En frände inför apokalypsen

image

Oss preppers emellan

Häromkvällen var Mange och jag på fest i den företagsby där han har sitt kontor. Mycket trevligt och många nya ansikten. Frampå småtimmarna hamnade jag bredvid en man jag aldrig tidigare träffat. Han kändes ändå inte som en total främling och jag förstod snart varför. Han bar ett paracordarmband, lite som en hemlig förlovningsring oss preppers (smyg eller riktiga) emellan. Äntligen någon som inte tittade på mig aningen bekymrat överseende när apokalypsen och därtill hörande åtgärder kom på tal. Äntligen någon som talade om sin BOL på lagom allvar. Äntligen någon som nyfiket frågade om min väska var en BOB (vilket den inte var – jag är bara hangaround, inte hardcore).

Efter en stund plockade han upp gitarren och spelade Bohemian Rhapsody. Jag vrålade texten finstämt och nästan rätt.

Kanske är det den snubben som Mange, jag och barnen ska ta rygg på om TSHTF. Kanske kan han vara vår Rick eller vår Daryl.

Han varnade mig visserligen för att preppers är kufar som man bör se upp med. Jag hoppas han undantog de närvarande.

(fasttänkomhanärguvernören)

The Walking Soulmate

image

Alltså, här vill ju de flesta vara

Det är 28 grader varmt i skuggan. Större delen Sveriges befolkning ligger glädjerusiga på en strand eller vid en poolkant så fort tillfälle bjuds. Kroppar som varit vinterbleka på övertid gräddas rosa i solen. Sociala medier översållas av bilder som visar fötter mot en fond av sand och vatten. Den blå himlen blir taket alla vill vistas under.

Jag och tioåringen glider runt på var sitt flytdon i poolen. Det är svårt att veta vad som är upp och ned – det är lika gnistrande blått i båda riktningarna.

Men något fattas.

Varför är det ingen som skvätter vatten på mig? Varför kommer ingen simmande under vattnet och nyper mig i fötterna där de hänger ned över kanten på mitt flytetyg? Varför hånar ingen mitt sätt att ta mig i poolen genom att hojta ”Titta på tanten!”? Kort sagt: Var tusan är Mange? Han har ju tagit extra ledigt i dag, eftersom ganska få dagar som denna bjuds under en genomsnittlig svensk sommar.

Har han valt uterummets skugga istället? Nej. Sitter han månne på hemmakontoret och programmerar något brådskande? Nix. Pudrar han näsan? Icke.

Jag hittar honom i sovrummet med näsan riktad mot en datorskärm och med lurar över öronen. Framför honom hasar en hop zombier fram.

Mange har också fastnat. The Walking Dead har tagit tag även i hans vrist och bitit sig fast. På mindre än tre veckor har han avverkat fyra säsonger.

Vi är själsfränder.

The Walking Living (or dying)

Zombie-Escape-posterDET FINNS EN ZOMBIEBANA I ÖREBRO!!!

Ja jisses. En kollega uppmärksammade mig på att man kan köpa zombieevent bara tio mil härifrån (via Batalj). Nu när The Walking Dead har zombiefierat mig alldeles blir jag förstås helt till mig över en sådan nyhet.  I en gammal gruva med kringliggande industribyggnader ska man i grupp eller ensam ta sig igenom lokaler som tagits över av zombier och i slutänden rädda världen. Vem vill inte göra det?

Jag.

Jag skulle lika gärna kunna lägga mig och dö direkt. Låtsasdö, förhoppningsvis. För inte ens låtsaszombier skulle jag klara av utan att skräcken skulle övermanna mig totalt. Jag vill vara den som coolt forcerar alla hinder, oskadliggör alla zombier och iförd häftiga kläder som i The Walking Dead räddar mina medtävlande från att smittas, men känner mig själv för väl. Jag minns när jag och brorsan skulle spela Risk någon gång i tonåren och jag började gråta för att jag kände mig så trängd och fann krigsspelet allt för påträngande. Och då flyttade vi pluppar på en kartongbit.

I reglerna för Zombie Escape framgår bland annat att man inte får slå zombierna för hårt med de latexvapen man finner utmed banan (”Använd aldrig fullkraft i slaget då det då kan ha sönder vapnet och skådespelaren”). Det kan leda till polisanmälan. Om jag tog mig så långt in att jag la vantarna på en latexyxa skulle jag tjonga till första bästa zombie med alla krafter jag har, då skräcken antagligen skulle ha övermannat mig och förklarat att jag dör om jag inte tar i för kung och fosterland. Då kan man ha sönder en skådespelare. En av de få regler som inte fick mig att känna mig obekväm var den som sa att man bara får parkera på anvisad plats. Den regeln gav mig inga kalla kårar. Den fixar jag. Jag kan också avhålla mig från olagliga substanser.

I beskrivningen av jippot står bland annat så här: ”Detta är en mycket nervpåfrestande aktivitet och vi vill varna känsliga personer för de verklighetstrogna inslagen. Komplexen är ombyggda för att göra zombieapokalypskänslan komplett. Bland annat är en avdelning en äldre industrilokal och en del av banan utgörs av gångar som går under markplan. Ta på dig bra skor för gångarna kan vara lite blöta.” Och där inne, i denna nervpåfrestande, verklighetstrogna zombieapokalyps ska man tillbringa 80-100 minuter. Det blir många polisanmälningar det. Många trasiga skådespelare.

Jag gillar verkligen konceptet, men stannar definitivt hemma. Att köpa en zombie-t-shirt blir nog lagom för mig.

 

När förälskelsen är över – The Walking Dead

zombie-t-shirt-hersches-zombie-storage-the-walking-deadFörkylningen av guds nåde som slog mig till golvet för ett par veckor sedan hänger sig ganska envist kvar. Jag är tillbaka på jobbet sedan länge, men väl hemma kommer tröttheten över mig rätt så ofta. Så då kan jag behöva lägga mig ner. Och titta på ett avsnitt av The Walking Dead.

Och ett till.

När jag nu har betat mig in i säsong fyra kan jag nog påstå att nyförälskelsen har lagt sig, men det innebär inte att jag har tröttnat. Tvärtom. Precis som i alla relationer som tar sig förbi förälskelsefasen utan att glöden försvinner har jag och The Walking Dead nu inträtt i nästa fas. Fördjupningsfasen. Befästandet, eller kanske uppbyggandet, av Kärleken.

Som i vilken kärleksrelation som helst följer med denna fas nya insikter och nya frågor. Det rosa skimret börjar i någon mån lägga sig, förhoppningsvis för att ersättas av något ännu bättre, och med den klarare synen som följer på skimrets försvinnande kommer ifrågasättandet.

Det är inget dåligt. Snarare av yttersta vikt. Det är här vi ska börja fråga oss om relationspartnern är någon vi vill skaffa barn med och bli pensionärer med, eller – i det här fallet – om vi vill börja köpa t-shirts med motiv från vår nya favoritserie. Det är nu vi måste bestämma om det som först framstod som en bedårande ovana är något som kommer att driva oss till vansinne eller något vi kan leva med. (Med Mange har jag till exempel nästan lärt mig att acceptera att han ställer disk i sköljhon.)

Men frågorna är inte alltid lätta att tackla, och ibland utmanar The Walking Dead mig. Här är några av de saker jag nu finner mig ifrågasätta:

  1. Varför iallsindar ger ett zombieöverlevnadsproffs en nydöd mun-mot-mun-metoden NÄR ALLA VET ATT PERSONEN NÄRSOMHELST KAN ÅTERUPPSTÅ SOM ZOMBIE MED ENDA MÅL ATT SNARAST ÄTA MÄNSKLIGT KÖTT?! (Eller hur, Björn?)
  2. Jag kan inte räkna hur många gånger en zombie har dragit tag i någons ben och försökt (ofta med framgång) bita personen i benet (något som leder till zombiefiering för den bitna), och ändå tycks ingen, INGEN, komma på idén att använda något slags benskydd. Hur svårt kan det vara? Till och med en läderbralla skulle ha kunnat rädda många liv. Zombierna har ju bara vanliga människotänder. Fast väldigt hungriga och envisa människotänder. Zombies tycks också gilla att bita människor där nacken möter halsen, ni vet där det normalt sett är så skönt att känna ett par läppar, så varför inte skydda det området också, åtminstone när man faktiskt räknar med att stöta på några levande döda?
  3. Om man är inne på en bensinmack för att hämta ett bilbatteri – varför tar man då inte de matvaror som finns där, när gruppen halvsvälter och några andra är ute och med risk för sina liv (och utan ben- och nackskydd) letar efter just mat?
  4. Varför varför varför slår man upp sitt läger bara några meter ifrån en tät skog i vilken tusen zombies kan komma hasande utan att man ser dem förrän de står vid tvättsträcket och man därmed riskerar mer än sina nytvättade lakan?
  5. Jag har svårt att tro att jag skulle ha dinglande örhängen och mascara när världen som vi känner den har gått under och mina dagar mest handlar om att överleva en timme till, men det är kanske bara jag.
  6. Att påfallande många kvinnliga zombies har kjol har jag kanske inte något större problem med, men hur kan kjolarna fortfarande sitta uppe? Det gäller förstås även byxor, oavsett bärarens könstillhörighet. Många av zombierna har varit döda i över ett år vid det här laget och de ser klart tärda ut i ansiktet. Jag har inte sett EN ENDA överviktig zombie (även om en hade utspänd mage när han just ätit upp någons fru). Zombies spänner inte in bältet ett hål och skulle aldrig bry sig om en så världslig sak som huruvida de har några kläder eller ej. Ändå har alla kläder på sig. Efter ett år on the road.
  7. Alla zombies utom två (av tusentals) är vuxna. Fast det tycker jag i och för sig bara är skönt.
  8. Hur kan någon finna Guvernören förtroendeingivande?
  9. Då det har visat sig supereffektivt att kleta in sig med zombieinälvor för att undgå attack och kunna röra sig mitt bland zombier, varför gör man inte det lite oftare – som exempelvis när man ska göra en mycket riskabel raid i en fullstashad matbutik som skulle ge förnödenheter för en mindre evighet? Och varför inte slänga på ett par benskydd också?

Mina funderingar är fler, men jag känner ändå en trygghet i denna bekräftelsefas: Förtjusningen är inte borta trots alla dessa frågor, dessa ovanor. Nu när det rosa skimret flimrar bort känner jag att det finns något större mellan mig och The Walking Dead.

Jag är redo att köpa en t-shirt.

 

(Bild: zombiegift.com)

 

Jag är en Walking Dead

darylI fredags eftermiddag tog jag på mig nattsärk så fort jag klev innanför dörren, stashade upp snytpapper och Ipren och kröp sedan ner i sängen. Sedan dess har jag i princip befunnit mig där (och gör så fortfarande). Att lämna sängen har inneburit tjongande huvudvärk och matchande svettning. Alltså har sängen varit min plats i tre dygn nu. Jag har inte orkat skriva något förrän nu och heller inte haft ork att hålla upp en bok. Så vad göra?

Jag knäppte på TV:n. Vanligtvis sträcker sig mitt TV-tittande till Sveriges yngsta mästerkock tillsammans med nioåringen, och ibland somnar jag till nyheterna eller någon serie jag inte ens vet namnet på. Nu fann jag mig själv zappa runt i ett dystert landskap. Jag såg någon som hette Hollywood baka indisk paj (som  visst inte var paj då det tydligen inte finns indiska pajer), jag såg äkta Housewives of Beverly Hills skilja sig (och väl därmed bli oäkta), jag såg någon mästerfrisör skälla ut frisersalongsägare och någon mästerkock skälla ut restaurangägare. När så Laila Bagge började dansa orkade jag inte mer.

Så då började jag.

Flera gånger har man sagt mig att jag borde titta på The Walking Dead, något jag självklart inte har gjort. Jag gillar ju inte att bli rädd och jag gillar verkligen inte splatter. Ändå slog jag till. Kanske var det febern.

Sedan var jag fast.

Jag kan nu inte ens överslagsberäkna hur många zombies jag har sett slaktas med ett överdåd av splatter och närbilder, hur många skallar jag har sett genomborras av allehanda vapen och verktyg. Men jag kan inte sluta titta. Min förbannelse, tokförkylningen från helvetet, blev en välsignelse. Jag har inte kunnat göra något annat än att ligga i sängen och titta på The Walking Dead. (En gång tömde jag diskmaskinen. Dålig idé.)

För en prepper-wannabe som jag är serien både peppande och nedslående. Ett stash är förstås mycket fördelaktigt att ha när världen går under och tas över av zombies, men … mja … Man kan väl säga att de flesta inte riktigt hinner ha glädje av sina förråd. Lite dystert kanske. Jag kan för övrigt konstatera att ett prepperförråd lätt slås av en annan sak. En Daryl. Om jag bara kan få Mange att köpa sig en armborstliknade pilbåge behöver jag kanske inte ha något förråd längre.

En invändning jag har mot serien är dock tyvärr just zombiesarna, och de spelar onekligen en viktig roll. Eller tusentals viktiga roller. Mitt problem med dem är att de rör sig som och låter som zombies. Jag vet, det är en märklig invändning mot en zombieserie, men jag störs lite av att de hela tiden hasar omkring, gärna med en fot lite släpande. Men det är väl helt enkelt så zombies ser ut och beter sig … Men jag finner det befriande att de vandrade döda är totalt puckade och enbart styrda av sitt behov av kött. Om de längre fram i serien börjar utveckla intelligens kommer jag bli mycket besviken. Då är de liksom inte trovärdiga zombies längre …

Och en fördel med att titta på en zombieserie är att hur häckig jag än må känna mig i nattskjorta och oborstat hår är jag bra mycket fräschare än alla walking deads. Eller åtminstone lite.

Till ljudet av Manges potatisskalande i köket lutar jag mig tillbaka och startar ett nytt avsnitt.