Utmaning eller problem?

labyrint

Utmaning

Ibland kan jag uppleva en känsla av olust efter att ha läst en artikel eller hört ett politiskt uttalande. En känsla av att ha blivit lite lite lurad. Ändå har jag många gånger hållit med i sak.

Ann-Charlotte Marteus (Expressen) sätter fingret på en av de saker som jag nu förstår ligger bakom min olustkänsla: Ordvalet. Marteus lyfter i sin ledare Låt er inte luras av ”utmaningar” fram det ganska nya bruket av ordet ”utmaningar” som tycks ha blivit ersättningsord för ”problem”, utan att för den delen kunna sägas vara synonymt.

”Nederlagsaspekten har liksom opererats bort. I stället har våra politiker roffat åt sig den positiva aspekten: de framstår som allmänt taggade och optimistiska när de talar om landets utmaningar, alldeles som om de stod och frustade i en startfålla inför Vasaloppet”, skriver Marteus pricksäkert om politikers nybruk av ordet. Jag håller med. Det blir onekligen något mera flåshurtigt positivt över ett uttalande om man säger att man står inför en utmaning än om man kallar det, gud förbjude, för ett problem. Det är förstås trevligare om skolan står inför utmaningar än om den har problem. Och när Ygeman säger: ”Att avvisa 80 000 personer blir en stor utmaning”, kan man ju faktiskt ana en lite kittlande spänning under ytan. En härlig utmaning att sätta tänderna i och kanske till och med gå segrande ur. Margot Wallström, berättar Marteus, tycker tydligen att det smältande Arktis är en utmaning.

Själv tycker jag inte att politikers språkbruk är en utmaning, jag tycker att det är ett problem. Inte ett stort problem, sannerligen inte i paritet med ett smältande Arktis eller massavvisningar, men ändå ett problem. Det känns helt enkelt oärligt och får mig alltså att, utan att oftast veta varför, inte känna förtroende för det som sagts eller den som sagt det.

Marteus menar att ett skäl till uppsvinget för ”utmaning” säkert är att människor vill undvika att säga ”problem” i samband med flyktingkrisen, av rädsla för att väcka rasism. Jag tror hon har rätt, men jag tror liksom hon inte att det hjälper. Jag tror snarare att det kan skapa en känsla av misstänksamhet mot uttalandena.

Förskönande ord och vaga uttryck kan vara bra. Jag vill sällan ha koll på människors diarréer utan accepterar villigt ett uttalande om ”krånglande mage” utan att känna mig det minsta lurad. Men skolan har inte en krånglande mage, den har problem. Det har Arktis också. Och flyktingkrisen innebär inte bara spännande utmaningar att sätta tänderna i.

Nu ska jag planera en veckomeny för min familj. Det är en utmaning.

 

 

Vårda språket, jävla hora!

rådjur

Mumsigt rådjur eller jävla hora?

”Kom då, jävla hora!”

”Amen vänta då, hora!”

De två eleverna i korridoren framför mig konverserade, och jag kände mig som hundrafemtio år. Kanske tvåhundra. Någonstans inom mig fann jag deras språkbruk … olustigt. Det är långt ifrån första gången jag hör dylika tilltal mellan gymnasieeleverna. Just de här tjejerna kände jag inte igen, men de såg ut och lät – på tonfall om än inte på ordval – som om de vore goda vänner. Ordväxlingen var hjärtlig. Jag har också hört tilltalsord som ”fitta” uttalade med samma hjärtlighet. Ibland med ”jävla” som tillägg, ibland utan. ”Jävla blatte” är också tämligen ymnigt förekommande, vänner emellan.

Är det min ålder, mina fyrtiofyra år, som gör att det skorrar i öronen?

Har jag bråttom ropar jag någonting om ”språkbruk” över axeln, men har jag tid brukar jag stanna och byta några ord med hororna ifråga. Eller fittorna, eller blattarna. De jävla hororna – som kan vara både tjejer och killar – brukar aningen generat be om ursäkt, men förklara att de inte menar något illa. Ibland med förklaringen att ”fitta” väl är något trevligt och att det därmed inte gärna kan vara något otrevligt med att kalla någon det. Och visst har de rätt i att det inte är något fel med det kvinnliga könsorganet. Det är en trevlig skapelse som bringar gott. Men ordet ”fitta” har genom historien kommit att få en något annorlunda innebörd, något eleverna för all del håller med om om de är på ett generöst humör, vilket de oftast är.

Då jag rör mig bland hundratals ungdomar dagligen hör jag brottstycken av många lågmälda samtal, samtal som inte alls är menade för mina öron. Även i dessa samtal dyker ”hora” och ”fitta” upp ganska ofta, och nästan alltid i anslutning till en svordom. I dessa framviskade samtal är orden nästan aldrig positivt laddade. Då handlar det om någon förbannad hora som gjort något dumt eller någon jävla fitta som sagt det ena eller andra. Enligt min erfarenhet används dessa ord betydligt oftare nedsättande än kärleksfullt.

Det verkar alltså som om ”hora” då det ropas mycket väl kan vara kärvänligt menat medan det oftast är en rejäl förolämpning om det sägs i samtalston eller tystare.

Om jag testar att använda något av orden i klassrummet tittar eleverna på mig som om jag föreslagit att vi alla skulle ta av en strumpa från bänkgrannens fot och stoppa den i våra munnar. Uppenbarligen har orden rätt så stark laddning ändå.

De jävla hororna i korridoren, som mycket riktigt visade sig vara goda vänner som hjärtligt diskuterade hur hastigt de skulle röra sig, blev som väl var inte alls sura när jag föreslog att de skulle använda andra tilltalsord. De såg till och med ut att förstå att den fyrtiofyraåriga damen framför dem kanske tyckte att ordet spred lite taskiga vibbar över skolan och att det alltså skulle vara trevligare för vissa (fyrtiofyraåriga) individer om de fortsättningsvis sparade lite på sådana tillmälen. Jag föreslog att de kunde ropa ”mitt mumsiga rådjur” efter varandra varpå de tittade på mig som om jag kanske behövde få hjälp att ta mig till någon vårdinrättning med fokus på det mentala. Antagligen för att hålla mig lugn provade de att kalla varandra rådjur i alla fall. Jag tror inte att de kallade mig ”fitta” i samtalston eller tystare när de hastat vidare i korridoren.

Så alla jävla horor, helvetes fittor, blattejävlar och kukhuvuden där ute – kan vi inte testa lite andra tillrop? Det måste inte vara rådjur. Verkligen inte. Helst inte, faktiskt. Mig kan ni till exempel kalla Lotta. Men måste jag välja mellan ”mitt mumsiga rådjur” och ”din jävla hora” föredrar jag helt klart det första.

Eller är det bara min ålder?

 

(Foto:Marek Szczepanek)

 

När blir krislådan normcore?

bild-4

Icke-binär respektive cisperson? Eller bara Babsan och Mange.

Äntligen har den kommit från Språkrådet, årets nyordslista. Och som vanligt berättar den en hel del om vårt samhälle. I år säger den dessutom något extra till mig, känner jag: ”Krislåda” presenteras som ett av årets nyord – och därmed indirekt som ett av årets fenomen: Krislåda: låda som innehåller saker en person behöver för överlevnad vid en kris. 

Jag är helt med på banan. Även om kriskällare också skulle vara ett fint nyord.

Om krislådan i någon mån speglar mitt år så finns det många andra ord som belyser någon annans upplevelser. Många är orden som handlar om vad som är norm och inte, och visar därmed på diskussionen kring normbrytning, ofta med genusfokus. Till exempel finns cisperson med på listan,  det vill säga en person vars ”könsidentitet och könsuttryck stämmer med normen för det kön som juridiskt registrerades för personen vid födseln.” Och för ”en person som inte passar in i tvåkönsnormen” finns nu ordet icke-binär. Tvåkönsnorm, nytändningen för pronominet en (istället för man)och genusbudgetering rör sig inom samma område, liksom gurlesk.

Det är förstås inga nyheter (eller: Orden är med på listan just för att företeelserna de beskriver har varit nyheter.) Själv log jag lite när jag fyllde i någon enkät (medarbetarenkät, tror jag) på jobbet och fick säga vilket kön, om något, jag identifierade mig med. Arbetsgivaren vill förstås inte framstå som tvåkönsnormativ och någon som bara utgår från att alla är cispersoner och inte respekterar de icke-binära.

Men även den som inte bryter mot några som helst normer har fått sitt eget ord: normcore, alldaglighet som stilfilosofi. ”Så medan hipstern strävar efter det omaka och annorlunda (typ solglasögon från en second handbutik i Reykjavik) hyllar normcore mellanmjölk, Fjällräven, Bingolotto och Gyllene tider”, skriver Veckorevyn, för att exemplifiera.

Men snart är det nog ganska hardcore att vara normcore. Och norm är nog ett ord som ligger lite risigt till – så länge det inte sätts ihop med -brytande.

Så snart är jag nog überhipp i min alldaglighet.

Jag gillar hen

Bild: Samir LutherI nästa års utgåva av SAOL kommer ”hen” att finnas med. Bra!

Jag gillar hen. Inte någon särskild hen alltså, utan ordet. Det är ju så praktiskt. Jag gillar också att det kan väcka så mycket uppmärksamhet och känslor för då får vi fokus både på vår språkutveckling och vårt samhälle. Visst, mest fokus hamnar nog på ett plan som jag känner föga samhörighet med eller förståelse för: ”Men ska vi utrota skillnaderna mellan könen?!-planet”. Tagga ner va? Jag tänker att ordet fyller en funktion som saknas i svenskan och många andra språk: När jag som skribent eller talare inte vet om det är en han eller hon jag talar om. Jag försöker med ordet inte avköna någon, snarare gör jag objektet mänskligt genom att inte hänvisa till personen som ”den”. Och han/hon känns ju både otympligt och opersonligt.

Min åsikt om ”hen” är inte att ordet ska ersätta ”han” och ”hon” utan bara komplettera. Inte som i finskan alltså, där ”hän” faktiskt är vad man har att använda och könstillhörigheten hos den omtalade alltså blir oklar även då talaren vet könet. Nu verkar inte finnarna ha problem med att veta vilket kön de tillhör för det, så jag skulle inte oroa mig för de svenska småttingarnas framtida könsförvirring som en del verkar tro ska följa i kölvattnet på användandet av ”hen”.

För en tid sedan visade SVT Belinda Olssons feminismgranskande serie Fittstim – min kamp. Underhållande, intressant, vinklad och provocerande. I ett inslag möter Belinda en mamma och barnet Vide. Och ”barnet” är just den benämning vi får. Mamman förklarar att könet är helt oväsentligt och att benämning och uppfostran sker därefter. När hon läser för barnet byts ”han” och ”hon” mot ”hen”. ”Mamma och pappa” byts mot ”föräldrarna”. Allt för att inte pådyvla barnet könsnormer. Här har vi en kvinna som sannerligen har tagit inte bara ordet utan konceptet ”hen” betydligt längre än vad jag föreslår! Jag vill ju bara lite latmaskigt förenkla vårt språk. Men om det dessutom väcker några intressanta frågor om könsnormer och jämlikhet så applåderar jag det också. Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis applåderar Vides mamma.

I samma avsnitt besöker Belinda ett ”hen-dagis”, alltså en förskola som jobbar mycket aktivt med att sudda ut traditionella könsgränser. Ett av flera sätt att göra detta på är för dem just att använda ordet ”hen”. I programmet har förskolan besök av ett TV-team från forna Jugoslavien och en man ler lite misstroget mot Belinda när hon pratar med honom efter inspelningen. Han konstaterar med en nästan road huvudskakning att det är ett intressant fenomen och att hans hemland ligger långt efter i detta avseende. Eller långt ifrån. ”Med krig, ekonomiska problem, instabilitet och återuppbyggnad har vi ju inte haft tid att bry oss om sånt här”, säger han (om än inte med just de orden). Och det är väl alldeles fantastiskt. Vi kan bry oss om sådana här frågor för att vi har det så förbannat bra! Jag tror knappast, utan att ha undersökt saken närmare, att Syriens befolkning oroar sig över ett pronomen. Eller att man i Ukraina eller Gaza just nu vill gå till botten med ord som ”sjuksköterska” och ”brandman”.

Nej, att vi i Sverige kan engagera oss så djupt i ett pronomen är väl om något ett tecken på att vi lever i en av de bästa av världar.

Inställningen till hen är nog till stor del en generationsfråga tror jag. Mina gymnasieelever börjar med viss självklarhet använda ”hen”. Inte alla, men flera. Första gången jag träffade på ”hen” i en uppsats var för ungefär fem år sedan men det var då en isolerad företeelse. De två senaste året har ”hen” dock börjat falla tätare. Ett lätt, lätt duggregn. Till en början bara i skrift, men på sistone även i muntliga presentationer. I våras hörde jag för första gången ordet användas konsekvent och självklart i en fem minuter lång presentation som i sig inte alls hade med jämlikhet eller språkbruk att göra. Utan en blinkning talade den 16-åriga flickan ett språk som på ett sätt alltså får betraktas som lätt banbrytande.

När jag själv använder ordet sker det fortfarande med en pytteliten fördröjning och, tror jag, en lika liten men dock förändring i mitt ansiktsuttryck. Min röst och kropp känner att det inte är ett självklart ord och min hjärna undrar hur det ska tas emot av lyssnarna. Nu får jag skärpa mig och bli en lika god talare som min 16-åriga elev.

Tack högre makter för att mina elever finns där för att lära mig saker om livet, världen och mig själv!

 

Bild: Samir Luther