Måtte inte marken brinna igen

imageJag hittar en lapp i elvaåringens skolväska och blir lite nervös. Han ska gå på teater. Ung Scen Öst. Jag googlar och ser att pjäsen heter Revolution och regisseras av Malin Axelsson.

Kära nån.

Sist jag var och såg Ung Scen Öst blev det närmast revolution. Föreställningen hette Marken brinner och Malin Axelsson var konstnärlig ledare. Pjäsen blev nedlagd dagen efter att jag varit där eftersom ensemblen upplevde strukturell rasism och respektlöshet från både lärare och elever. Själv upplevde jag ytterst enkelspårig politisk propaganda och en överdrivet kränkt ensemble och därpå följande nedlåtande kommentarer om våra elever i media. Ensemblens hantering av pjäsens efterspel var inte okej då de i flera media tog på sig offerkoftan – efter att ha spelat en politiskt rejält tillspetsad experimentell pjäs för skolelever. Den elev som till äventyrs inte ansåg att poliser är fascistiska svin och som därmed inte aktivt ville delta i skanderande protestmarscher i salongen var inte en god elev utan bidrog till rasifieringen av kroppar.

Men nu ska vi väl inte tro att det  blir så igen? Den här föreställningen är ju ändå från 10 år. Säkert blir det roligt, intressant och bara lite lagom oroande.

Jag känner ändå mina handflator bli lite fuktiga när jag läser att pjäsen handlar om identitet.

Radioteatern ger: En vit kropp i chefsförpackning

kvinnaMen hur blev det här nu då? Malin Axelsson, konstnärlig ledare för Ung Scen/Öst (och därmed för pjäsen ”Marken brinner”) är inte längre konstnärlig ledare för sagda institution. Hon har klivit av.

Sanna Rayman berättar på ledarbloggen i SvD att Axelsson tidigare i höstas deltog i en radiodebatt (Kulturvalet i P1) om kulturpolitik. Där utryckte hon upprepade gånger sitt bekymmer över ”vita kroppars” företräde i kulturbranschen. Axelsson konstaterade att ansvaret till stor del vilar på cheferna och sa att ”Upproret måste komma inifrån institutionerna och vissa måste faktiskt också kliva av sina chefsposter. Nånstans så är det så, om det ska bli en förändring, då kan vi inte sitta och trycka på chefsstolar hur länge som helst.”

Så gjorde hon alltså slag i saken och klev av sin position till förmån för någon annan kroppskategori? Var detta början på det inifrån institutionerna kommande upproret?

Mja – hon är nu chef för Radioteatern i stället.

Rayman anser att Axelsson gör helt rätt i att tacka ja till en eftertraktad tjänst, men finner det samtidigt något missklädsamt. Om, men bara om, Axelsson skulle vilja leva upp till sitt eget brandtal måste hon rimligen tacka nej till den nya chefspositionen.

Jag tänker mig att Malin Axelsson har sett till att hennes gamla tjänst går till en icke-vit ”kropp” och att hon på så sätt faktiskt ökat den icke-vita representationen inom kulturbranschen. Annars vore det ju synnerligen otjusigt. Och kanske till och med lite problematiskt för trovärdigheten.

 

 

 

 

Tänd en bil och låt den brinna?

markenbrinner_2_0

Foto: Markus Gårder

Är poliser svin? Kanske strukturellt onda? Strukturella rasister, till och med? Eller är det eleverna som är det? Är jag det?

Jag hade inte tänkt skriva om den pjäs jag som lärare var och såg med en av mina klasser, årskurs ett på gymnasiet, men då pjäsen hamnat i hetluften på sistone lägger jag mig också i. Det handlar om Ung Scen Östs Marken brinner, pjäsen som tar avstamp i Husbykravallerna och visar på vikten av att för demokratins skull våga gå emot auktoriteter.

Milt sagt kan man säga att pjäsen håller sig till ett perspektiv, och att det inte är polisens. Lite tvärtom faktiskt. Eller faktiskt helt tvärtom. Där satt jag hela pjäsen igenom och väntade på ett perspektivbyte. När publiken ombads att byta sida, åskådarplatsmässigt sett, trodde jag att det var dags även för pjäsen att belysa ett nytt perspektiv – men nä. Polisen, staten, auktoriteten var fortfarande ond och förtryckande och den som satte bilar i brand var per definition och tveklöst en frihetskämpe.

Pjäsen var på många sätt modern och ensemblen hade vågat ta ut svängarna för teaterformen. De rörde sig mycket ute i publiken, lät oss flytta runt flera gånger, ledde oss i ett slagordsskanderande tåg runt i lokalen, plockade upp oss alla på scenen samtidigt, gav oss alla pennor och sa till oss att skriva på bänkarna. Flera gånger uppmanades vi att göra läten, skrika eller komma med åsikter. Det var en interaktiv pjäs, och en mycket ställningstagande sådan.

Vid ett tillfälle då hela publiken stod på scenen bröt en av skådespelarna föreställningen och förklarade att vi var tvungna att skärpa oss, att de de inte kunde spela vidare om vi fortsatte som vi gjorde. Jag tog först för givet att det var en del av pjäsen men anade efter en stund att så inte var fallet. Men vad hade vi gjort? Alldeles uppriktigt förstod jag inte alls. Jag hade inte märkt något respektlöst eller störande uppträdande. Möjligen att några elever knäppte med pennorna som hade delats ut till oss alla och som bars runt nu när vi skulle byta sittplatser.

Efter pjäsen var jag fortfarande osäker på om avbrottet var en del av föreställningen, liksom för att visa på hur auktoriteter kan vilja tysta grupper som inte har gjort sig förtjänta av att tystas. Så var det inte. Det framgick när mina kolleger såg samma pjäs dagen efter och rapporterade att föreställningen bröts två gånger och att det senare under dagen meddelades att kommande föreställningar var inställda. På grund av sjukdom, hette det då, men det ändrades snart.

Teatergruppen förklarade i media att de ansåg sig vara utsatta för rasism och respektlöst bemötande.

– Det har klottrats hakkors och andra rasistiska saker. Publiken – inte bara unga utan även vuxna – har betett sig hotfullt och aggressivt. Det har även kastats pennor på skådespelarna, säger Nasim Aghili till Östnytt.

Nasim Aghili fortsätter med att peka på att det handlar om strukturell rasism. De medverkande i pjäsen är invandrare och det är därför eleverna har reagerat, säger hon.
– Det här är jätteallvarligt. Det är viktigt att inse att det inte går att göra en föreställning om strukturell rasism i Sverige och Östergötland i dag utan att göra ett grundläggande förarbete om just strukturell rasism, säger Nasim Aghili. (Ur ETC)

En av klasserna från min skola reagerade på Ung Scens Östs uttalanden och skrev ett öppet svar som publicerades på SVT Opinion. Bland annat skriver de följande:

Eftersom pjäsens kronologiska handling var otydlig trodde vi i publiken att avbrotten hörde till pjäsen. Men skådespelarna ansåg att avbrotten var på grund av mobbning, och att lärarna bara stod och såg på.

Eftersom vi blev uppmanade att vara med och agera var inte lärarna säkra på om detta var del av pjäsen. Vad som menas med att de möttes av hotfull stämning har vi ingen aning om, den skapades i sådana fall av dem själva.

Pjäsen visade fientlighet mot polisen och medborgare som försökte hjälpa de människorna som pjäsen handlade om. Syftet med teatern var att väcka känslor, men nu när känslorna väckts och man försöker uttrycka dem ska pedagoger sättas in för att dämpa känslorna.

Det är som att säga ”ni får tycka vad ni vill, men inte det här”.

Konstigt var att teatergruppen hade förväntat sig att publiken skulle vara helt lugna när de fick höra saker som provocerade. Samtidigt uppmanade de publiken till aktivitet under vissa ställen av föreställningen.

Jag lämnade i alla fall föreställningen med en känsla av Hur-blev-det-här? Jag hade tagit med mina elever på en politisk agitation, och av det något extremare slaget. Jag kände mig inte helt bekväm. Och när nu ensemblen i media kritiserar publiken, och mina elever alltså kan läsa och höra att de är respektlösa och möjligen också rasister så känns det inte direkt bättre.

Utifrån mitt perspektiv är Ung Scen Öst fel ute i sin generaliserande kritik.

Men jag kanske måste tända eld på en bil för att det budskapet ska bli tydligt.

(PS. Med detta sagt vill jag ändå tillägga att skådespelarna var imponerande och att scen- och formspråk var spännande!)

 

 

Jag har förresten startat en Facebooksida, Lotta Lexén – författare, som ni väldigt gärna får gilla!