Lycklig och avis på Bokmässan

Vissa får stå i en monter och prata bok på Bokmässan, andra får stryka runt och så gott det går sörpla i sig känslan. (Eller smygsitta en stund på en scen i en tjusig fåtölj, hålla i en mikrofon och typ låtsas att man är huvudpersonen. Jag kan ha gjort det.) Jag tillhör de sörplande, men det är inte heller så illa. Att under en dag gå runt och formligen bada i litteratur är en vitamininjektion. Ändå smyger sig avunden på mig, framför allt framåt kvällen. När vinet och absinten plockas fram i montrarna och sorlet får en annan karaktär än det under dagen mikrofonförstärkta bruset vill jag stanna kvar istället för att sätta mig på bussen hem.

image

Wowiga Nina Larsdotter

Utöver litteraturbadet och avunden tar jag med mig möten hem. Bland annat hade jag glädjen att återse Nina LarsdotterLitet förlag, en kvinna som roddar ett eget förlag, heltidsjobb som lärare, författarskap och familj och som det formligen strålar om. Jag är wowad. Nina äger. Jag ser nu fram emot att få sätta tänderna i hennes bok Annan påföljd som också några av mina elever ska få jobba med. Nina bjussar nämligen Platengymnasiet på en klassuppsättning böcker. Wow igen!

image

Lars Wilderäng och jag flankerar otippat Vegoriket vars författare Mattias Kristiansson tar bilden. Jag kan ha fingrat på micken också.

Jag hade även nöjet att hänga med Lars Wilderäng (Massolit), för första gången IRL. Det kändes dock som om vi hade setts mången gång förr. Vi avhandlade inte bara Fear the Walking Dead, det ur många perspektiv strålande Sälen och Motalas för- och nackdelar i händelse av kärnvapenangrepp, utan drog också upp riktlinjerna för vad som borde bli Lars nästa projekt. Jag bör kanske hålla snattran om vad projektet ska (nåja) innehålla men konstaterar att den gudabenådade skribenten Margit Richert helt enkelt måste involveras. Jag vill förstås också vara med men hittade inte någon självklar roll för mig i projektet. Jag får jobba på det. Klart jag ska vara med. Lars, jag har ju för tusan båt. Kan inte den ingå i projektet? Mange kan vara Den Skeptiske Skepparen. (Funkar urbra på engelska också. The Sceptic Skipper. Jag kan vara The Precaroius Prepper, du The Authentic Author och Margit The Cultivated Connoisseur. Du hör ju hur bra det blir. Och så med det där temat vi pratade om. En bestseller in the making. Harper Collins, here we come.)

image

Susanne på Massolits monterscen

Att träffa Susanne Boll  är alltid ett nöje, så även denna gång. Om ordet ödmjuk vore illustrerat torde det vara med en bild av henne. På Massolits scen intervjuades hon om sitt författarskap och jag längtar nu efter utgivningen av del ett i hennes nya bokserie inom spänningsgenren. Jag får nog tyvärr vänta ett tag eftersom Susanne för bara några dagar sedan satte punkt för det första utkastet, vilket innebär att det är en hel del kvar att göra innan den finns i tryck. Skynda på nu, Susanne! Hennes prat om skrivprocessen fick mig också att vilja sätta fingrarna på tangentbordet och färdigställa min roman.

Intressant nog blev även jag igenkänd, av östgötaförfattaren Göran Redin, och ännu ett intressant samtal blev resultatet. Med Göran pratade jag bland annat hybridförlag. Han finns på HOI förlag som jag är lite nyfiken på och har gett ut ett par historiska romaner. Självklart skulle jag ha gått tillbaka till montern och köpt en bok innan jag åkte hem, men absinten i en annan monter kom emellan. Förlåt Göran, men jag är säker på att vi ses igen.

Över absinten kom jag i samspråk med ett par framtida förläggare. Föga anade jag att det i Stockholm finns en förläggarutbildning på universitetsnivå, men så är fallet. Tydligen utbildar de charmerande förläggare. Jag föreslog att de skulle prata med Emelie Schepp om de ville få grepp om hela förläggarspektrat, från egenutgivning till etablerat förlag.

image

Snart får världen lära sig säga Schepp

Och förstås hade jag också glädjen att träffa och gratulera Emelie. Några dagar före mässan fick hon besked om att Harper Collins, ett ansett internationellt förlag, köpt rättigheterna till hennes bokserie till fjorton länder, inklusive USA. Att Emelie hade lite svårt att svälja ned flyttpizzan när beskedet kom kan jag förstå. Själv skulle jag nog ha kräkts upp den.

I myllret missade jag Gustav Fridolin och Alice Bah Kuhnke. Det gör inte så mycket, även om det uppriktigt hade varit intressant att få höra hur ökade estetiska inslag i och anslag till skolan skulle göra den bättre.

Jag somnade ovaggad (och snuvad på senaste avsnittet av Fear the Walking Dead).

 

 

Jag är både #modig och prålig

image

Jag jag jag  (foto:Fanny Larsson)

Till tonerna av ”En tuff brud i lyxförpackning” äntrade jag i torsdags Motala Conventioncenters stora scen inför en fullsatt salong för att tillsammans med Susanne Boll och Emelie Schepp, ledda av Resumés chefredaktör Claes de Faire, prata om entreprenörskap och digitalisering i samband med våra författarskap. Vi var inbjudna att tala på eventet #modig, anordnat av modig.academy, tillsammans med andra entreprenörer med Motalakoppling. Nu var jag kanske inte riktigt det stora affischnamnet, men jag fick sola mig i glansen från bland andra Let’s Deal-grundaren Lars Karlsson, nätentreprenören Elin Mohlin och internetexperten (jo, han är det också) Alexander Bard.

Alla föredragen var mycket inspirerande och Motala/Vadstena Tidning kallade #modig för en massiv succé, minsann.

modig2

I inspirerande sällskap: Susanne boll och Emelie Schepp

Jag hade tänkt så det knakade angående klädval inför begivenheten och ansträngt mig lite för att liksom matcha Bard. Inte så pass mycket att jag dök upp i lederhosen, latexhandskar och fluga, men ändå i en rätt så prålig långklänning. Men vad händer? Bard dyker upp iförd rutig skjorta och jeans. Inte en renässanskrage eller kortbralla så långt ögat nådde. Pråligast på #modig blev nog därför lite otippat jag. Det han möjligen saknade i extravagans tog han dock igen i energi när han berättade om internet och kommunikation ur ett historiskt perspektiv med profetior om framtiden.

Jag insåg att jag tidigare som mest talat inför ett par hundra personer, då i egenskap av lärare, och undrade om det kanske skulle vara lite läskigt att kliva upp inför fyra-femhundra personer för att prata om mig själv, entreprenörskap och digitalisering. Tvärtom, visade det sig. Att sitta i den vackra soffgruppen (med en gigantisk bild av mig själv i bakgrunden 🙂 ) tillsammans med Emelie, Susanne och Claes var så kul att jag gärna hade stannat kvar där länge.

Jag hoppas att jag får möjlighet att göra något liknande igen, för nu är jag #modig.

 

Modiga åsikter om Bard?

modig”Vilka bjuder in folk med unkna åsikter till EXPO och MODIG?” Den frågan ställde Kerstin Lundberg, Vänsterpartistisk ledamot i Motalas kommunstyrelse, på Facebook. Och hon fick svar. Många svar. Så många att det svällde ut till en snackis (förlåt, fånigt ord, men det känns ändå rätt) i media. MVT har haft både artikel och ledartext om detta, och P4 Radio Östergötland har gjort ett inslag.

Modig är ett event som anordnas av vuxenstuderande på en webbkommunikatörsutbildning, och det var på deras Facebooksida som Lundberg ställde frågan jag inledde med. Hon förklarade senare att hon syftade på huvudtalaren Alexander Bard och konferencieren Claes de Faire (och Spendrup), båda utflugna Motalabor, båda i mediabranschen. Hon skriver: ”Bard förespråkar porr o prostitution. Unket? Ja mycket. En kvinnosyn som man inte ska behöva möta. Fler har nog den personliga åsikten. Spendrup tycker inte att det finns kompetenta kvinnor till bolagsstyrelser. Claes de F tycker att Motala är skit. Och vad är åsikter om inte personliga? Det gäller väl alla.”

Flera reagerade på kommunstyrelseledamotens tämligen spydigt formulerade sågningar. Claes de Faire skrev t.ex. så här: ”Kerstin, jag hatar inte Motala. Jag hatar åsikter och inställningar som begränsar Motala. Jag tycker du kan se lite positivt på de här duktiga elevernas ambition att skapa en bra mötesplats. Det är väl roligare att heja på de som försöker göra något bra hellre än att gnälla? Jag tar inte en spänn betalt på detta utan offrar en semesterdag på Modig. Om du hittar på något som kan utveckla Motala i liknande riktning lovar jag att försöka hjälpa till på samma sätt då också. Trevlig helg!”

Själv skrev jag följande: ”Självklart kan man ha åsikter om Alexander Bards syn på prostitution och porr, och lika självklart kan man kritisera dessa. Men när någon, som sitter i kommunstyrelsen, kritiserar Bards närvaro i ett annat sammanhang om andra frågor känns det… ja, unket. Själv tycker jag exempelvis att Sven Wollters åsikter om Stalin är unkna. Jag skulle ändå gladeligen dela scen med honom, förutsatt att han inte var inbjuden enbart för att oemotsagd berätta om att Stalin var en rätt så reko kille som var lite förvirrad på slutet.”

Lundberg svarade på kritiken (som från flera var vassare än den som jag och de Faire levererade) bl.a. med att säga: ”Andra tycker så här: bra att en politiker står upp för sina värderingar och inte bara håller tyst. Jag är modig som inte stryker alla medhårs” och ”Bard kan man ju ha o mista…..”

Ja, jag vill ha politiker som står upp för sina åsikter, men jag förväntar mig mera fingertoppskänsla av våra (nåja) folkvalda. Jag förväntar mig dessutom att människor ska kunna argumentera för legalisering av prostitution, pornografi och droger, oavsett vad kommunstyrelsen tycker om åsikterna. Jag förväntar mig att man ska få kritisera Motala. Jag förväntar mig att ett kommunalråd inte slänger ut en fråga som andas ”är ni dumma i huv’et eller?” till en grupp ambitiösa elever som har satt ihop ett digert program för en konferens vars syfte är att lyfta Motala, att hitta nya vägar för företagen att växa. (Här kan man tänka att jag är lite partisk, då jag råkar vara en del av detta program.)

Det hör möjligtvis också till saken att Bard inte ska prata om prostitution och pornografi, utan om ett annat av hans expertisområden: Internet. Högst relevant på Modig-konferensen. Fast när jag tänker efter kanske han nu, tack vare Kerstin Lundberg, kommer att krydda sin presentation med lite pikantare inslag. Han har knappast gjort sig känd för att inte vilja provocera om man säger så.

Själv ser jag mycket fram emot Modig, där jag tillsammans med Emelie Schepp, Susanne Boll och Claes de Faire ska språka om sociala medier. Inte om porr. Inte om prostitution. (Och tyvärr inte om prepping och apokalypser.)

Men jag vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig. Rött känns just nu inte aktuellt i alla fall.

Hitta hem

hittahemFör ett tag sedan gjorde Susanne Boll mig sällskap på en resa och jag uppskattade hennes sällskap mycket. Hon följde med i form av en bok, romanen Hitta hem.

I Hitta hem, den fristående uppföljaren till Det enda rätta, följer vi tre kvinnor som just söker sin plats i livet. Alla tre är rejält tilltufsade av tillvaron och försöker återfå fotfästet. Alla tre är förstås i stor utsträckning ansvariga för den situation de befinner sig i men Susanne låter oss förstå bakgrunden, deras olika bevekelsegrunder. Här kommer nog hennes psykologistudier väl till pass, men det känns aldrig övertydligt, bara intressant.

Jag har lärt känna två av dessa kvinnor tidigare, i Det enda rätta, och jag gillar att återse dem. Både Helmi och Disa har svårt att upprätthålla sunda relationer någon längre tid och båda har lite svårt att förhålla sig till verkligheten och sanningen. Jag vill inte avslöja för mycket (jag vill inte förstöra Det enda rätta för den som inte läst den) och nöjer mig därför med att konstatera att de båda befinner sig i en knepig sits då romanen tar sin början. Disa förhåller sig till problemet genom att försöka avskärma sig, medan Helmi tror att hennes väg till frälsning är kontakt.

Länken mellan de båda är Yvonne, en självutplånande kvinna med illasittande kläder i förorten som lever för att behaga semialkisen Benke med hjälp av mat och underdånighet. Hon är Disas faster och Helmis före detta svägerska, men ingenstans mellan dessa tre löper relationerna friktionsfritt.

Så vad händer när man blandar en lesbisk potentiellt suicidal krympling, en sexmissbrukande onkolog på flykt från rättvisan och en misshandlad halvt alkoholiserad rejält bedagad skönhet som blundat för det man inte får blunda för? Och om man i blandningen också slänger in en hämndängel som lurar i utkanten, en näve övergrepp, en make-over och lite punk?

Jo, då får man en riktigt bra bok!

Dessutom gillar jag hur Susanne låter sin egen berättarröst färgas av karaktärerna och hur små detaljer får berätta vilka de är. Yvonnes Mariekex mot Helmis bullar från Gateau. Yvonnes svaghet för Hem till gården. Billigt vin mot dyrt. Visst skulle det kunna bli klichéer, men det blir det inte. Det blir istället ömsinta, detaljrika porträtt av kvinnor som kämpar för att hitta hem.

 

Bild från www.susanneboll.se

Triss i Motala på Östergötlands Bokmässa

Ett boksoundtrack, skapat och insjunget av författaren själv. Det är självklart DEN bakgrundsmusiken som ska ljuda i bokförsäljningssammanhang. Inte dansbandstrubadur, om än ytterst kompetent sådan, och sannerligen under inga omständigheter panflöjt, vare sig live eller inspelad.

bild-2

Bokbyte till tonerna av Keep it up

På Östergötlands bokmässa hade jag nöjet att stå bredvid Susanne Boll, en till Stockholm utflyttad Motalabo som gett ut tre böcker och nu skriver på den fjärde. Hon har dessutom, vilket jag nämnt i ett inlägg för länge sedan, tillsammans med sitt band Keep it up spelat in ett soundtrack till boken Hitta hem. Alla viktiga karaktärer har fått en låt var, och det var denna musik som var vår ljudkuliss. Mycket, mycket trevligt. Om det är så här progressionen angående ljudmattor vid bokförsäljning ser ut räknar jag med att David Bowie dyker upp och river av några akustiska låtar nästa gång jag försöker kränga romaner.

Biblioteket i Linköping var en strålande plats för en bokmässa. Förstås. Hylla efter hylla med böcker kändes som en liksom mera rätt miljö än sportsocksavdelningen på Maxi, och här såldes inga förkläden med påsydda lösbröst som på marknaden i Borensberg. Å andra sidan fanns här ingen pingvin som gick runt och bjöd på godis, och ingen glamour-Babsan.

IMG_4178

Min klänning fick en beundrare

På Husbyfjöls marknad och ICA Maxi i Norrköping hade jag för all del klätt mig festfint i färglada långklänningar, men till en bokmässa fick jag ju lov att ta det allra finaste från garderoben. Min absoluta favoritklänning. En lång blåsa med ett tyg som i botten är orange men som sedan är översållat med guldbroderier. Man kan INTE vara för fin på en bokmässa! (Och eftersom den hölls inomhus vågade jag skippa långkalsongerna och vinterbootsen.) Och jag tror min klänning fick en liten fanclub. En man från något slags tedansförening förhörde sig om tyget i den och pratade nästan lystet om hur bra det skulle göra sig i en väst passande för en 1700-talsdans. Jag är glad att det inte låg någon sax på bordet. En stund senare knäppte han på diskret avstånd ett gäng bilder på den, så någonstans kommer nog en sömmerska få in en beställning på ett gyllene broderi på orange botten.

IMG_4197

Att signera. Coolt.

Jag träffade också gamla och nya läsare och det blev många trevliga korta och långa samtal. En trogen bloggläsare dök dessutom upp och presenterade sig. Trevligt att ses, P-A!

IMG_4236

Med Emelie och Susanne

Östergötlands Bokmässa kryllar per definition av östgötska litteraturföreteelser, men Motala kändes riktigt hett och välrepresenterat på den skönlitterära fronten:  Susanne Boll, Emelie Schepp och jag. Det är en lyx att få ta del av deras peppande tillrop och goda råd! Jag stod dessutom granne med Sofie Sarenbrant, som kommer att dyka upp på Bokens dag i Motala i november. Mange såg till han hon nu har ett exemplar av Genom dig. (Hon är säkert inte alls trött på debutanter som vill att hon ska läsa deras bok 😉 )

Jakob Carlander, som skrev så fint om Genom dig i Corren, dök upp och upprepade sitt gillande. Jag sa att jag älskade honom. Mange verkade inte bli allt för upprörd över min ömhetsbetygelse som väl var.

IMG_4181

Blommande lycka

Men bäst av allt var att Linda kom. Min Linda satte sin hästallergiske man på stalltjänst och åkte till Linköping, bara för att lyckönska mig med en blomma. Tänk att jag har en Linda. Tack snälla högre makter.

(Och tack Anna och Jens som väntade med mojitos och middag när vi återvände till Motala efter en stå-dag 😉 )

Soundtrack

Vilken strålande idé: Susanne Boll har med sitt band ”Keep it Up” skrivit och spelat in ett soundtrack till hennes nya bok Hitta hem. Jag kan tyvärr inte härmas. När min morfar låg på sitt yttersta sa han två saker till mig. ”Ta vara på livet” och ”Ingen i den här familjen kan ens vissla rent”. Jag är benägen att ge honom rätt i båda fallen. Jag får istället leka med tanken på en spellista till Genom dig. Så vad fylla den med?

  1. Självklart Life on Mars med Bowie. Den spelas och sjungs i boken och är ju dessutom världens bästa låt. Helt objektivt, förstås.
  2. Utan dina andetag med Kent. Förvisso inte en direkt favorit för mig, men den är också med i boken och beskriver flera av mina karaktärers relation till varandra. Och när Mange spelade den på ett bröllop i somras blev jag knäsvag. Så den platsar.
  3. Något lagom mörkt och hypnotiskt med Lykke Li. I follow rivers, kanske. Jag känner att den är mycket Hanna, min huvudkaraktär. En känsla av barfothet och eftertänksamhet. Och styrka.
  4. Fläskkvartettens Innocent. Elektroniska vemodiga stråkar som går rakt in i mitt hjärta. Jag tror Hanna hör dessa i sitt huvud när hon sitter på bryggan och ser ut över sjön där hennes föräldrar dog.
  5. Unchained melody, The Righteous Brothers. Kanske för att jag vill dansa tryckare och sjunga högt (trots släkthandikappet) när jag hör den. Också för att jag tror att bokens Daniel skulle skriva under på texten. I hunger for your touch. Jo, Daniel skulle sjunga med om han hörde den här. Och Hanna också.
  6. Stilmässigt hör den inte hemma här, men eftersom listan inte är annat än en tankekonstruktion slänger jag in den ändå: Tycker om dig med Sylvia Vrethammar. Jag tror att Hanna skulle hata låten, men hon skulle hålla med om vartenda ord i den. Hon har ju, utan att säga för mycket, lite problem med sitt förhållningssätt till Daniel.
  7. Hannas mamma Rita hälsar att hon vill ha Stevie Wonders You Are The Sunshine Of My Life som sin låt. Påstår att den berättar om henne och Hanna. Jag tror henne.
  8. Lisen, Hannas bästa vän, undrar var fan alla glada låtar är. Hon vill dansa.
  9. Simon tycker att High on you med Miss Li passar. (Lisen må för all del hålla med men tycker fortfarande att det är lite väl lågt tempo på låtarna i den här listan.)
  10. Och så behövs det lite liksom blodig och våldsam musik. Inte min bag. Tar gärna hjälp här.
  11. Och någon riktigt arg musik. Inte heller det mitt område.

 

Mmm, listan kan behöva poppas till en aning. Lisen har nog rätt. Men jag börjar så här!

 

Hitta hem

Hitta hem av Susanne BollFör ett tag sedan skrev jag om Susanne Bolls roman Det enda rätta här, en roman jag läste med stor behållning. Nu släpper hon den fristående uppföljaren Hitta hem och jag ser mycket fram emot att läsa om de tre något dysfunktionella kvinnorna igen. Susanne skriver härligt prestigelöst om glädjen över sitt boksläpp på sin blogg, susanneboll.se, och det är lätt att smittas av hennes glädje. Jag är avis – på ett bra sätt!

Det enda rätta

imageAtt läsa en Motalafödd författare som gav ut sin första bok själv är onekligen inspirerande. Men det är inte därför jag gillar Det enda rätta, den andra romanen av Susanne Boll. Det är, förutom att vara en välformulerad bok, en tankeväckande berättelse.

Helmi Laine, läkare på onkologen, har fått nog av att leverera dödsdomar och slutar helt sonika med det. Hon ger sina patienter en glättig klapp på axeln och förklarar att det inte är något fel alls med dem. Allt är tipptopp. Tack och hej. Möjligen skulle Jörgen Polström invända mot det positiva omdömet om han kunde tala från graven. Och hemma i Marias bräckliga familj växer knölen i Marias bröst i takt med att omvärlden och verkligheten tränger sig på henne. Kärleken tassar runt i berättelsen men är inte alltid ljus och enkel, och ibland förväxlas den med lust, makt eller tröst. Helmi dövar sin smärta med och utövar sin makt över unga män, Maria söker glömska och förnekelse genom en patient och nyförlovade Isabelle, berättelsens tredje kvinna, frestas att pröva sina läppar mot sin ungdomskärlek.

Susanne lyckas skriva både målande och tajt, något jag uppskattar. Inget i boken känns onödigt. För mig är den heller inte helt utan identifikationsfaktor då jag för några år sedan gick genom vårdapparaten för att undersöka potentiell bröstcancer. Från att känna en knöl och bestämma mig för att ta den på allvar till röntgen och biopsi. Att vänta på besked var vidrigt och mycket energidränerande, men nästan lika svårt var det första steget – att tillåta mig att faktiskt ta den jävla helvetesknölen på allvar, att acceptera att den faktiskt fanns där och att den faktiskt kunde betyda något. Jag har heller inte så svårt för att förstå Helmis beslut att liksom bara le och vinka. Att skita i allt det jobbiga. Att, på ett inte helt framgångsrikt sätt, låta patienterna slippa den självklara rädsla och förtvivlan ett cancerbesked medför. Bara solsken. Inget mörker.

För mig slutade det lyckligt. Knölen visade sig vara ofarlig. Men läs gärna Det enda rätta och se hur det går för Maria.

Läs gärna också mer om Susanne och hennes skrivande på www. susanneboll.se