Stjärnströssel över Stjärndamm

Omslagsbild-Lars--Wilderäng”Den lätta vägen är inte alltid den rätta”. Den devisen återkommer i Lars Wilderängs Stjärndamm (Massolit), den avslutande delen i Stjärntrilogin, och tillsammans med uttrycket ”Man tar inte en kniv till en eldstrid” har en hel del av bokens kärna fångats.

Det har gått tio år sedan Nedsläckningen, som beskrivs i Stjärnklart, och den elektroniklösa civilisation som mödosamt startat om riskerar att utplånas, vilket vi kunde läsa om i Stjärnfall. I den avslutande delen i den dystopisk-apokalyptiska tekno-action-sci-fi-serien får vi veta hur det går för mänskligheten – här representerad av en liten grupp överlevare. Ja, de är inte bara överlevande, de är överlevare. Viss skillnad där, och även det en del av bokens kärna.

Vi känner igen karaktärerna från de tidigare böckerna, men som vanligt gäller det att inte fästa sig vid någon allt för mycket. Den sentimentalt lagde bör kanske hålla sig borta från Wilderängs böcker, då han har en tendens att ta livet av folk. I parti och minut. Jag tillhör förvisso de sentimentala, men har blivit något mera hårdhudad och vet att döden lurar runt varje hörn, eller sida, i Stjärnserien. Jag accepterar stoiskt döden i den här förpackningen.

Den i Stjärnfall presenterade och tämligen överlägsna fienden håller med sin speciella stridsteknik eller arsenal eller vad jag ska kalla den våra protagonister i ett järngrepp. Det tycks ungefär som om det enda sättet att överleva är att låsa in sig i ett bankvalv och kasta bort nyckeln, en metod som dock får vara att betrakta som en kortsiktig lösning. Och våra hjältar har större ambitioner än så, och det är här de båda deviserna kommer in. Det gäller att vara beredd på uppoffringar och det gäller att satsa stort. Gustaf Silverbane, Filip Stenvik, Anna Ljungberg, Jocke Sorbin och de andra nöjer sig inte med mindre. Go big or go home.

Actionscenerna är många, men jag tycker själv bäst om de mera lågmälda scenerna och de bilder av samhället som ges. Ett samhälle där toalettpapper och blöjor är exklusivare än datorer och aftonklänningar, och där praktiska kunskaper och uthållighet är hårdvaluta. Ett samhälle där industrialiseringens tekno-krona minst sagt har hamnat på sned, där din BMW är värdelös men din ko, om du har en sådan, är guld och där ett paket Panodil kan vara värt att döda för.

Att fienden bokstavligt talat har sneglat på 2000-talets populärkultur för att skapa sina vapen gillar jag, som den The Walking Dead-nerd jag är. Vad hotet från hasande odöda och en söndertrasad samhällsstruktur gör med individ och samhälle fängslar mig, och det temat syns tydligt också i Stjärndamm, även om Stjärnklart har ett ännu mer framträdande fokus på detta trots att ingen ännu hasar i den boken, annat än av utmattning.

Stjärndamm är en mörk bok, som sig bör för en dystopi, men inte utan glimtar av hopp. Den visar på människans anpassningsbarhet och styrka, även om svagheterna är många och bitvis kan kännas överväldigande. Men framför allt är Stjärndamm en actionbok av bladvändarkaraktär där liv och död ständigt står på spel. Och där den lätta vägen sällan är den rätta.

I väntan på hipsterkalypsen

Hipstern är död – länge leve hipstern!

Eller? Går det alls att vara hipster idag eller har begreppet satt snarskank på sig själv?

Jag var på stadsfestival i min medelstora svenska stad häromdagen. Krögarna hade satt upp tält på torget och sålde smakportioner av mat tillsammans med allehanda rusdrycker. Angående dryckerna kan konstateras att ”en stor stark” är en dryck på kraftig tillbakagång, i alla fall på skyltarna, till förmån för namngivna ipor (eller vad nu IPA heter i plural). Någon klassisk hamburgare, pizzaslice eller kycklingspett såg jag heller inte röken av, men självklart fanns pulled pork och ankconfitburgare med fikonbröd och mangocrème. Jag applåderar detta och saknar på inget sätt den där pizzaslicen.

Men vad ska hipstern äta när ankconfitburgaren är i var mans hand? Vad ska hen dricka när plastmuggarna i De Andras händer är fylld med IPA från ett mikrobryggeri? Och vad tusan gör man när kreti och pleti låter skägget växa, sätter på sig en liten grå stickad mössa, ett par tajta något korta brallor med tunna hängslen, en grå tisha och en rutig flanellis som jacka? Hur känns det egentligen när surdegsbrödet finns på ICA Nära och råkorv är den nya hotdogen på herr och fru Svenssons barbecue?

Ska de tvingas visa sin identitet genom att fälla sina egna bytesdjur och tillaga maten i kokgrop iförda kläder de virkat själva av sina avklippta skägg?

Det är inte lätt att vara retroavantgarde när pöbeln tränger på.

Som apokalyptiker tänker jag att framtiden för hipstern är både nattsvart och strålande, tankar som aktualiserats då jag läst Wilderängs post-semi-apokalyptiska skildringar Stjärnklart och Stjärnfall. Jag har skrivit om böckerna här i bloggen men har utelämnat den kanske viktigaste aspekten: Båda böckerna handlar om hipsterns död och återuppståndelse. Möjligen i omvänd ordning.

I båda böckerna befinner vi oss i ett Sverige där det mesta gått åt pipan och elektroniken är stendöd, alltså i ett samhälle där kreti och pleti tvingas bli hipsters. Och vad blir då kvar till hipstern? När varje bröd är surdegsbröd, när varje kalv är hemslaktad, varje gröda närodlad, varje stek långkokad, alla korvar stoppade i äkta tarmar – vilken frontlinje hittar hipstern då? Hur känns det när skägg är av nöd och icke av lust framtvingat och mössan bärs för att hålla värmen? När helt enkelt varenda kotte har gått och blivit hipster.

Det är knappast en slump att jag hittar hipsterspår i de nämnda böckerna. Eller spår och spår förresten, i Stjärnklart passerar en svältande familj förbi i utkanten av berättelsen och vi hör det undernärda barnet gnälla efter pulled pork. Kängorna till eller kärleken till hipsterkulturen är bitvis uttalad även i Stjärnfall, men där kan jag inte exemplifiera utan att ge bort viktiga delar av innehållet. Lars Wilderäng och jag spånade efter att jag lyssnat på båda böckerna på alternativa titlar och även om några är allt för avslöjande kan  ”Hipsterkalypsen” nämnas, med undertiteln ”Den slutgiltiga autentiska hipsterromanen”.

The hipster is dead – long live the hipster!

In the end there can be only hipsters.

Men frågan kvarstår – vad ska hipstern göra i väntan på hipsterkalypsen?

 

Wilderäng klipper till mig i bakhuvudet, men jag reser mig

stjärnfal_ls_widegcmyk_10813Den smarte läsaren / boklyssnaren som vet att en bok ingår i en serie väntar till dess hela jäkla serien är utgiven innan hen börjar läsa. Jag är inte en smart lyssnare och för det straffas jag nu med sisådär ett års väntan.

I höstas svepte Lars Wilderängs Stjärnklart undan fötterna på mig och påverkade faktiskt min vardag. Inte så där omvälvande som när man får barn, skaffar sig en utbildning eller träffar den stora kärleken (vilket faktiskt också kan vara något av en utmaning om man som jag träffar Mange), men lik förbaskat en klar påverkan. (Sök på prepper eller Stjärnklart här i bloggen för att få veta mera om det. Eller för all del på Mange.) Jag blev småskaleprepper och började bunkra chili con carne och delikatessknäcke som om morgondagen var att betvivla.

Stjärnfall, som just har släppts på Storytel (förlag: Massolit) som ljudbok och som snart finns i butik, får mig inte att hasta till en frilufts- eller vapenbutik, men den underhåller mig från första till sista sidan och får mig nästan att överväga att investera i ett gäng robusta cyklar, bara i fall. Och kanske några UV-lampor och hygienartiklar och fröpåsar och BOL och BOB och EDC och … Nåja. Lugn Mange, jag ska behärska mig den här gången.

För, tack och lov, träffar inte Stjärnfall lika close to home som Stjärnklart. Jag vill inte ge bort för mycket av handlingen, men låt mig säga att low tech möter high tech på ett sätt som underhåller mig mycket och som får mig att vilja läsa mer, helst nu direkt, men som alltså inte får mig att utöka mitt 72-timmarsstash. Jag äger faktiskt ingen foliehatt. Än.

Boken utspelar sig mestadels tio år efter Nedsläckningen som vi fick uppleva i Stjärnklart, i en värld som alltså varit utan elektronik i tio år. Hur ett sådant scenario påverkar ett samhälle lyfter Lars Wilderäng målande, detaljerat och informativt fram och det känns verkligen inte som om han bara skjuter från höften. Researchen är mycket välgjord och den bitvis otroliga berättelsen känns därför trovärdig. I kapitel tolv smyger förvisso herr Wilderäng upp bakom mig och klipper till mig i bakhuvudet med en stekpanna, men trots den … väg … som berättelsen tar där bibehålls så mycket trovärdighet som man rimligtvis kan begära efter en dylik … vändning. Jag gillar’t. Rejält.

Vi följer människor vi lärde känna i Stjärnklart. Barnmorskan Lena som utan mediciner kämpar för att befolkningen ska öka, nanomitforskaren Anna som försöker reda ut hur det elektroniska dammet som orsakade Nedsläckningen fungerar, General Silverbane som med något diktatoriska medel försöker ordna stabilitet i Federationen Västra Götaland, storbonden och f.d. preppern Filip som vet att alltid hålla ryggen fri, med flera. Vi möter ett samhälle där höjden av status är en vit skjorta, där papper är en kapitalvara och där en infektion ofta innebär död. Ett samhälle där den som begraver husets döda får ta över det och där den som odlar marken äger den.

Och vi får huka oss tillsammans med huvudkaraktärerna när det visar sig att Nedsläckningen inte var slutet, utan början.

På senare tid har jag vidgat min tidigare tämligen begränsade kulturella smaksfär till att inbegripa, för att inte säga omhulda, The Walking Dead, ett populärkulturellt ställningstagande som inte är fel att ha gjort inför lyssnandet på Stjärnfall. En av personerna i boken tycks ha delat denna faiblesse med mig, och dessutom hängivit sig åt preppande, något som nära på leder till hans undergång. 😉 En ny maktfaktor som vi stöter på i boken har även hen fördjupat sig i populärkultur och vet att använda sig av denna i sitt maktutövande. Hen tycks också ha sneglat lite på hipsterkulturen. Jag är säker på att Lars Wilderäng log ofta när han skrev boken.

Visst finns en ton av civilisationskritik i Stjärnfall, men jag känner mig övertygad om att Lars Wilderängs huvudsakliga syfte här är att underhålla. Och det gör han med besked.

Men ska jag nu alltså behöva vänta ett år på att följa människorna på fästningen och i skogen? Lars?!