Jag på TV – med dasspapper

Lotta-SVT



Klicka för att se mig prata egenutgivning: HÄR.

Idag sände Östnytt ett reportage om egenutgivning i vilket jag figurerade. Jag och min garderob. Jag och min källare. Jag är jätteglad att de uppmärksammar mig och låter mig prata om mina böcker, och som jag skrev för ett tag sedan får de gärna filma under min säng om de vill. Eller i tvättstugan. Fast vid barnens rum drar jag nog gränsen, av hänsyn till tittarna.

Inslaget fokuserade på egenutgivning och en annan författande motalabo berättade att han använder ett annorlunda koncept – Kickstarter. Där betalar de framtida läsarna för boken i förskott och så trycks böckerna upp när tillräckligt mycket pengar kommit in, tror jag. Författaren betonade vikten av att ge ut en inbunden bok och liknade pocketböcker med dasspapper. Något man slänger när man använt det. Han är självklart fri att ha den åsikten. 🙂

Själv har jag valt pocketformatet främst för att jag ser det som ett lättare sätt att nå ut. Att det är lättare att plocka upp en bok för sextio-sjuttio spänn än en för två hundra eller ännu mer. Dessutom gillar jag själv pocket skarpt, även om jag till stor del konsumerar böcker genom att lyssna på dem. (Jag skulle lätt  kunna skriva ett osponsrat hyllningsinlägg om Storytel.). Pocketboken tar mindre plats, väger mindre, tar mindre naturresurser i anspråk och kostar mindre. Med samma ord som i den inbundna versionen. Därmed inte sagt att jag inte skulle njuta av att se mina böcker i inbundet format, självklart vore det lovely. Huvudsaken för mig är ändå att mina ord når som många som möjligt, och då känns pocket som en bra väg att gå just nu.

Mange var visst inte helt nöjd med hur han framställdes genom mina uttalanden. SVT-människorna måste helt uppenbarligen ha valt att klippa bort alla de långa utläggningarna jag höll om hans förträfflighet. Så retligt. Så ytterligt retligt.

Men Mange – min förläggare: Utan dig, ingen bok. Det vet du.

Och i morgon blir jag intervjuad i direktsänd radio. Kanske hinner jag säga något högaktningsfullt om Mange då. Kanske.

 

Jag kommer ut ur garderoben i SVT

image

Här har inga kuddar puffats

”Så, här skriver du på sommaren alltså. Var sitter du annars?” Vi står i mitt uterum. Med puffade kuddar.

”I köket, eller i garderoben när jag behöver komma undan från Ma… från störmoment.” Jag ångrar mig så fort jag ser ljuset i den trevlige SVT Norrköping-reporterns ögon. Det tändes när jag nämnde garderoben.

”Garderoben? Utmärkt. Filma henne när hon går till garderoben.” Han nickar till kameramannen som börjar lyfta kameran mot axeln.

Jag tar chansen och rusar i förväg, kastar mig in i garderoben och börjar lyfta ut Manges skjortor som hänger på min vinterskrivplats. Samtidigt ropar jag att garderoben är jättedålig att filma i men att jag som sagt också brukar skriva i köket. Nästan bara faktiskt. Köket alltså. Garderoben är egentligen bara en garderob.

Jag har haft nästan ett dygn på mig att snygga till lite hemma inför TV-teamets ankomst. Jag har klippt gräsmattan (småspringande, för att hinna klå regnet), jag har puffat kuddarna och plockat upp chipssmulor i vardagsrummet, och i köket står inte en pinal på fel plats. Jag har sett på tv att köksbordet och vardagsrumssoffan är de självklara platserna för intervjuer i hemmet.

Självklart sätter inte de båda herrarna sina fötter på dessa platser.

Innan reportern hinner in i sovrummet, där min garderob är belägen, sveper jag ner en quadrokopter, ett par simglasögon, ett fempack strumpor, några påsar med oklart innehåll och något slags snäcksamling från byrån. Den ivrige reportern ser inte min manöver eftersom han har fullt upp med att hänga tillbaka Manges skjortor över den av skräp belamrade skrivplatsen. Något slokörad låter jag mig intervjuas om mitt skrivande, stående i min garderob, med hoppet att inget olämpligt dräller omkring i bakgrunden.

Jag pustar ut lite när vi kliver ut ur garderoben.

”Har du några böcker hemma?”

”Visst, jag har en låda här.” Nöjd visar jag fram lådan jag förutseende nog har plockat upp från källaren.

”Har du fler såna lådor någonstans?”

Och sedan börjar det igen. Den här gången lovar jag självmant att inte gå i förväg ner i källaren. Jag hör kameramannen trampa omkring där nere. Han hittar ett par barn, som blir något överrumplade av förekomsten av en kameraman i deras rum, och Manges snickarverkstad. Jag ropguidar honom förbi dammsugaren och till slut får jag kliva ner och bli intervjuad i den lilla källarsmatten som utgör mitt boklager. Där uppe gnistrar köket, och kuddarna är jättefluffiga i vardagsrummet.

Men det är helt okej. Min garderob ser ibland ut så där. Och källarhallens smatt är inte den plats i huset jag lagt mest krut på att piffa till. Och jag är jätteglad att någon vill komma och prata med mig om mitt skrivande. SVT är välkomna att filma under min säng om de så vill. Bara jag får prata lite bok.

Reportaget, som troligtvis sänds i slutet av augusti i Östnytt, handlar om egenutgivning, och ett par Motalabor till kommer att figurera i det. En av de saker de i mitt fall fokuserade på var vikten av att synas i den fysiska handeln. Internetbokhandel i all ära, men stor del av min försäljning sker tämligen lokalt. Vi åkte till Östenssons i Motala Verkstad och filmade en del av inslaget eftersom det är en av de butiker som sålde Genom dig och som också om någon månad kommer att sälja Förlust. ICA Maxi i Motala, Linköping och Norrköping hör också till de butiker jag har haft ett fint samarbete med, liksom Bokia i Motala, Restaurang Bettina och en rad andra större och mindre inrättningar. Vi skulle kanske ha åkt runt och filmat i de olika butikerna, istället för att uppehålla oss i min garderob och källare.

Men om några veckor kommer jag, på SVT, att både gå in i och komma ut ur garderoben.

Det blir också bra. Om än något mer … genuint än vad jag hade räknat med. 😉

image

Finbesök!