När varken trigger warnings eller bannlysning räcker – stoppa allt!

Alfons_Åberg_01_-_PNG

(Bild: Rabén & Sjögren och Gunilla Bergström)

För några veckor läste jag att ett föräldrapar i Malmö hade anmält sonens förskola till Skolinspektionen eftersom sonen fått återkommande mardrömmar efter att förskolan hade visat en Alfons Åberg-film. Åldergränsen på filmen var satt till 0 år. Jag höjde på ögonbrynen när jag läste detta men skrev inget om det – det var ju trots allt bara en familj det handlade om. Att några personer har en åsikt som avviker från min är knappast något att gå i taket över, även om jag tyckte att en Skolinspektionsanmälan lät lite kraftfullt i sammanhanget.

Men nu häpnar jag.

Idag läser jag i Sydsvenskan att Malmö stad och den aktuella förskolan, efter begäran om utredning från Skolinspektionen, har beslutat att förskolan inte ska visa någon film alls under en tid. Här stannade det alltså varken vid trigger warning eller bannlysning av Alfonsrullen, utan all film bannlystes. Dessutom ska förskolan varje morgon anslå samtliga aktiviteter som kan komma i fråga under dagen.

Lägg av.

Den aktuella utbildningschefen håller med om att Alfons Åberg är väletablerad barnkultur men konstaterar också att de individuella upplevelserna är olika. Självklart är de det. Men hur lågt kommer ribban att behöva läggas om alla individer har veto och tolkningsföreträde?

Aftonbladet berättar att en riksdagsledamot för Liberalerna (Christer Nylander, vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott) ser annorlunda på saken. Han säger:

”- Om föräldrar curlar sina barn är deras egna val, men förskolan och skolan får inte tveka att ta upp och diskutera svåra saker som aggressivitet, våld och mobbning. Livet är faktiskt ibland värre än en film med Alfons Åberg, säger han till Aftonbladet och fortsätter:

– Förskolan ska vara en plats med pedagogiska ambitioner. Därför är det en naturlig del i förskolans och skolans verksamhet att också diskutera livets obehagliga inslag.”

Jag håller med. Hotel Rwanda – nej; Alfons Åberg – ja.

 

(Om trigger warnings har jag tidigare skrivit här, här och här.)

 

Kommer Milles pappas svärmor förlåta honom?

moaochmille

Läskiga grejer

Mina tankar om trigger warnings aktualiserades då  alltid intressanta Sakine Madon för några dagar sedan skrev en ledare om detta i Expressen och jag känner att jag måste skriva liiiite till om ämnet. Sedan jag sist skrev om detta har ju årets julkalender visats och Madon tar upp exempel på kritik som riktats mot programmet. Bland annat berättar hon att anmälare upprörs över att barnen i kalendern dricker öl. Alkoholfri. På 1500-talet. Att kidsen i en tidsresa pimplar lite alkoholfri öl (och grinar illa) ses som en uppmuntran till minderåriga att dricka öl. Dessutom visas exempelvis barnarbete före skolpliktstiden, något som enligt annan anmälare kan anses uppvigla till skolk. Helt enkelt inspirerar julkalendern barn att supa och skolka och är därmed förkastlig – eller åtminstone i behov av trigger warnings.

Andra föräldrar, berättar Madon, har anmält Lisebergs halloweenkampanj i vilken barn syns till hälften sminkade som zombies. Jag håller med om att barnen är (underbart) läskigt sminkade men kan inte se det förskräckliga i detta. En anmälare menar att ”Barn­en framställs i reklamen som de har blivit slagna och misshandlade. Misshandel av barn framställs som något häftigt, som ska ge skräm­seleffekt samtidigt som det blir glorifierat.” Som väl är sa Reklamombudsmannen följande om saken: ”Opinionsnämnden anser att en genomsnittskonsument sannolikt förstår att annonserna visar en fantasisituation som anspelar på halloween. Även om vissa barn kan uppfatta bilden som skrämmande är barns kän­ne­dom om halloween sannolikt så stor att de kopplar samman bilderna med halloweenfirande.”  En pojke med Asperger syndrom hade blivit orolig av bilderna och frågat om det var på riktigt. Det är förstås jobbigt och jag menar inte att förringa den familjen problematik, men jag anser inte att samhället ska inrättas efter den nivån, lika lite som vi kan undvika allt som någon kan finna förvirrande eller stötande. En zombiekampanj vid halloween är inte en barn-förtjänar-stryk-kampanj, lika lite som Kungliga Operan i sin Svansjönkampanj vill ge uttryck för att färgade får, eller till och med bör, utsättas för våld och ska ha lägre löner.

Borde jag förresten sluta undervisa om franska revolutionen? Dekapitering av statsöverhuvud är ju inget jag vill uppmuntra till. Och slavhandel är inget jag kan skriva under på. Inte heller vill jag att mina elever ska tänka att det vore bättre utan kvinnlig rösträtt. Kanske borde jag lägga ned hela historieundervisningen så att jag inte ger någon några idéer eller förvirrar någon. Å andra sidan törs jag knappt lägga någon värdering i något i undervisningen. ”Ja, ungdomar, rösträtt – vad tycker vi om det? Ska kvinnor få rösta? Säg inte högt vad ni tänker, det skulle kunna vara kränkande, men skriv ned utförliga och nyanserade tankar om detta och lämna in till mig. Eller bränn. Vem är jag att värdera er? Och i svenskan skippar vi kanske debatterna i år. Visserligen ska ni visa att ni kan argumentera och att ni kan vara både utförliga och nyanserade, men risken är för stor att ni uttrycker en åsikt som gör någon upprörd.”

För några år sedan hade min äldsta son en rafflande läsebok i lågstadiet. Den handlade om barnen Moa och Mille och deras klasskamrater. Jag såg alltid fram mot veckans läsläxa och ibland kunde jag inte låta bli att läsa i förväg. Hur skulle det gå för Dannes farsa som satt i fängelse för droghandel? Kommer Marjam någonsin få dansa disco trots att hon bär hijab? Ska den överintelligenta Ruben knäcka den sociala koden? Vad säger Migrationsverket om den Ugandafödda pojkens mamma som han knappt själv känner igen? Och framför allt: Hur ska det gå för Milles pappa som lämnar sin familj för en flygvärdinna och som därmed bannlyses från julfirande med familjen av svärmor? Jag antar att författaren hade vinnlagt sig om att inkludera alla. Jag är inte säker på att det fungerade. Men inte skulle jag drömma om att anmäla denna publikation. Det gjorde dock andra. Bland annat på en skola i Norrköping plockades boken bort efter att en upprörd förälder hört av sig och ansett den vara diskriminerande mot muslimer. Och faktiskt fanns inte Moa och Mille kvar när min nästa son uppnådde samma årskurs.

Det här är förstås bara enstaka exempel, men tillsammans börja de bilda ett oroväckande mönster. Jag vill inte ha ett samhälle som är helt inriktat på att inte uppröra någon. Jag är beredd att gråta, bli rädd och arg. Det växer jag av. Jag vill inte leva i The Truman show. Tillrättaläggande och censur ska vi vara väldigt försiktiga med.

(PS. Milles pappa återvände till familjen och Milles mamma förlät honom till slut. Hur svärmor kände minns jag inte riktigt. Men jag skulle gärna vilja veta hur de hade det ett år senare och hur det gick för Danne.)

 

 

Svart och vitt i Svansjön

Skärmklipp 2015-11-11 20.38.24

Bild från Expressen (se länk i texten)

Kungliga Operan behöver en trigger warning.

I Mats Eks uppsättning av Svansjön spelar Clyde Emmanuel Archer huvudrollen som prinsen. Det är han som syns på bilden här, en bild som också satt som reklamaffisch för Svansjön i Operans fönster till nyligen. Många har blivit mycket upprörda över rasismen i bilden och Operan fann för gott att ta bort den. En av många som reagerat är Araia Ghirmai Sebhatu, grundare av organisationen Black Coffe som samlar svarta, feministiska afrikansvenskar. Till Expressen säger han bl.a. så här:

”Bilden påminner om attentatet i Trollhättan där den afrikansvenska ungdomen blev nedhuggen och mördad av den högerextrema terroristen.”

Han säger också:

”Vi är inte välkomna i kultursektorn och absolut inte till Operan. Bilden är också symptomatisk för hur afrikansvenskars villkor ser ut på arbetsmarknaden i övrigt – vi dominerar låglönarbetena och har den mest markanta lönestagnationen av alla grupper. Våld mot afrikaners kroppar, säkerhet och villkor är helt acceptabelt enligt den här bilden.”

Är det bara jag som tänker ”Va?”

Jag kan se att det är möjliga tolkningar av bilden och att den kan sticka i ögonen, men att dra de slutsatser som Araia Ghirmai Sebhatu drar tycker jag är att gå för långt. Att påstå att bilden säger att våld mot afrikaners kroppar är helt acceptabelt är väl ändå att ta i?

Alltså, Clyde Emmanuel Archer är färgad. Ja. Han är också en av huvudrollsinnehavarna i Svansjön. Att reducera honom till en färg och en förtryckt folkgrupp är enligt mig att förminska honom. Att rasifiera honom. Att göra hans hudfärg till hans identitet. Jag menar inte att det är okomplicerat och jag menar verkligen inte att rasism mot afrikaner inte är vanligt. Jag menar bara att den här bilden i mina ögon inte är rasistisk.

”Mannen på bilden är en av Kungliga Balettens bästa dansare varför han har fått rollen som prinsen och syns på affischen, säger Torbjörn Eriksson, press- och informationschef På Kungliga Operan”, fortfarande enligt Expressen. Efter protesterna valde man alltså ändå att ta bort den. Jag undrar om man har ersatt den och om Archer i sådana fall får vara med på den nya affischen. Fastän han är färgad. Och vad man gjort med den högerextrema terroristfoten. (Som för övrigt är asiatisk.)

 

(Faktiskt ser jag inte en lidande man på bilden. Jag ser en man fylld av känslor. Lider han så tänker jag mig kärleksrelaterad smärta, något bitterljuvt. Det är en vacker, fängslande bild och jag får lust att gå på Operan och se en balett.)

Varning för åsikt

varningHur madrasserad ska skolan vara? Elever på Globala skolan (gymnasieskola i Stockholm) kräver tydligen trigger warnings och jag blir lite matt. Jag kan förstå att man skulle varna eleverna i fall ett filmklipp man ska titta på innehåller människor som dör på riktigt eller om man av någon anledning ska visa autentiska bilder på aborterade foster, men det verkar inte bara vara den typen av inslag som man nu ska varna för. Så här säger skolans rektor Pernilla Ericols till  Lärarnas Nyheter när de frågar vad eleverna vill bli varnade för: ”Det kan vara våldtäktsscener eller rasism i filmer och böcker som används i undervisningen. Men det kan också vara skildringar av heterosexuell kärlek mellan vita personer som upplevs som normförstärkande.”

Hon förklarar vidare att frågan inte är okomplicerad då det är oklart vad eleverna ska kunna välja att inte ta del av.

Jo. Att flagga för känsligt innehåll är en sak, och fullkomligt rimligt att göra i vissa fall, men ska man som elev kunna välja bort de verken? Och vad är ens känsligt innehåll? Om skildringar av heterosexuell kärlek mellan vita personer ska kräva trigger warning blir inte många verk utan varningsprick.

Att läsa om eller se en film som porträtterar homosexuell kärlek / heterosexuell kärlek /annan sexuell kärlek / köttätande / vegetarianism / kommunism / kapitalism / fetma / rashat / kristendom / buddism / fattigdom /övergrepp / krig / kantareller / sjukdomar / förtryck är ju inte detsamma som att gå på live-sex-föreställning eller resa till ett krigförande land. Däremot kan det ge nya insikter i de olika ämnena, vilket ofta kan vara positivt och kanske till och med kan ligga i skolans uppdrag. Att ta del av ämnen man inte är bekväm med torde ofta kunna vara bättre att göra inom skolans väggar och med diskussioner kring ämnena än att snubbla över dem i andra miljöer.

Självklart anpassar vi lärare redan en del. Vet jag att en elev har förlorat en förälder i en bilolycka väljer jag inte en film / bok som behandlar just det. Men det betyder inte att döden över huvud taget inte kan diskuteras i klassen under de tre gymnasieåren.

Om vi ska ta bort saker, för jag är rädd att trigger warnings i förlängningen kan leda till att ämnen / teman plockas bort av lärare som är rädda för att kränka någon, blir skolan förvisso väldigt trygg. Trygg som en överbeskyddande mors famn. Helt utan gupp och helt utan förrädiska bananskal. Men inte på ett bra sätt. Det är ju i skolan du ska utmana och utveckla dina tankar och din världsbild. Inte bäddas in i en snuttefilt och puttas utom räckhåll för normförstärkande skildringar eller annat otäckt. Världen kryllar av krig, rasism, övergrepp och heterosexuell kärlek mellan vita personer. Det slutar inte existera för att vi drar för gardinerna.

Det här fenomenet är varken nytt eller svenskt. Sedan en tid tillbaka breder det (sakta) ut sig på amerikanska (och även svenska) universitet. Tidigare i år gick fyra litteraturstudenter i Columbia till storms mot bland annat Ovidius Metamorfoser, ett ca två tusen år gammalt verk. I en av berättelserna förekommer ett sexuellt övergrepp, något som en av studenterna beklagligt nog hade mått dåligt av då hon själv blivit utsatt för övergrepp. Även andra verk var besvärande. Så här skriver de: ”Ovid’s “Metamorphoses” is a fixture of Lit Hum, but like so many texts in the Western canon, it contains triggering and offensive material that marginalizes student identities in the classroom. These texts, wrought with histories and narratives of exclusion and oppression, can be difficult to read and discuss as a survivor, a person of color, or a student from a low-income background.”

Jo.

Jag förstår att studenter från fattiga hem kan finna litteratur om fattigdom jobbig och att färgade kan bli illa berörda av texter som berör rasism Men är det inte då desto viktigare att föra diskussioner om sådant, diskussioner som inte behöver bli personliga utan kan få stanna vid diskussion om boken / filmen? Och behöver en universitetsstudent i litteratur verkligen varnas för att en bok innehåller skildringar av låg-inkomstmiljöer?

Eleverna vill att universitet (och gymnasieskolor) ska vara trygga rum. Det låter bra. Jag vill också att alla elever ska känna sig trygga, självklart. Men vi ser tydligen lite olika på hur tryggheten ska uppnås. Jag vill inte madrassera skolan. Jag vill att den ska vara en plats för diskussion. Trygg diskussion.

Trigger warnings handlar inte i sig om att helt förbjuda vissa teman, utan att varna för dem så att läsaren / tittaren är förberedd. Detta har jag alltså inga problem med att förstå i vissa fall. Men vi ska enligt mig inte sätta varningar på näst intill allt. Den mesta litteraturen fram till vår tid, och för all del fortfarande, är t.ex. normförstärkande. Den osar av patriarkala strukturer och heterosexualitet, av väna kvinnor och starka män. Det kan man bli irriterad eller till och med arg på, men det framkallar (eller återkallar) knappast ett trauma för läsaren.

Och att triggervarna för att något kan vara irriterande, beklämmande eller sorgligt skriver jag inte under på.