, för att det vägs upp av att eleven är så duktig skriftligt.” (Ej korrekt citat, med andemeningen stämmer.) Jag vet inte om jag tycker att det är så schyst. I alla fall är det inte schyst mot de elever som har lärare som håller sig till Skolverkets tydliga riktlinjer. Klaga gärna hos Skolverket, men kör inte en egen betygsättning, tack.

Ja, det här blev som sagt inte på något sätt en underhållande text. Jag hoppas ändå att den är lite klargörande för dem som har barn i det nya systemet men som själva gick i skolan för länge sedan. Och om någon tycker att mitt ställningstagande i betygsfrågan är oklar så har ni helt rätt. Det här är ingen argumenterande text om betyg och kursutformning. Det är bara ett försök att klargöra hur åtminstone jag jobbar med betygsättning.  Torrt och koncist. Eller kanske torrt och pladdrigt. Men torrt i alla fall.

Och säkert finns det någon som tycker att jag gör fel.

Måtte inte marken brinna igen

imageJag hittar en lapp i elvaåringens skolväska och blir lite nervös. Han ska gå på teater. Ung Scen Öst. Jag googlar och ser att pjäsen heter Revolution och regisseras av Malin Axelsson.

Kära nån.

Sist jag var och såg Ung Scen Öst blev det närmast revolution. Föreställningen hette Marken brinner och Malin Axelsson var konstnärlig ledare. Pjäsen blev nedlagd dagen efter att jag varit där eftersom ensemblen upplevde strukturell rasism och respektlöshet från både lärare och elever. Själv upplevde jag ytterst enkelspårig politisk propaganda och en överdrivet kränkt ensemble och därpå följande nedlåtande kommentarer om våra elever i media. Ensemblens hantering av pjäsens efterspel var inte okej då de i flera media tog på sig offerkoftan – efter att ha spelat en politiskt rejält tillspetsad experimentell pjäs för skolelever. Den elev som till äventyrs inte ansåg att poliser är fascistiska svin och som därmed inte aktivt ville delta i skanderande protestmarscher i salongen var inte en god elev utan bidrog till rasifieringen av kroppar.

Men nu ska vi väl inte tro att det  blir så igen? Den här föreställningen är ju ändå från 10 år. Säkert blir det roligt, intressant och bara lite lagom oroande.

Jag känner ändå mina handflator bli lite fuktiga när jag läser att pjäsen handlar om identitet.

Vårda språket, jävla hora!

rådjur

Mumsigt rådjur eller jävla hora?

”Kom då, jävla hora!”

”Amen vänta då, hora!”

De två eleverna i korridoren framför mig konverserade, och jag kände mig som hundrafemtio år. Kanske tvåhundra. Någonstans inom mig fann jag deras språkbruk … olustigt. Det är långt ifrån första gången jag hör dylika tilltal mellan gymnasieeleverna. Just de här tjejerna kände jag inte igen, men de såg ut och lät – på tonfall om än inte på ordval – som om de vore goda vänner. Ordväxlingen var hjärtlig. Jag har också hört tilltalsord som ”fitta” uttalade med samma hjärtlighet. Ibland med ”jävla” som tillägg, ibland utan. ”Jävla blatte” är också tämligen ymnigt förekommande, vänner emellan.

Är det min ålder, mina fyrtiofyra år, som gör att det skorrar i öronen?

Har jag bråttom ropar jag någonting om ”språkbruk” över axeln, men har jag tid brukar jag stanna och byta några ord med hororna ifråga. Eller fittorna, eller blattarna. De jävla hororna – som kan vara både tjejer och killar – brukar aningen generat be om ursäkt, men förklara att de inte menar något illa. Ibland med förklaringen att ”fitta” väl är något trevligt och att det därmed inte gärna kan vara något otrevligt med att kalla någon det. Och visst har de rätt i att det inte är något fel med det kvinnliga könsorganet. Det är en trevlig skapelse som bringar gott. Men ordet ”fitta” har genom historien kommit att få en något annorlunda innebörd, något eleverna för all del håller med om om de är på ett generöst humör, vilket de oftast är.

Då jag rör mig bland hundratals ungdomar dagligen hör jag brottstycken av många lågmälda samtal, samtal som inte alls är menade för mina öron. Även i dessa samtal dyker ”hora” och ”fitta” upp ganska ofta, och nästan alltid i anslutning till en svordom. I dessa framviskade samtal är orden nästan aldrig positivt laddade. Då handlar det om någon förbannad hora som gjort något dumt eller någon jävla fitta som sagt det ena eller andra. Enligt min erfarenhet används dessa ord betydligt oftare nedsättande än kärleksfullt.

Det verkar alltså som om ”hora” då det ropas mycket väl kan vara kärvänligt menat medan det oftast är en rejäl förolämpning om det sägs i samtalston eller tystare.

Om jag testar att använda något av orden i klassrummet tittar eleverna på mig som om jag föreslagit att vi alla skulle ta av en strumpa från bänkgrannens fot och stoppa den i våra munnar. Uppenbarligen har orden rätt så stark laddning ändå.

De jävla hororna i korridoren, som mycket riktigt visade sig vara goda vänner som hjärtligt diskuterade hur hastigt de skulle röra sig, blev som väl var inte alls sura när jag föreslog att de skulle använda andra tilltalsord. De såg till och med ut att förstå att den fyrtiofyraåriga damen framför dem kanske tyckte att ordet spred lite taskiga vibbar över skolan och att det alltså skulle vara trevligare för vissa (fyrtiofyraåriga) individer om de fortsättningsvis sparade lite på sådana tillmälen. Jag föreslog att de kunde ropa ”mitt mumsiga rådjur” efter varandra varpå de tittade på mig som om jag kanske behövde få hjälp att ta mig till någon vårdinrättning med fokus på det mentala. Antagligen för att hålla mig lugn provade de att kalla varandra rådjur i alla fall. Jag tror inte att de kallade mig ”fitta” i samtalston eller tystare när de hastat vidare i korridoren.

Så alla jävla horor, helvetes fittor, blattejävlar och kukhuvuden där ute – kan vi inte testa lite andra tillrop? Det måste inte vara rådjur. Verkligen inte. Helst inte, faktiskt. Mig kan ni till exempel kalla Lotta. Men måste jag välja mellan ”mitt mumsiga rådjur” och ”din jävla hora” föredrar jag helt klart det första.

Eller är det bara min ålder?

 

(Foto:Marek Szczepanek)

 

Höj min lön

IMG_3182

Vill ha mer i lön

Hur lösa den svenska skolans diverse problem, sjunkande kunskapsnivåer och allmänna urspårning? HÖJ LÄRARNAS LÖNER. Rejält.

Kommer jag bli en bättre lärare om min lön tjoffar iväg uppåt? Nä. Det har jag svårt att tro. Med det menar jag inte att jag redan är den ultimata läraren, inte alls. Men jag ser det inte som att jag gör insats i relation till min lön utan att jag gör så gott jag kan inom rimliga gränser. Det är ändå ett yrke, inte ett kall. Visst skulle jag kunna lägga fler timmar på planering och efterarbete av lektioner och examinationer och på så vis höja kvalitén på min undervisning, men då skulle det få ske på min fritid och så storsint är jag inte. Efter ett sådant år skulle nog en sjukskrivning (eller åtminstone en bitterhet) dessutom knacka på dörren. (Hur jag klarade de första åren som lärare utan att lacka ur vet jag inte. Antagligen hjälper den allmänna entusiasmen över den nya karriären nyutexaminerade lärare att orka den tiden som för de flesta innebär många obetalda övertidstimmar. Något slags akademisk-karriäristiskt adrenalinpåslag. För det är knappast lönen som är moroten. Och övertidsersättning är så gott som ickeexeisternde.)

Det är alltså egentligen inte min lön jag tänker på, utan de framtida lärarnas. Undersökningar visar att den största enskilda faktorn för elevers framgång är just läraren. Då måste vi förstås ha bästa möjliga lärare till våra barn. Och läraryrket är idag inte attraktivt, inte alls såvitt jag hör och läser. Att jag gillar yrket räcker liksom inte för att sprida goda vibbar ut i samhället. Intagningspoängen till lärarutbildningar är låga. Många (sex av tio) yrkesverksamma lärare funderar på att söka sig bort från yrket. Alltså: HÖJ FÖR I HELVETE LÄRARLÖNERNA SOM FAN. OECD håller med. Fast kanske inte om språkbruket. Ursäkta. Affekt.

Jag kan inte föreställa mig annat än att fler vill bli lärare då – för det är ju ett förbannat trevligt yrke – och då blir det huggsexa om utbildningsplatserna. Troligtvis skulle föräldrar också lita mer på kompetensen hos lärarna om de vet att endast ”de bästa” (akademiskt sett) har haft möjlighet att utbilda sig till lärare, vilket ger mer arbetsro till skolan. Jag tror också att föräldrarna allt mer då skickar signaler till barnen att skolan är viktig och att lita på.

Låt folk slåss om att få bli lärare för att det är ett både välavlönat och uppskattat yrke.

Och när vi ändå är i farten kanske en del uppgifter kan tas bort från lärarna för att ge dem (oss) ännu mer tid till undervisning och sådant som är kopplat till den? Exempel: Efter de nationella proven i svenska lägger jag timtal på att fylla i statistik. Vilken skrivuppgift valde respektive elev? Vilket betyg fick hen? Skrev eleven ett ordinarie prov eller ersättningsprov? Skrevs det vid ordinarie skrivtillfälle? Vilket sammanfattande betyg fick eleven på de två eller tre delproven (beroende på kurs)? och så vidare. I vår kommer jag ha ca 80 elever som genomför nationellt prov i svenska. Det innebär 80 uppsatser, 80 tal och 30 läsförståelseprov. Detta är helt okej. Rättningen är kanske inte rolig, men den är tydligt kopplad till undervisningen och lärarrollen. Det är den jävla statistiken som gör mig förbannad. Har Skolverket hört talas om urval? Måste verkligen varje lärare göra det här varje år? Kan det inte bli statistiskt säkerställt ändå? Klart det kan. Så visst går det att rensa upp lite bland lärarnas uppgifter.

Det finns också (internationella och ifrågasatta) undersökningar som säger att större undervisningsgrupper inte inverkar så värst menligt på resultaten, men då menar man att 25 elever är att betrakta som en stor grupp. Få skolor är så lyckligt lottade idag att en 25-elevsklass betraktas som stor. Dessutom torde det bero på vilken syn man har på lärare och elever och deras skyldigheter. Självklart tar det mer tid i anspråk att föra statistik över och ha föräldrakontakter med 32 elever än med 20. Uppenbarligen tar rättning och återkoppling längre tid för 32 än för 20 uppsatser. Naturligtvis blir det mindre tid kvar av arbetsdagen efter rättning och administration för 32 elever än för 20. Mindre tid för planering och uppföljning av undervisningen.

Att åtminstone lite hålla nere storleken på undervisningsgrupperna tror jag därför är en god idé, såvida inte en hel del rättning och administration läggs ut externt.

Jag tror Sverige kan få en utomordentligt bra skola om bara lärare och elever ges de bästa förutsättningarna.

Så höj nu föriallsindar lärarlönerna.

Låt mig fortsätta älska mitt jobb

betygshetsJag skriver ibland om hur mycket jag trivs med mitt jobb som lärare och det är alldeles sant. Men jag vet också att alla lärares verklighet inte ser ut som min och kan känna att jag låter lite orimligt kvittrande nöjd. Som vore jag sponsrad av Skolverket kanske.

Faktum är att många lärare mår dåligt och vantrivs och att återväxten är klen. Få vill bli lärare. Med tanke på yrkets sjunkande status och den omvittnat ökade arbetsbördan är jag inte överraskad. Sällan träder dessutom lärare fram i media och pratar om hur bra de trivs. Kanske finns det en anledning.

Igår skrev Sakine Madon i Expressen om att allt mer av lärarnas och rektorernas tid går åt till föräldrakontakter, och då inte bara på arbetstid. Vid allehanda tider på dygnet vill föräldrar ha snabba svar om betyg, uppgifter och fan och hans moster. En del lärare går på knäna. Själv är jag nästan helt förskonad från detta – än så länge – men jag är väl medveten om att det ökar.

Jag tror att problemet är större än att föräldrarna inte respekterar lärarnas tid eller kompetens. Jag tycker mig under en tid ha märkt en attitydglidning i samhället, som ungefär säger att alla har rätt till ett A. Kanske att man har ett A till dess motsatsen är bevisad. Och vem står mellan eleven och detta A? Läraren. Om läraren bara har vett nog att sätta ett A är ju problemet ur världen, och om läraren inte anser sig kunna sätta ett A så beror det rimligtvis på att läraren inte gjort sitt jobb.

De flesta föräldrakontakter jag har är trevliga, helt relevanta och sker på vettiga tider, men ibland kan jag känna att de kanske inte ser helt objektivt på sitt barn (men vem gör det?). Som pappan som förklarade att hans son inte alls hade plagierat två skrivuppgifter och lämnat in till mig. För det sa sonen att han inte hade gjort. Och då var det så. Att jag satt med originaltexterna med hundraprocentig överensstämmelse spelade liksom ingen roll. Litade jag inte på hans son?

Den bild (ovan) som valsat runt några år nu känns inte alltid helt främmande.

Ge mig gärna högre lön, men ge mig framför allt tid att vara just lärare. Låt mig slippa vara statistiker, kurator och den som ska hålla koll på dataspelsmissbruk. Och lita på att jag gör mitt bästa.

Då kommer jag att fortsätta älska mitt jobb.

(Här kan du läsa en DN-artikel om situationen.)

Fridolin laddar om

AV4R2783

Jodå, jag gillar också kultur

Min (?) utbildningsminister, Gustav Fridolin, lovade att vända skolan på hundra dagar. Sedan ångrade han sig och konstaterade att det kanske skulle ta lite längre tid ändå. Jo kanske va? (Det verkar dessutom dumt att då spilla dyrbar tid på att spela in youtubefilmer där man klappar lärarna på huvudet och ber dem våga erkänna att de är lärare.)

Men nu har han laddat om, nu ska förändringens vind svepa genom Skolsverige. Tillsammans med kulturminister Bah Kuhnke har han publicerat en debattartikel där lösningen på fallande Pisa-resultat stavas estetiska lärprocesser.

Jag är för kultur och estetiska ämnen i skolan, men är inte övertygad om att ökade inslag av dessa (och därtill kopplade ökade anslag) kommer att få barnets naturliga lust att lära att växa och ojämlikheten i skolsystemet  att minska. (I ett parallellt universum där varken tid eller pengar utgör begränsningar vore situationen kanske annorlunda.)

I debattartikeln hänvisar Fridolin och Bah Kuhnke till en rektor som säger att ”sedan vi började arbeta med detta har fler elever hittat sätt att uttrycka sig, beskriva det som är jobbigt och det som är bra, sätta ord på sina känslor och den man är.” Detta är förvisso en bra sak, men är det rätt väg att gå, är det rätt fokus?

Professor Jonas Frykman (etnologi, Lunds universitet) skriver i en artikel från förra året att dagens omsorgsideal i skolan mera stjälper än hjälper, att skolan är alltför individcentrerad och att ”skolan har blivit ett terapeutiskt rum istället för en spelplan med tydliga regler.” Han beskriver hur man förut skulle bli Något men nu istället ska bli Någon, med egenskaper istället för kunskaper i fokus. Frykman klargör att det är det är hemmet som har den emotionellt bekräftande uppgiften att få barnen att känna att de duger som de är, medan skolans uppgift är att öka elevernas kunskaper. Han menar att dagens individcentrering i skolan låser eleverna vid deras ursprungsidentitet och därmed snarare cementerar ojämlikheten istället för att utjämna den.

Frykman vill ha en skola där lärarna inte ska ta ett föräldraansvar och där deras professionalitet är viktigare än deras medmänsklighet. Jag misstänker att han inte tycker att det är mitt ansvar som lärare att gå till botten med en elevs eventuella dataspelsmissbruk genom att begrunda hans personliga hygien och hans game of choice, något jag skrev om här för ett tag sedan.

Jag misstänker också att Professor Frykman inte är helt med på ministrarnas tåg. Han förespråkar en fast, strukturerad skola med upprepning och inlärning som pedagogiskt ideal, en skola där kraven är höga och där pluggande prioriteras framför projektarbeten.

Att Frykman har helt rätt och de miljöpartisktiska ministrarna har helt fel är jag inte alldeles säker på, men jag tycker verkligen att de borde prata med varandra!