The Walking Soulmate

image

Alltså, här vill ju de flesta vara

Det är 28 grader varmt i skuggan. Större delen Sveriges befolkning ligger glädjerusiga på en strand eller vid en poolkant så fort tillfälle bjuds. Kroppar som varit vinterbleka på övertid gräddas rosa i solen. Sociala medier översållas av bilder som visar fötter mot en fond av sand och vatten. Den blå himlen blir taket alla vill vistas under.

Jag och tioåringen glider runt på var sitt flytdon i poolen. Det är svårt att veta vad som är upp och ned – det är lika gnistrande blått i båda riktningarna.

Men något fattas.

Varför är det ingen som skvätter vatten på mig? Varför kommer ingen simmande under vattnet och nyper mig i fötterna där de hänger ned över kanten på mitt flytetyg? Varför hånar ingen mitt sätt att ta mig i poolen genom att hojta ”Titta på tanten!”? Kort sagt: Var tusan är Mange? Han har ju tagit extra ledigt i dag, eftersom ganska få dagar som denna bjuds under en genomsnittlig svensk sommar.

Har han valt uterummets skugga istället? Nej. Sitter han månne på hemmakontoret och programmerar något brådskande? Nix. Pudrar han näsan? Icke.

Jag hittar honom i sovrummet med näsan riktad mot en datorskärm och med lurar över öronen. Framför honom hasar en hop zombier fram.

Mange har också fastnat. The Walking Dead har tagit tag även i hans vrist och bitit sig fast. På mindre än tre veckor har han avverkat fyra säsonger.

Vi är själsfränder.

Här spottar vi inte i glaset!

Häromdagen fick jag en underbar försmak av sommaren. Barnskratt överallt omkring mig (blandat med några ”nähä-joho-nähä-joho” och ”DU kan va tåfjutt”). Studsmattegnissel, tåfjuttsljud, bredsidor, rasslet av Nerfvapen som luftas.

Så långt var allt trevligt. Och barnen är av prima virke. MEN DRICKANDET! Lådvinet är inte det stora dryckesgisslet i sommartider, det är barnens intag. Vad göra?

De åtta barn som hängde här i söndags förbrukade i snitt tre glas var. Tjugofyra glas. Jag HAR knappt så många dricksglas. Det var klippt omöjligt att få dem att återanvända samma glas två gånger, och en så solig dag behövde de mycket vätska. (Inte lådvin. Inte flaskvin heller för den delen.)

Jag har grubblat över lösningar:

image1: Festis für alle.

Nä. Faller bland annat på kostnad. Åtta festisar räcker ju knappast. Tjugofyra festisar blir inte bara dyrt, utan också ohälsosamt och besvärligt att lagerhålla.

Dålig lösning.

image2: Engångsmuggar. Jäkligt frestande. Bulla upp med en massa rör och flott säga till kidsen att ta en ny mugg.

Men nä, det duger ju för tusan inte av miljöhänsyn

 

image3: Aah, det börjar likna något! Namnskyltar KAN vara grejen.

Men tror jag verkligen att de kommer att sätta tillbaka glaset där de tog det..? Jo det vore ju en nåd att stilla bedja om. Faller nog dock på att barn är… ja, barn.

 

image4: Låt var och en ansvara för en sportflaska! Om alla flarror är olika borde de väl kunna komma ihåg vilken de har? Även om de hade en annan igår. Och ytterligare en annan gången innan…

Mjoo, en ganska bra idé om jag får säga det själv, om än inte så elegant. Fungerar dock bara för upp till sju barn ser jag.

Inte den perfekta lösningen

image5: Där satt den! Gapa kids!

Nu kan sommaren börja – jag är redo!