Jag vill också dåna till O’Regan!

oregan

Knäsvaghetsframkallande

Om en vecka är det Bokens dag här i Motala. En av årets höjdpunkter, om ni frågar mig. Med några få undantag har jag årligen, så länge jag kan minnas, suttit bänkad där i Folkets Hus Teatersalong. Lyssnat, skrattat, gråtit (och faktiskt, måste jag erkänna, sovit – men då var jag småbarnsförälder på tillfällig frigång). Köpt signerade böcker. Burit med mig författarnas ord länge. Blivit upplyst och uppfylld. Jag älskar Bokens dag.

MEN I ÅR BLIR DET INGEN BOKENS DAG FÖR MIG! Jag surar.

Jag hade tre chanser att befinna mig där och lyckades sumpa alla.

För en tid sedan frågade Åse Julander, som anordnar Bokens dag i Motala, om jag kanske skulle vilja vara med om det gick att klämma in mig. Med på scenen alltså. Med Jens Lapidus, Louise Boije af Gennäs, Sofie Sarenbrant, Odd Zschiedrich och Jan Hedh.

Gissa om jag ville!

Jag ville förstås frottera mig med författare jag uppskattar och jag ville prata om Genom dig och mitt skrivande. Tänk att få stå inför en massa bokälskare och göra det! Men kanske var det ändå en annan sak som lockade mig ännu mer: Att bli presenterad av Christopher O’Regan. Den mannens språk får mig att dåna. Han gör mig knäsvag med sitt vokabulär. Bara tanken på att han skulle säga några ord om mig och min bok fick mig att vilja plocka fram en solfjäder att svalka mig med. Att påstå att jag gillar att lyssna på Christopher O’Regan är en underdrift. (Förra året tog jag faktiskt en selfie på mig och mannen i fråga, under pausen på Bokens dag, FÖR DÅ HADE JAG BILJETT, och skickade till Naturvetar-Linda SOM VET HUR DET KÄNNS ATT INTE HA BILJETT, vars O’Regan-fäbless är ännu större än min. Hon är riktigt riktigt riktigt riktigt förtjust. Jag förstår henne. Eftersom jag är fåfäng och på bilden hade en frisyr som påminde om den en nyfödd kalv brukar ha raderade jag dock selfien.)

Men tyvärr gick det inte att klämma in mig. Ingen scen-sittning för mig. Inget frotterande. Inget live-dånande. Men lyllos de andra som får sola sig i hans glans.

Jag hängde läpp rejält ett tag, det hade ju faktiskt varit så galet roligt, men tröstade mig sedan med att jag i alla fall som vanligt skulle sitta i publiken. De svensklärare på min skola som vill gå dit får biljett genom skolans försorg. Fast tyvärr var det nog jag som skulle ha ombesörjt det. Jag är visst en inte oväsentlig del av svenskinstitutionen. Ibland inser jag inte min egen vikt … och därmed blev det ingen skolombesörjd biljett.

Den tredje chansen att få biljett hade jag redan missat i min övertro på att en biljett liksom bara skulle komma nedsinglande över mig på jobbet. Linda (prinsessbakelselayoutare) hade erbjudit sig att köpa biljett till mig också då hon köade för tjejgängets räkning. Jag sa förstås nej tack eftersom jag redan hade biljett. Trodde jag.

Tre chanser – noll resultat.

Surt.

En tröst i eländet är att jag får ha Jens Lapidus för mig själv tidigare på dagen. Eller ja, för mig själv och tvåhundraåttio elever. Och en hel del ivriga kolleger som frågat mig om jag kan fixa in dem. Jag är ju typ svenskinstitutionen.

Jo jo – men en ynka biljett till Bokens dag lyckades jag alltså inte skaffa.

Jag får väl lyssna på något gammalt sommarprat med herr O’Regan och dåna i min ensamhet då.

 

PS. Kan NÅGON dela det här så att det kommer Christopher O’Regan till del så att han kan kloppra in på en vit springare och liksom rädda mig från den misär som den här icke-biljett-situationen innebär? Jag är ju för höge farao en dam i nöd! Typ. Och han är sinnebilden av en gentleman. Jag skulle kunna sitta på en liten pall bakom ridån och bara lyssna. Jag begär inte så mycket. Bara att få lyssna. Och dåna lite. Snälla?

 

Bild från www.oregan.se

Den fina fullitteraturen

image

Deckarpodden.se

Jag lyssnade igår på den nya ”Deckarpodden” med Sofie Sarenbrant 0ch Emelie Schepp (jag har läst dem båda med god behållning) och sörplade i mig vad de sa om författarskap och fullitteratur. Deras första avsnitt av podden hette nämligen ”Stolta fulförfattare” och handlade om just detta.

Båda skriver deckare av lättsmält karaktär och klassas därför, enligt dem själva, som just fula i litterära sammanhang. Och visst är det så. Det ger mer cred att läsa exempelvis Dostojevskij än Läckberg (eller Sarenbrant och Schepp). Förstås. Jag har inga direkta invändningar mot den värderingen. Jag tror att Dostojevskij i det långa loppet nog kan bjussa på fler insikter än Läckberg för många människor. Men som underhållning betraktat kan det väl ändå vara trevligare att snaska i sig en lättsmält deckare än att tugga sig igenom ett tyngre verk? Visst har var sak sin tid? Och deckare eller annan lätt/ful litteratur kan i alla fall ge mig en hel del tankar om mitt liv och min omvärld också. Ibland kanske mer än vad Brott och straff ger. Är det så fult att bli underhållen?

Som svensklärare hoppas jag att mina elever kan, vill och orkar vidga sina litterära vyer bortom det lättsmälta. Jag vill att böckerna ska ge dem kunskaper och insikter som de inte visste att de saknade och att de ska få med sig nya ord och formuleringar från verken de läser. Men inte alltid. Ibland vill jag verkligen att de bara ska segla genom böckerna. Att språket i dem redan ska vara deras och händelserna och insikterna i dem vara dem välbekanta. Ibland ska de bara känna igen sig i böckerna. Och ibland ska de bara underhållas. Med sådana läsupplevelser i ryggen tror jag det är lättare att gå vidare till Den Större Litteraturen. Eller den smalare. Eller vad man nu väljer att kalla den.

image

Finlitteratur

Min bok, Genom dig, är fullitteratur. Den finns där för att underhålla för stunden. Jag ursäktar mig gång på gång för detta när jag får frågan om vad det är för bok jag har skrivit. Som svensklärare förväntas jag antagligen skriva något … viktigare. Men Genom dig är inte en viktig bok, utom för mig förstås. Det är en enkel bok. När frågan dök upp på en middag nyligen förklarade jag att min bok var en vallmo, till skillnad från pionerna som tronade på matsalsbordet där vi satt. Några glas rött hade tydligen gjort mig lite poet-pretto. Jag förklarade att många böcker, fina böcker, är pioner. Fylliga med många lager och med en doft som dröjer sig kvar. Genom dig är en vallmo. En enkel blomma som tappar sina blad när du plockar in den i en vas. Ingen kvardröjande doft. Formellt sett ett ogräs. Men ändå vacker i sin enkelhet och en blomma att njuta av en kortare stund.

Och för någon blir kanske ändå min bok en pion.

Genom-Dig-Baksida

Flinande fulförfattare

Sarenbrant och Schepp förklarade också att om man ler på sitt författarfoto är man definitivt en fulförfattare. Och jag som flinar så att jag visar tänderna till och med. Vallmo! Än värre är det om man ger ut sin bok på eget förlag. Jag är visst ett helt vallmofält.

Men jag får hoppas på att jag är ett ogräs som sprider sig 😉 .