Stjärnströssel över Stjärndamm

Omslagsbild-Lars--Wilderäng”Den lätta vägen är inte alltid den rätta”. Den devisen återkommer i Lars Wilderängs Stjärndamm (Massolit), den avslutande delen i Stjärntrilogin, och tillsammans med uttrycket ”Man tar inte en kniv till en eldstrid” har en hel del av bokens kärna fångats.

Det har gått tio år sedan Nedsläckningen, som beskrivs i Stjärnklart, och den elektroniklösa civilisation som mödosamt startat om riskerar att utplånas, vilket vi kunde läsa om i Stjärnfall. I den avslutande delen i den dystopisk-apokalyptiska tekno-action-sci-fi-serien får vi veta hur det går för mänskligheten – här representerad av en liten grupp överlevare. Ja, de är inte bara överlevande, de är överlevare. Viss skillnad där, och även det en del av bokens kärna.

Vi känner igen karaktärerna från de tidigare böckerna, men som vanligt gäller det att inte fästa sig vid någon allt för mycket. Den sentimentalt lagde bör kanske hålla sig borta från Wilderängs böcker, då han har en tendens att ta livet av folk. I parti och minut. Jag tillhör förvisso de sentimentala, men har blivit något mera hårdhudad och vet att döden lurar runt varje hörn, eller sida, i Stjärnserien. Jag accepterar stoiskt döden i den här förpackningen.

Den i Stjärnfall presenterade och tämligen överlägsna fienden håller med sin speciella stridsteknik eller arsenal eller vad jag ska kalla den våra protagonister i ett järngrepp. Det tycks ungefär som om det enda sättet att överleva är att låsa in sig i ett bankvalv och kasta bort nyckeln, en metod som dock får vara att betrakta som en kortsiktig lösning. Och våra hjältar har större ambitioner än så, och det är här de båda deviserna kommer in. Det gäller att vara beredd på uppoffringar och det gäller att satsa stort. Gustaf Silverbane, Filip Stenvik, Anna Ljungberg, Jocke Sorbin och de andra nöjer sig inte med mindre. Go big or go home.

Actionscenerna är många, men jag tycker själv bäst om de mera lågmälda scenerna och de bilder av samhället som ges. Ett samhälle där toalettpapper och blöjor är exklusivare än datorer och aftonklänningar, och där praktiska kunskaper och uthållighet är hårdvaluta. Ett samhälle där industrialiseringens tekno-krona minst sagt har hamnat på sned, där din BMW är värdelös men din ko, om du har en sådan, är guld och där ett paket Panodil kan vara värt att döda för.

Att fienden bokstavligt talat har sneglat på 2000-talets populärkultur för att skapa sina vapen gillar jag, som den The Walking Dead-nerd jag är. Vad hotet från hasande odöda och en söndertrasad samhällsstruktur gör med individ och samhälle fängslar mig, och det temat syns tydligt också i Stjärndamm, även om Stjärnklart har ett ännu mer framträdande fokus på detta trots att ingen ännu hasar i den boken, annat än av utmattning.

Stjärndamm är en mörk bok, som sig bör för en dystopi, men inte utan glimtar av hopp. Den visar på människans anpassningsbarhet och styrka, även om svagheterna är många och bitvis kan kännas överväldigande. Men framför allt är Stjärndamm en actionbok av bladvändarkaraktär där liv och död ständigt står på spel. Och där den lätta vägen sällan är den rätta.

Jag lutar mig mot Jens Lapidus igen

image

Mellan kungen och prinsen

Än en gång får jag luta mig mot Jens Lapidus. Jag klagar inte. Denna gång är det dock i bokform på ICA Maxi i Motala, där jag även flankeras av prins Carl-Philip. Jag hade dessutom äran att få ett uppslag i ICA:s säsongstidning Handplockat, där jag pratar om skrivande och läsande. Jag fick också ge fem boktips vilket inte var det enklaste att spotta ur sig under intervjun, men jag tänkte ändå dela med mig av dem även här.

Alltså: Lars Wilderängs Stjärnklart hamnar förstås på listan. Få böcker har fått mig att så konkret se över min vardag. Om detta behöver jag knappast skriva mera, men för den som har missat det går det bra att söka på ”prepper” här i bloggen.

Man måste det man önskar av Slas. Jag tror inte att jag har fäst mig så vid någon annan bok. Den är så underbart lågmäld och småskalig. Det är som att stirra på en grusgång och se diamanter. Om att följa sitt hjärta och våga bjuda på köpeköttbullar och om att man inte behöver gå i sjön vid fyllda trettio.

image

I ”Handplockat”

Patrick Süskinds Parfymen. Obehaglig och vacker, rå, grå och färgstark. Och vilket språk. En bok som sparkar och biter. Och smeker.

En man som heter Ove av Fredrik Backman behöver knappast någon presentation. Inte många böcker har fått mig att skratta som den. Tjöt gjorde jag också, förstås. Jag tycker även mycket om Britt-Marie var här. Tänk så mycket jag lärde mig om bikarbonat. Kanske kan man säga att Backman är som Slas på LSD, eller vilken drog som nu skruvar upp vardagen så som Backman gör.

Expeditionen: Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Om hennes sommarprat har jag bloggat här. Jag lyssnade på hennes bok och det var Uusma själv som läste den. Rätt in i hjärtat på mig. Hennes passion för Andrés polarexpedition är så hänförande medryckande att jag nästan grät till den boken också, trots att det till stor del handlar om hennes forskning. Och hennes kärlek, förstås.

image

Aningen lutad mot Lapidus. Live.

Ja, så saknar ni böcker till höstmörkret kanske någon av dessa fem kan vara ett alternativ. Fem väldigt olika böcker för väldigt olika läsupplevelser. Dessutom finns förstås Genom dig. En trevlig liten publikation. Nu kommer också Lapidus Sthlm Delete, en bok jag ser fram emot. Jag föll inte som en fura för Snabba Cash-serien, men när Lapidus bytte berättarröst (och började använda subjekt till exempel) i VIP-rummet så föll jag. Jag hoppas få fortsätta falla.

Under alla omständigheter faller mörkret och löven. Ha en skön läshöst.

 

I väntan på hipsterkalypsen

Hipstern är död – länge leve hipstern!

Eller? Går det alls att vara hipster idag eller har begreppet satt snarskank på sig själv?

Jag var på stadsfestival i min medelstora svenska stad häromdagen. Krögarna hade satt upp tält på torget och sålde smakportioner av mat tillsammans med allehanda rusdrycker. Angående dryckerna kan konstateras att ”en stor stark” är en dryck på kraftig tillbakagång, i alla fall på skyltarna, till förmån för namngivna ipor (eller vad nu IPA heter i plural). Någon klassisk hamburgare, pizzaslice eller kycklingspett såg jag heller inte röken av, men självklart fanns pulled pork och ankconfitburgare med fikonbröd och mangocrème. Jag applåderar detta och saknar på inget sätt den där pizzaslicen.

Men vad ska hipstern äta när ankconfitburgaren är i var mans hand? Vad ska hen dricka när plastmuggarna i De Andras händer är fylld med IPA från ett mikrobryggeri? Och vad tusan gör man när kreti och pleti låter skägget växa, sätter på sig en liten grå stickad mössa, ett par tajta något korta brallor med tunna hängslen, en grå tisha och en rutig flanellis som jacka? Hur känns det egentligen när surdegsbrödet finns på ICA Nära och råkorv är den nya hotdogen på herr och fru Svenssons barbecue?

Ska de tvingas visa sin identitet genom att fälla sina egna bytesdjur och tillaga maten i kokgrop iförda kläder de virkat själva av sina avklippta skägg?

Det är inte lätt att vara retroavantgarde när pöbeln tränger på.

Som apokalyptiker tänker jag att framtiden för hipstern är både nattsvart och strålande, tankar som aktualiserats då jag läst Wilderängs post-semi-apokalyptiska skildringar Stjärnklart och Stjärnfall. Jag har skrivit om böckerna här i bloggen men har utelämnat den kanske viktigaste aspekten: Båda böckerna handlar om hipsterns död och återuppståndelse. Möjligen i omvänd ordning.

I båda böckerna befinner vi oss i ett Sverige där det mesta gått åt pipan och elektroniken är stendöd, alltså i ett samhälle där kreti och pleti tvingas bli hipsters. Och vad blir då kvar till hipstern? När varje bröd är surdegsbröd, när varje kalv är hemslaktad, varje gröda närodlad, varje stek långkokad, alla korvar stoppade i äkta tarmar – vilken frontlinje hittar hipstern då? Hur känns det när skägg är av nöd och icke av lust framtvingat och mössan bärs för att hålla värmen? När helt enkelt varenda kotte har gått och blivit hipster.

Det är knappast en slump att jag hittar hipsterspår i de nämnda böckerna. Eller spår och spår förresten, i Stjärnklart passerar en svältande familj förbi i utkanten av berättelsen och vi hör det undernärda barnet gnälla efter pulled pork. Kängorna till eller kärleken till hipsterkulturen är bitvis uttalad även i Stjärnfall, men där kan jag inte exemplifiera utan att ge bort viktiga delar av innehållet. Lars Wilderäng och jag spånade efter att jag lyssnat på båda böckerna på alternativa titlar och även om några är allt för avslöjande kan  ”Hipsterkalypsen” nämnas, med undertiteln ”Den slutgiltiga autentiska hipsterromanen”.

The hipster is dead – long live the hipster!

In the end there can be only hipsters.

Men frågan kvarstår – vad ska hipstern göra i väntan på hipsterkalypsen?

 

Wilderäng klipper till mig i bakhuvudet, men jag reser mig

stjärnfal_ls_widegcmyk_10813Den smarte läsaren / boklyssnaren som vet att en bok ingår i en serie väntar till dess hela jäkla serien är utgiven innan hen börjar läsa. Jag är inte en smart lyssnare och för det straffas jag nu med sisådär ett års väntan.

I höstas svepte Lars Wilderängs Stjärnklart undan fötterna på mig och påverkade faktiskt min vardag. Inte så där omvälvande som när man får barn, skaffar sig en utbildning eller träffar den stora kärleken (vilket faktiskt också kan vara något av en utmaning om man som jag träffar Mange), men lik förbaskat en klar påverkan. (Sök på prepper eller Stjärnklart här i bloggen för att få veta mera om det. Eller för all del på Mange.) Jag blev småskaleprepper och började bunkra chili con carne och delikatessknäcke som om morgondagen var att betvivla.

Stjärnfall, som just har släppts på Storytel (förlag: Massolit) som ljudbok och som snart finns i butik, får mig inte att hasta till en frilufts- eller vapenbutik, men den underhåller mig från första till sista sidan och får mig nästan att överväga att investera i ett gäng robusta cyklar, bara i fall. Och kanske några UV-lampor och hygienartiklar och fröpåsar och BOL och BOB och EDC och … Nåja. Lugn Mange, jag ska behärska mig den här gången.

För, tack och lov, träffar inte Stjärnfall lika close to home som Stjärnklart. Jag vill inte ge bort för mycket av handlingen, men låt mig säga att low tech möter high tech på ett sätt som underhåller mig mycket och som får mig att vilja läsa mer, helst nu direkt, men som alltså inte får mig att utöka mitt 72-timmarsstash. Jag äger faktiskt ingen foliehatt. Än.

Boken utspelar sig mestadels tio år efter Nedsläckningen som vi fick uppleva i Stjärnklart, i en värld som alltså varit utan elektronik i tio år. Hur ett sådant scenario påverkar ett samhälle lyfter Lars Wilderäng målande, detaljerat och informativt fram och det känns verkligen inte som om han bara skjuter från höften. Researchen är mycket välgjord och den bitvis otroliga berättelsen känns därför trovärdig. I kapitel tolv smyger förvisso herr Wilderäng upp bakom mig och klipper till mig i bakhuvudet med en stekpanna, men trots den … väg … som berättelsen tar där bibehålls så mycket trovärdighet som man rimligtvis kan begära efter en dylik … vändning. Jag gillar’t. Rejält.

Vi följer människor vi lärde känna i Stjärnklart. Barnmorskan Lena som utan mediciner kämpar för att befolkningen ska öka, nanomitforskaren Anna som försöker reda ut hur det elektroniska dammet som orsakade Nedsläckningen fungerar, General Silverbane som med något diktatoriska medel försöker ordna stabilitet i Federationen Västra Götaland, storbonden och f.d. preppern Filip som vet att alltid hålla ryggen fri, med flera. Vi möter ett samhälle där höjden av status är en vit skjorta, där papper är en kapitalvara och där en infektion ofta innebär död. Ett samhälle där den som begraver husets döda får ta över det och där den som odlar marken äger den.

Och vi får huka oss tillsammans med huvudkaraktärerna när det visar sig att Nedsläckningen inte var slutet, utan början.

På senare tid har jag vidgat min tidigare tämligen begränsade kulturella smaksfär till att inbegripa, för att inte säga omhulda, The Walking Dead, ett populärkulturellt ställningstagande som inte är fel att ha gjort inför lyssnandet på Stjärnfall. En av personerna i boken tycks ha delat denna faiblesse med mig, och dessutom hängivit sig åt preppande, något som nära på leder till hans undergång. 😉 En ny maktfaktor som vi stöter på i boken har även hen fördjupat sig i populärkultur och vet att använda sig av denna i sitt maktutövande. Hen tycks också ha sneglat lite på hipsterkulturen. Jag är säker på att Lars Wilderäng log ofta när han skrev boken.

Visst finns en ton av civilisationskritik i Stjärnfall, men jag känner mig övertygad om att Lars Wilderängs huvudsakliga syfte här är att underhålla. Och det gör han med besked.

Men ska jag nu alltså behöva vänta ett år på att följa människorna på fästningen och i skogen? Lars?!

En hopplös väg

imageNär jag öppnade boken tänkte jag mig att det var En Preppers Bibel jag hade framför mig. När jag stängde den tänkte jag att det enda man kanske behöver ha är en revolver.

Jisses så nattsvart.

Jag har läst Cormac McCarthys Vägen (utgiven på svenska 2008) några år efter alla andra, och när jag la ifrån mig den igår kväll önskade jag att just den här månaden inte var en vit månad. Ett par glas rött hade inte skadat efter den läsupplevelsen.

I Vägen följer vi Mannen och Pojken, far och son. De får aldrig några namn och vi vet inte var de är. Bara att de är på väg. De vandrar genom aska i en postapokalyptisk värld där allt är dött och plundrat. Bakom sig har de lämnat pojkens mamma som valde att ta sitt liv hellre än att försöka leva i den nya världen. Jag kan inte klandra henne.

Dag efter dag efter dag efter dag efter dag hasar de rädda, hungrande och frysande genom det döda landskapet. Ibland stöter de på andra överlevande; några ensamma rädda, några iskallt farliga grupper. Aldrig blir McCarthy överdramatisk eller frossande, men det behövs inte. De sparsmakade bilder han målar upp räcker för att starta tankar som är svåra att stoppa och för att bilderna i mitt huvud ska bli nästan allt för färgstarka. Jag förstår vad som kommer att hända med människorna i källaren utan att han behöver berätta det, och när vi får se en höggravid kvinna förstår vi också varför det luktar som om något steks några sidor senare.

Den lilla preppern i mig blir lika salig som Mannen och Pojken blir när de äntligen har tur. De hittar ett orört underjordiskt skyddsrum inrett före apokalypsen av en sann survivalist. Jag var tvungen att läsa några sidor en gång till för att riktigt få njuta tillsammans med huvudpersonerna. Mat, vatten, värme. Några nätter i en säng, några dagar med varm mat. Men McCarthy låter dem inte stanna och vägen blir deras hem igen. Dag efter dag efter dag efter dag.

Det kan ju låta som en långtråkig bok, men det är det verkligen inte. Jag ville inte lägga ifrån mig den. Men jag ville ha hopp. Ett litet ljus vid horisonten, en liten planta som sticker upp ur askan. Istället gav McCarthy mig en revolver med två patroner. På ett sätt utgör den mitt hopp. Den ger dem tryggheten att kunna välja sitt slut. När Mannen måste lämna pojken ensam för att undersöka något lämnar han också revolvern och Pojken vet hur den ska användas. Den ska stoppas in i munnen och riktas uppåt.

När boken är slut finns en patron kvar.

Min prepper-era inleddes då jag i höstas lyssnade på Stjärnklart av Lars Wilderäng. Den fick mig att börja hamstra konserver och värmeljus till Manges fnysande. När jag skrev om Stjärnklart kallade jag den dystopisk. Jag tar tillbaks det. I jämförelse med Vägen är den en ren utopi. Munter, rentav. Båda böckerna är ytterst läsvärda, men vill du ha ett hopp som sträcker sig längre än två patroner bör du välja Stjärnklart. Orkar du vandra hopplöst ska du läsa båda.

Men ha gärna ett glas rött till hands.

Då var det jul igen. Och Mange bakar limpor.

image

Kärlek

”Tack, det är jättefint.” Jag tittade uppskattande på det militärgröna makraméarmbandet jag fått av Linda i tidig julklapp. ”Men jag fattar inte riktigt vad du menar med att det tål belastning och kan låta och värma.” Men stiligt var det ju ändå.

”Det är ett överlevnadsarmband, gjort av paracord. Tål 250 kilos belastning – och inuti finns fiskelina.” Hon vred på armbandet och visade spännet. ”Och här i spännet finns både visselpipa och tändstål inbyggt. Du kan fiska, tända eld, larma och tydligen bygga en hängmatta av armbandet.”

Jag log lyckligt. Min Linda. Min vän.

Ett par dagar senare var det julafton och jag mottog bland annat något slags minigaständare av hightechkaraktär och en solcellsdriven mobiltelefonladdare från Mange. Åter log jag lyckligt. Han bejakar min preppersida trots att han brukar håna den, tänkte jag. Han bekräftar mig. Min Mange. Min man.

Nåja.

”Dom här blir jättebra i båten”, sa Mange nöjt och jag kom ner på jorden igen. Nu har vi ju ingen båt, och apokalypsen lyser tack och lov med sin frånvaro, så vem av oss som först kommer att få användning för sakerna återstår att se. Jag hoppas förstås på ett sätt på Mange.

image

Självklart Stjärnklart

I ett skolningsförsök hade jag införskaffat ett personligt signerat exemplar av Wilderängs Stjärnklart till Mange, för att väcka den prepper som jag tror slumrar därinne, innanför den båtfixerade ytan. Men då hade han förstås hunnit lyssna färdigt på boken dagen före julafton. Han såg glad ut ändå, men förkunnade att det där med elektronikdödande nanomiter ändå var orimligt och att jag kan sluta oroa mig. Mäh – är han bekant med begreppet ”metafor” eller? (Nanomiterna kan väl heta både Putin, Libyen, Gudrun (och då menar jag stormen och ingenting annat) och Gasläcka?)

Mange bidrog för övrigt med en märklig guldkant på julaftonen, som traditionsenligt firades i vårt hem. Fem minuter före släktens ankomst började han knåda deg. Till limpor. Inte till julbordet, utan för hans kommande frukostmackor med leverpastej. Där stod jag med revbensspjäll, lax, brysselkål, grönkålstjosan och allt annat julbordigt, och jag var liksom i vägen för hans bakande.

”Va? Behöver du UGNEN till julmaten? Jag bakar ju limpor.” Han stod där i sin nystrukna finskjorta och tittade på mig som om jag borde förstå det olämpliga i att drälla omkring i köket vid en tidpunkt som denna. Jag försökte stirra klentroget på honom, det kändes som rätt reaktion, men det gick liksom inte. Jag måste helt enkelt erkänna att det var kungligt att dra igång ett limpbak mitt i julbordsstöket. Lite som att byta däck en nyårskväll. Så … obesvärat.

”Jag tänkte … Julafton brukar ju kännas mest som en väntan på julklappsutdelningen ändå. Att det liksom fanns dötid att använda till något …” Hans blick flackade, nu nästan (men bara nästan) lite skamset, mellan granatäppelkärnorna och grönkålen i mixern och jag insåg att jag måste ha skämt bort honom. ”You teach people how to treat you”, som Dr Phil brukar säga. Jag fick stå mitt kast.

Medan vi åt julbord jäste degen, men till kvällsskinkmackan fick vi nybakad Mangelimpa. Kanske kan det bli en ny tradition. Om inte annat fick jag torka skrattårar varje gång jag hittade honom utförande limpbestyr i köket, typ mitt i Kalle Anka. Och limporna var finfina.

Mamma hade snappat upp min nya aversion mot den trillingnötslösa Paradisasken och överräckte ett par kakor Schweizernöt istället.

Jag tror jag tror på våra nya traditioner. Om vi har turen att få fira jul igen. Om nanomiterna låter oss.

God fortsättning!

 

 

Mange anar oråd

makaroner

Med smak av citron?

”Vad är det som gnisslar?” Jag hade just på hastigt påkommen begäran varit och hämtat upp Mange på jobbet eftersom jag ändå satt i bilen, på väg hem från Maxi, då ett ljud i bilen tycktes besvära honom.

”Öh, det är nog inget.” Attan. Jag hade inte räknat med att hämta upp honom. Trodde jag skulle vara ensam.

”Jamen hör du inte? Det kommer från bagaget.”

”Var det bra på jobbet idag?” Jo, jag hörde ljudet jag också. Det lät lite som när tulpanstjälkar gnids mot varandra. Jag kände bara inte för att prata om det.

”Jo, men jag hör ju att det är något.” Han tittade skärskådande på mig. Kanske hade jobbdagen inte varit så bra ändå. Lite gnissel borde väl inte kunna störa så. Det hördes ju knappt.

Jag fokuserade tyst på vägen. Kanske skulle jag kunna få syn på ett rådjur att köra på.

Skwiik, skwiik.

”Jag har plockat i ordning i bagageutrymmet. Där finns inget som kan låta sådär. Eller fanns inget.”

”Vad bra. Då är det nog inget. Och titta nu är vi nästan hemma. Vad ska vi äta ikväll?” Jag övervägde att sjunga lite John Denver. Leaving on a Jetplane är fin och fungerar distraherande.

Jag hann inte ens börja tralla innan han var ute ur bilen och hade öppnat bagageluckan.

”MEN HAR DU KÖPT FLASKVATTEN NU IGEN?” Han lät nog lite mera uppgiven än arg.

Inplastade multipack med flaskvatten låter lite som tulpanstjälkar, faktiskt.

”Mmmjoalltsålitebara.” Det kändes som om jag blivit påkommen med en låda blandat knark i bagaget. Eller typ hundra LP-skivor med Anna Book.

”MED CITRONSMAK?!”

Ja, det det där med citronsmak var väl lite ogenomtänkt kanske. Men mitt resonemang var att det var mindre konstigt att hamstra citronbubbelvatten än naturellt dito. För vi har ju en Soda Stream.  Det skulle helt enkelt framstå som normalare med citron och det är ju inte som att vi inte kan sätta fram citronvattnet på matbordet utan att framstå som galningar. Prepper-paranoida. Tänkte jag.

”Så du tänker att det är en god idé att koka dina nödmakaroner i citronbubbelvatten?”

Rädda mig, John Denver, tänkte jag, men inga toner kom över mina läppar. Lätt slokörad bar jag in mitt gnisslande citronbubbel.

Men när jag satte ned vattnet i källaren kom orden till mig. ”All my bags are packed, I’m ready to go”.

Tack där John. Nu känns det lite bättre. Och dessutom tror jag att citronkokt pasta kan vara det nya svarta.

Fast nästa gång köper jag kanske lite knark i stället.

 

 

Middagsbjudning med middagsbjudning

image

Inte bara snygga

Alltså, när man bjuder hem ett gäng vänner på middag och de tar med ett litet prepper-kit (för postapokalyptiska middagar) – då vet man att det är riktiga vänner!

(Och för den som inte är med på tåget och tycker att min glädje över värmeljus, pasta och konserver verkar besynnerlig: Läs Stjärnklart av Lars Wilderäng, så blir ni  också glada för dylika gåvor! Om ni inte är alldeles Mange, typ.)

Mange lägger sig i

image

Avlagda barnkläder

Mange och jag småfixar i källaren. Jag flyttar runt flask- och pappersåtervinningen lite grand och Mange pysslar med diverse fritidsutrustning. (Jo, det går att anlägga ett upprört genusperspektiv på detta om man är på det humöret förstås.) Vi arbetar i en trygg känsla av samförstånd. Bara lite ofarlig upprensning.

”Skulle inte den här byrån stå bättre där borta?” Mange granskar byrån jag flyttade ner i källaren för någon månad sedan. Faktiskt ungefär samtidigt som jag lyssnade på Stjärnklart. Byrån jag ordlöst har försökt låta påskina innehåller avlagda barnkläder.

”Öh, nä. Kanske. Eller den står väl bra där?” Måste han alltid lägga sig i?

Ordlöst påskinande är, inser jag nu, ett alltför subtilt kommunikationssätt. Bättre hade kanske varit att rakt ut säga att jag bara förvarar kläder där i.

Fast det hade ju varit en lögn, förstås. Alltså försöker jag prata bort byrån. Men nä.

”Jo, vi flyttar den, vi testar.”

Byrån är inte så stor och förväntas alltså diffust innehålla som mest lite fluffiga barnkläder. En person bör utan obalans kunna lyfta den. Mange upplever obalans.

Jag också.

”MEN VAD ÅR DET HÄR?!” Mange har dragit ut en låda. ”Du har en gömma på riktigt alltså?!” Han skrattar nästan så han gråter och tar kort på mitt jättelilla nödlager av köttfärssås, pasta och värmeljus. Sedan flyttar han byrån. Torkar några skrattårar från kinden.

Lätt hånad står jag vid sidan av, men det är okej. Skrattar bäst som skrattar sist.

Och han känner ju inte till alla mina gömmor.