Middagsbjudning med middagsbjudning

image

Inte bara snygga

Alltså, när man bjuder hem ett gäng vänner på middag och de tar med ett litet prepper-kit (för postapokalyptiska middagar) – då vet man att det är riktiga vänner!

(Och för den som inte är med på tåget och tycker att min glädje över värmeljus, pasta och konserver verkar besynnerlig: Läs Stjärnklart av Lars Wilderäng, så blir ni  också glada för dylika gåvor! Om ni inte är alldeles Mange, typ.)

Att vardagssupa

image

En kort introduktion

image

Vi ger oss iväg! Och jo, vi stod upp också.

Supa på en vardag. Går det an? Absolut. SUP står för Stand Up Paddleboard och tillsammans med några kompisar och ett gäng tjejer från Ladies Circle provade jag på det häromkvällen. Jag blev angenämt överraskad.

Det var nämligen Fia och inte jag som plurrade. 😉

Dessutom var det en skön känsla att glida (nåja, kämpa sig) fram över den något vågiga vattenytan utan motorljud. Definitivt något jag gärna gör igen.

Allra helst om jag får avrunda med Tarte Flambée, ett glas vin och goda samtal på Beachcentret efteråt.

Kardemummakola

imageI min bok, Genom dig, är vänskapen mellan Hanna och Lisen en viktig del och något jag njöt lite extra av att skriva om. Deras vänskap är sådär som i alla fall jag vill att vänskap ska vara – alldeles självklar och helt utan missunnsamhet. Det är en vänskap att vila i.

Jag är ganska säker på att om Hanna till exempel skrev en bok och fick en bra recension skulle Lisen ge henne en låda småskaligt producerad kardemummakola. Hon skulle självklart ha koll på att Hanna (och Hannas huvudperson) smyger i kardemumma i sitt kaffe och att närproducerade lyxgodsaker gör Hanna lycklig.

Och Hanna skulle vara mycket tacksam.

Är vi vänner nu, Rita?!

image

Kassettband, ungar. Ljudbrev. Förr.

Vi stuvar om lite i källarförråden. Söndagens ösregn passade utmärkt som knuff ner i källaren för lite rensning i lådorna. Jag började med de två märkta ”Memorabilia” – som yngre tyckte jag tydligen att ”Minnesgrejer” var ett lite för enkelt uttryck.

Och TJOFF vilken tidsresa.

Ett vykort från Rita, med hästar på. Förstås. Hon föreslår att vi ska vara sams för att det är så trist att vara osams. Jag blir alldeles varm när jag ser hennes tioåriga handstil och tänker att ett sms har inget att sätta emot ett sådant vykort. Köpa, skriva, gå och posta. Vänta på postgången. Underbart.

Ett brev från Petra. Hon skriver om sitt pluggande och influensavaccin. Hur roligt vi hade det sist och hur mycket hon ser fram emot att ses igen. Låter jättetrevligt. Undrar vem hon är…

Flygbiljetten till Miami, 1989. Ett liv som barnflicka väntade på mig. En lapp där det står hur många dollar Tesa lånat av mig. Bussbiljetter och menyer. Jag känner smaken av fajitas på Hoo, Song and Larry’s. Minns den konstiga känslan av att aldrig ta av sig skorna i hallen. Den okända söta doften på nattklubbstoaletterna.

Hittar en dödsannons efter en bortgången vän, bilder på nyfödda bebisar som nu är vuxna. Klassfoton med frisyrer som är häpnadsväckande.

Jag får inte så mycket sorterat, det mesta åker tillbaka ner i lådan. Jag vill kunna läsa Ritas kort om tjugo år igen.

Men jag slås av att det här är lite grann förbehållet min generation och äldre. Om mina barn vill bli sams med någon kommer de knappast skicka ett vykort. De knappar in ett sms som inte kommer att finnas i en låda trettiofem år senare. Kanske gör det ingenting. Men det är något speciellt med att på måfå dra fram handskrivna brev och läsa några rader här och där. Att se barndomsvännerna i handstilen. Att hålla i de tummade fotografierna av tvivelaktig kvalitet. Före digital- och mobilkamerans tid var varje foto något man fick leva med.

En hårlock från Emma Brodd. Vad gör du idag, Emma? Kommer du ihåg de två fjortonåriga brudarna som garvade sig fördärvade när de träffades och grät när de var tvungna att skiljas åt? Som skrålade och bölade till You´re the inspiration. Fnissade åt ”Läppen”.

Och Eva Klockar (var du än finns nu) – vem var den där ”Erik” vi hittade? Varför letade vi efter honom? Han ser mycket söt ut på fotot i min låda. Han får stanna där.

Med resten av mina minnen.

image

Självklart hästar från Rita

image

Javisst vill jag vara sams, Rita!

image

På väg ut i livet

Kulstötningsrekord och sydkoreansk skräckfilm

imageI morse fick kaffet (jag väljer att trotsa O’s domedagsprofetia om kaffedrickande) sällskap av en chokladtryffel, kvarlämnad efter gårdagens middag med ett gäng vänner. Den lena chokladsmaken lyfte tillbaka mig till kvällen innan och de många samtalsämnena. Jag gillar att jag alltid har mer att lära mig om mina vänner.

I går fick jag till exempel veta att R och hans familj varje jul högtidlighåller syster U’s rekord i kulstötning, satt under en Mjölkkanne-kupp i Helsingfors under tidigt 1980-tal. Med pompa och ståt gläds man åt att rekordet fortfarande står sig. Utan att ha en aning. Fantastisk inställning om ni frågar mig. Sluta för tusan inte att fira! Väck inte den björn som sover. Skåda icke given häst i munnen. Njut av rekordet bara!

Ett skönt tidsperspektiv uppdagades också i samband med Mjölkkanne-rekord-diskussionen. Någon konstaterade att det väl var länge sedan tävlingen lades ner och att det därför mycket väl kan vara så att ingen hann slå U’s rekord. C konstaterar att uttalandet är orimligt, eftersom han ju var med och tävlade. Och det var ju minsann inte så länge sedan. Fast jag var på C’s 42-årsfest för några månader sedan. Och Mjölkannan tävlar man i som femteklassare. Inte igår direkt. (Nu visar det sig förvisso att Mjölkannans sista tävling gick av stapeln 2013, men det visste vi inte under diskussionen.)

Jag fick också veta att F har en stor fäbless för skräckfilm. Sydkoreansk skräckfilm, mera exakt. Hennes pojkvän, som är en orädd multisportande man, kan ibland vakna med ett skrik på natten efter en sydkoreansk skräckfilmsafton. F snusar tryggt vidare. Jag har svårt att se henne framför TV:n med bloddrypande sekvenser ackompanjerade av musik som får Hajen-temat att låta som en godnattvisa. F är nämligen en älva. Hon är skir, spröd, vän, fjär och intensivt närvarande på samma gång. Hon är kanel och fjärilar och hon bär klänningar som ser ut som franska exklusiva bakverk. Hon har långt böljande hår och går alltid barfota. Hennes tånaglar är målade i någon färg som gör att man blir sugen på godis. Hon ser inte ut som någon som frossar i sydkoreansk skräck. Tack F, för att du fortfarande överraskar mig.

Jag längtar efter att få lära mig ännu mera om gamla och nya vänner.

After Life – vårtecken eller bårtäcken?

imageTjejmiddag. M får bland annat en bok om organdonation. Samtalet utgår under en stund därifrån, men tar sig förbi det för de flesta av oss självklara valet att donera allt vad folk kan vilja ha från oss efter vårt frånfälle.

Men vad händer sedan då? När kroppen är färdigskördad och ska begravas i någon form?

Jag: ”Jag tänker att vi måste ha ett Fredagsfikabårtäcke.”

L1: ”Vårtecken? När vi är döda?”

Jag: ”Nä asså bårtäcke som vi syr. På en enkel kista. Ingen svarvad teak, utan ett täcke på en enkel kista, ni vet.”

A: ”Ska vi SY?! När nån av oss har dött? Vi syr ju inte ens nu.”

Jag: ”Vi kan väl lämna jobbet till en sömmerska, men jag tycker att vi alla ska bidra med en bit till ett slags lapptäcke att täcka kistan med.”

S: ”Jag tror jag fattar. Som när jag krävde dillkött på morfars begravning.”

Jag: ”Precis! Lapptäcket är vårt dillkött. Kärlek.”

A: ”Men då är det ju färdigt efter en person, och så får andra bara låna DEN kärleken. Fast trevligt ändå.”

Jag: ”Närå, vi lägger till applikationer eller nya lappar när någon ny dör. Det blir bara mer och mer kärlek. Ett grundbårtäcke som växer med varje död.”

H: ”Jag tar samma lappar och applikationer som ni andra, om de är snygga. Har inte riktigt tid att klura ut vad som passar mig annars. Fast något med leopard vill jag nog ha.”

Alla: ”Till L syr vi på bling. En himla massa bling. Kanske till och med blinkande lampor.”

L2: ”Garner på mitt täcke då.”

Jag: ”Retroklänningstyger på mitt. Rota loss i min garderob bara.”

(Inga problem att nischa applikationer/textilval för de tretton närvarande kvinnorna.)

L1: ”Men bårtäcke är väl ett bra tråkigt ord va? Lite neg, liksom.”

S: ”Sovsäck för döda?”

Jag: ”After death-täcke? Som After ski fast liksom större.”

Alla: ”After life-täcke!”

Så får det bli. Den dag vi måste börja begrava varandra pysslar vi ihop ett after life-täcke, som utvecklas och anpassas för varje begravning. Den sista av oss kommer att få ett hejdundrande flådigt överdrag!

Det är väl kärlek?

 

 

Är livet över vid trettio?

Kaffe och bulleDå och då dyker det upp ett gäng gymnasieelever på mitt arbetsrum bara för att småprata lite. Med en kopp kaffe och ett samtalsämne slår de sig ner i vår nittiotalskommunala soffa och berikar oss en stund. För en tid sedan var det en trio killar som satt där och konstaterade att ”det måste vara helt meningslöst att skilja sig efter trettio”. Deras bild var solklar. Efter trettio är livet över. Inget nytt eller roligt händer. Nedräkningens och uthärdandets tid är kommen. All form av lust är död. Jag kunde se att de inte trodde på oss fyra fyrtioplussare som satt där och bedyrade att de har fel, även om de artigt nickade och hummade till svar. Kanske är det en bra inställning att ha. Kanske får det dem att satsa hårt på sin närframtid eftersom allt ändå är över om sisådär elva-tolv år. Förhoppningsvis njuter de mer av nuet då framtiden ser så dyster ut. Och kanske börjar de pensionsspara för att pengar är det enda som kommer att lysa upp deras framtida liv.

De här killarna fladdrade förbi i mitt huvud när jag i fredags sedvanligt träffade mitt Fredagsfikagäng. Den här gången var vi sju kvinnor som träffades (vi brukar vara allt från tre till nio och allt från noll till femton barn) och småspråkade om livet, och jag önskar att Emanuel och grabbarna kunde ha hört oss. Visst, när man som vi är runt fyrtio år har fler svårigheter hunnit drabba oss och gudarna ska veta att mer en ett Fredagsfika har handlat om gråt, sorg, ilska och förtvivlan, men framför allt slogs jag av att livet på inget sätt står still. H har köpt en ostbutik, M hoppade av sitt trygga jobb för att bli barnmorska, A prövar sina vingar i en helt ny bransch, L åker till New York idag o.s.v. I gänget finns också, numera gamla, skilsmässor som också visar att det kan vara en strålande idé att skilja sig även efter trettio, att den nya kärleken kan bli ännu bättre. Och jag prövar ju faktiskt mina vingar genom att skriva en roman. Än så länge blir helt enkelt livet rikare med åren. Att veta mera om sig själv, om andra och om världen är inte alls dumt.

Men så blir jag själv Emanuel och gänget och tänker: ”Men när man är femtiofem måste det vara helt meningslöst att skilja sig va?” (Nej Mange, jag vill inte skiljas. Det är en metafor, om än luddig.) Jag hoppas att det sitter en femtiofemåring och skrattar åt mig nu och tänker: ”Vänta du bara. Om du tycker att fyrtioåren är bra kommer du att älska femtioåren.”

Foto: www.fotoakuten.se