”Det här är fan guld”

image

Joråsåatte…

Att lämna ifrån sig ett manus som ingen ingen ingen ingen annan än man själv har läst är lite som att lägga sitt hjärta på en bricka och bjuda runt det. Inte bara angenämt. Efter att ha stirrat på de 125 000 orden till dess de upphörde ha någon som helst betydelse släppte jag ändå taget och levererade hjärt… jag menar manuset till två testläsare.

Sedan la jag mig mentalt i fosterställning och tuggade på mina fingrar. Inte bara på naglarna. (Dock fortfarande mentalt. fingrarna sitter alltså kvar. Naglarna också.)

Efter mindre än två dygn återkom testläsare 1, en skrivande boknörd som läser romaner som funnes det ingen morgondag. Vi har bara setts hastigt ett par gånger, så när hon erbjöd sig att med rödpenna läsa mina ord blev jag överraskat själaglad. Och livrädd.

Och nu är jag nog kär i henne. Hon är kanske världens mest klarsynta person.

Till exempel skriver hon bland annat att hon tycker att jag ”har lyckats galet bra med att få läsaren att känna på ett visst sätt för alla inblandade karaktärer” och att hon ”blev helt blown away”. Sin glänsande begåvning visar hon vidare genom att skriva: ”Det gick inte att sluta läsa. Fy fan vad bra jobbat! Jag är så jävla imponerad! Så mycket som händer på olika håll och du lyckas hålla och knyta ihop alla trådar.” Ja, hon svär lite. Det är i sammanhanget bra tycker jag. Jävlarimej. Och när hon skriver ”Det här är fan guld” så tycker jag inte ens att hon svär längre. Jag har nog aldrig hört så vackra ord.

Nu ska jag bara lyckas kasta av mig den krypande känslan av att hon driver med mig så kommer jag nog snart att kunna lämna min fosterställning och stryka ungefär tusen ”ju” ur manuset.

Första utkastet till Bok Två färdigt!

image

En hel sida utan en Gary. Bra.

Jag avslutade 2015 med att skriva färdigt råmanus till min andra bok. Känslan är svår att beskriva. Eller kanske inte: Jag gick till badrumsbyggande Mange och tjöt. När han förstått att jag var glad föreslog han att vi skulle fira med bubbel, vilket kanske var den reaktion jag skulle ha siktat på direkt. Men tårar gick också bra, det är ganska mycket jag. Nu slutade för all del firandet med att jag och tioåringen låg i stora sängen och tittade på Dumma mej 2. Han gillar att jag skrattar så jag låter som en gris när vi tittar på den. Underbar film även femtonde gången man ser den. Mange fick ligga ensam i badet och dricka det uppkorkade bubblet, men verkade rätt så nöjd med att bara ha sällskap av Fredrik Backmans Britt-Marie. En god kväll för alla helt enkelt.

I alla fall fanns där till slut 125 000 ord och 704 000 tecken. Mer än tillräckligt för en bok. Eller? Ja, mängden. Men duger orden? Känslan av lättnad och seger finns kvar, men blandas nu med osäkerhet. Är det bra nog?  Det är svårt att ta ett steg bakåt och se sin egen bok med friska ögon. Varje mening har jag redan sett så många gånger – hur ska jag kunna bedöma om det är bra? Jag kan bara göra mitt bästa och hoppas att det räcker.

Och jag tycker om den. Min bok. Jag tycker jättemycket om den. Men ändå. Läskigt.

Nu har nästa fas börjat. Jag redigerar och redigerar och redigerar. Och så redigerar jag. 3000 ord har jag lyckats ta bort än så länge och fler ska bort. Men det är inte helt enkelt att radera. Det är ju text som jag har producerat, som har tagit dagar att skriva. Med ett klick försvinner ett ord, en mening, ett stycke eller ett helt kapitel. Inte helt enkelt, men helt nödvändigt.

Här och där häpnar jag över min briljans. På andra ställen kan jag inte radera fort nog. Och så fascineras jag över mitt korta minne och min tydliga faiblesse för vissa namn. Två bifigurer heter Annika, två heter Tommy (nej, ingen heter Pippi), två heter Mikael (även om den ene benämns ”Micke”) och två heter Gary. Eller hette. Ungefär hälften av dem har fått byta namn nu. Och många karaktärer har fått sluta ”vifta”. Det viftades med både händer, fötter och ögonbryn eller bara i största allmänhet.

Ja, att redigera är högst nödvändigt, men det gör också paradoxalt nog att jag kommer längre ifrån min text. Jag blir lite blind för den. Det är nu det vore idé att anlita en lektör och att själv lägga texten åt sidan några veckor. Jag ska fundera på det, men det är ingen gratistjänst om man säger så. Om någon som läser detta har ett hett tips på en bra lektör (eller själv är just en sådan) får ni gärna skicka ett mejl till mig och tipsa!

Nu ska jag återgå till mitt manus. Kanske hittar jag en tredje insmugen Gary att byta namn på.

Tvåhundratrettiosex sidor – och författardrömmar

image

Arbetsro?

Tvåhundratrettiosex sidor. Det är så lång min bok nummer två, med arbetsnamnet Utan dig, skulle vara om jag satte punkt nu och inte strök någonting. Det känns rätt så stort. Genom dig blev tvåhundrasjuttiofem sidor, så om min uppföljare ska ha samma omfång återstår bara trettionio sidor. Det är ju rätt så snabbt gjort. Kanske.

Fast Utan dig behöver fler sidor än så på sig för att bli klar och det känns härligt att den kommer att bli omfångsrikare än ettan. Det känns också så skönt att befinna sig i mental nedförsbacke, att kunna ana slutet även om det är flera kurvor kvar innan sista raksträckan. Jag får faktiskt lite gåshud när jag tänker på det.

Nu gäller det bara att inte tappa fart. Jag träffade en författande vän häromdagen och vi luftade våra skrivarvåndor. Jag konstaterade att det känns lite stressande att semestern snart är slut och att jag är lite orolig för hur det blir med tid för skrivande när jag börjar jobba igen. Hon, som är författare på heltid, konstaterade att hon oroade sig för hur det skulle gå att börja skriva när semestern var slut. Lite olika perspektiv där.

Hon uttryckte, möjligen av artighet, ett visst avund. Hon berättade att hon ibland kan längta efter att ha skrivandet som hobby igen. Och jag avundas henne. Tänka att få ha författandet som yrke.

Vill.

Tänk att med ett förlag i ryggen satsa fullt ut. Att få ha som jobb att skriva. Att veta att någon väntar på att få ta sig an min nästa bok, att ha en redaktör och förläggare som jobbar med mig (förlåt Mange – du är toppen, men du vet …). Jag tror jag skulle älska att sätta mig vid datorn när barnen gått till skolan och Mange fladdrat till jobbet. Jag är bra på ensamhet, trivs med den. Eller så tror jag bara det eftersom jag så sällan upplever den som lärare, tvåbarnsmor och del av ett socialt kompisgäng. Kanske skulle jag bli knäpp av att sitta ensam hela dagarna. Men kanske, kanske, skulle jag kunna skriva något riktigt bra med de förutsättningarna.

Tänk att testa under ett år.

Ytterst få kan livnära sig på sitt författarskap och som egenutgivande debutant är jag glad över att vi har fått igen våra utgifter för boken. Jag är riktigt stolt över att ha sålt ett par tusen böcker, utan förlag (förlåt igen, Mange) och den marknadsföring ett större förlag kan hjälpa till med. Men ett skrivande år skulle innebära att en inkomst helt plockades bort från hushållet, utan löfte om några som helst intäkter från en eventuell bok. Det är tyvärr lite hårda bud. Kanske när barnen är utflugna.

Men man kan drömma.

Som väl är går jag om en vecka tillbaka till ett jobb som jag älskar. Mitt gymnasielärarjobb.

Men ändå. Att få skriva. På heltid. Med förlagskontrakt.

Kanske en dag.

PS. Utan dig känns mycket lovande! Jag älskar att skriva om en ny karaktär – Lena – som dyker upp i denna bok. Hennes tillvaro är ganska tuff och hon kämpar för att klara av en förtryckande omgivning. Självklart följer jag också Hanna och Lisen från förra boken. Ett halvår har gått sedan händelserna i Genom dig. De unga kvinnorna har slickat sina sår när polisen inofficiellt kopplar två självmord till Hanna och självklart väcker det Lisens snokande ådra. Och den hobbyglasblåsande Karl väcker något hos Hanna samtidigt som Daniel fortsätter skicka bilder till henne. Lite femiporr, onda barn och dolda graviditeter på det så. Det blir nog en bok av detta.