”Det här är fan guld”

image

Joråsåatte…

Att lämna ifrån sig ett manus som ingen ingen ingen ingen annan än man själv har läst är lite som att lägga sitt hjärta på en bricka och bjuda runt det. Inte bara angenämt. Efter att ha stirrat på de 125 000 orden till dess de upphörde ha någon som helst betydelse släppte jag ändå taget och levererade hjärt… jag menar manuset till två testläsare.

Sedan la jag mig mentalt i fosterställning och tuggade på mina fingrar. Inte bara på naglarna. (Dock fortfarande mentalt. fingrarna sitter alltså kvar. Naglarna också.)

Efter mindre än två dygn återkom testläsare 1, en skrivande boknörd som läser romaner som funnes det ingen morgondag. Vi har bara setts hastigt ett par gånger, så när hon erbjöd sig att med rödpenna läsa mina ord blev jag överraskat själaglad. Och livrädd.

Och nu är jag nog kär i henne. Hon är kanske världens mest klarsynta person.

Till exempel skriver hon bland annat att hon tycker att jag ”har lyckats galet bra med att få läsaren att känna på ett visst sätt för alla inblandade karaktärer” och att hon ”blev helt blown away”. Sin glänsande begåvning visar hon vidare genom att skriva: ”Det gick inte att sluta läsa. Fy fan vad bra jobbat! Jag är så jävla imponerad! Så mycket som händer på olika håll och du lyckas hålla och knyta ihop alla trådar.” Ja, hon svär lite. Det är i sammanhanget bra tycker jag. Jävlarimej. Och när hon skriver ”Det här är fan guld” så tycker jag inte ens att hon svär längre. Jag har nog aldrig hört så vackra ord.

Nu ska jag bara lyckas kasta av mig den krypande känslan av att hon driver med mig så kommer jag nog snart att kunna lämna min fosterställning och stryka ungefär tusen ”ju” ur manuset.