En opreppad preppers bekännelse

img_4523

Inte imponerande

Måtte inte några zombier komma hasande utanför husknuten nu, för inte sedan min insikt om den potentiella apokalypsen har jag varit så illa förberedd.

”Har ni någon majs?” Min bror undrade å sin sjuårings vägnar.

”Inte här i köket, men vänta lite. Här finns resurser serru. I det här huset finns tillgångar. Majskonserver är ingen utmaning för oss.” Kaxigt struttade jag ner i källaren för att triumfatoriskt hämta en burk majs ur prepperförrådet.

Ridå.

Den konspiratoriskt lagde skulle kanske tro att någon fientligt inställd person hade varit och länsat vårt stash. Att vi hade blivit plundrade. Men jag tvingades inse att det var mina egna tillkortakommanden jag stirrade på när jag öppnade källarskåpet. Under ett års tid har jag tydligen betraktat mitt vårt prepperförråd som något slags ytterst lokal Icabutik. ”Slut på ketchup? Inga problem. Jag hämtar.” ”Fattigt fredagsmys? Vänta lite så fixar jag lite oliver, pesto och annat snarr.” ”Nej, du behöver inte åka och köpa olivolja, det finns.” ”Om jasminriset är slut så finns det mer i källaren.” Och så vidare. Och så ännu mera vidare. Alltid uttag, aldrig insättning.

Nu får vi gnaga på stearinljus och sulta på en vevradio när zombieapokalypsen knackar på. I alla fall när vi har knaprat i oss det stearinsmakande knäckebrödet som stod och skräpade i ett hörn, bredvid en chili con carne-burk som får vevradion att framstå som smaskig. Mange och jag vann förvisso varsin burk surkål på after worken nyligen, men de tar oss ju också bara begränsat långt i händelse av händelse.

Inte bra alltså. Och nu när både höststormar och epidemier står för dörren. Och flyktfarkosten båten är upptagen på land.

Jag behöver genast en ny säsong av The Walking Dead för att jobba upp motivationen lite.

Lite deppig – boktips önskas

image

Viss tröst

Imorgon är det måndag. Jag ska jobba. Det blir historieprov, lyrikanalys och debatt. En helt okej dag.

Men jag hade hellre varit på en annan plats.

I Stockholm samlas en hop prepperkufar med inblick i zombieapokalypsen och överlevnaden av den. Det blir workshopjippo och samtal. OCH JAG VAR INBJUDEN. Jag ombads delta för att bidra med ett kvinnligt perspektiv. Exakt vad jag skulle kunna bidra med är högst oklart, jag är bara en blek 72-timmarsprepper, men tusan vad jag hade velat sitta där och frottera mig med De Insatta.

Istället ska jag prata om stilfigurer. Inte vad man har mest glädje av när apokalypsen knackar på, även om zombieapokalypsen i sig faktiskt är en metafor. Se där en stilfigur jag kan fördjupa mig i imorgon.

Medan jag här hemma rensar förråd (nej, inte mitt 72-timmarsstash – det rensas inte, det roteras) lyssnar jag på The Martian (Ensam på Mars) av Andy Weir. Där kan man tala om survivalism. Två timmar in i boken är jag fängslad av mannens lugna kamp för att överleva på Mars där han lite olyckligt har råkat bli strandad. Inte riktigt de omständigheter jag rimligtvis någonsin kan behöva tampas med, men ändå. Jag är bra på metaforer.

Attan vad jag hade velat vara med imorgon. (Men att som lärare med kort varsel ta en dag ledigt, och dessutom bara för att förlusta sig själv och inte ens göra något tillsammans med familjen, är inte självklart.)

Kan någon göra mig lite muntrare genom att tipsa om vilka böcker (helst ljudböcker på Storytel) som jag bör lyssna på när The Martian är slut? Gärna med lite preppervibbar, kanske med någon lite världsundergång eller så. Ni vet.

Nu tror jag att jag behöver trösta mig med en lösmustasch. Jag hade ju kunnat vara på väg mot Stockholm.

I hopp om sjönöd

image

Här på Sandön kan man bli strandad

”Kallar du det där nödlådor?” Manges ögonbryn pendlade mellan hårfäste och näsrot när han tittade på de två plastlådor jag packat för att låta flytta in i båten på säsongspermanent basis. ”Vad tror du en sann prepper skulle säga om dom?”

Jag sträckte på ryggen och höjde hakan. ”‘Bra där.’ En prepper skulle säga ‘bra där’ om mina lådor. För att dom i alla fall finns.”

”Chips, läsk och kex”, rabblade Mange som om jag inte visste vad jag hade packat. ”Och marshmallows.” Här lät det lite som om jag hade packat ned en stensamling eller min barndoms alla smurfar. ”Ska vi överleva på marshmallows när zombieapokalypsen kommer?”

Jag pekade med foten på den andra lådan. I den fanns konserverade färdiglagade köttbaserade maträtter samt därtill passande specerier. Vi skulle överleva som strandade ett par dagar. Mange såg fortfarande inte imponerad ut. Kanske har det faktum att han under de senaste veckorna sett samtliga avsnitt av The Walking Dead påverkat hans syn på apokalypsens omfattning.

Men när det gäller mina nödlådor till båten handlar det inte om att vi sjöledes ska fly från en analkande hord av zombier och stanna till sjöss till dess världen som vi känner den har gått under och återuppstått på det att vi må beträda Den Nya Världen likt något slags Adam och Eva (eller ett par antiloper från Noaks ark). Mina sjönödlådor handlar om andra typer av nödsituationer.

Ett uppenbart alternativ är att vi av väderförhållanden och/eller motorkrångel tvingas övernatta på en ö eller mitt ute i vattnet. Ett annat, och troligare, alternativ är att vi är ute och åker och inser att föga vore trevligare än att alldeles oplanerat slå till på en övernattning eller åtminstone en aftonvard, då vädret och omgivningarna och den allmänna stämning på ett positivt sätt kräver det.  Att nöden kräver det. Då är det flådigt att kunna servera spagetti och köttfärsås eller chili con carne och att dra några chocolate chip cookies till en kopp kaffe för att sedan runda av med chips, läsk och grillade marshmallows (ja, vi har kokplatta och grill i båten). Det vore retligt att i det läget bara kunna erbjuda något frystorkat och några energy-bars eller Varma koppen och jordnötssmör.

Jag tänker mig ju inte att vi att vi gemytligt grillar några marshmallows på en sandstrand när ryssen kommer, att vi sörplar kaffe och mumsar kakor medan ebolan rasar i Sverige, eller att vi skickar ett par tuber Pringles laget runt kring lägerelden på en Vätternkobbe samtidigt som levande döda hasar runt på fastlandet i jakt på människokött.

För de situationerna har jag andra alternativ.

The Walking Living (or dying)

Zombie-Escape-posterDET FINNS EN ZOMBIEBANA I ÖREBRO!!!

Ja jisses. En kollega uppmärksammade mig på att man kan köpa zombieevent bara tio mil härifrån (via Batalj). Nu när The Walking Dead har zombiefierat mig alldeles blir jag förstås helt till mig över en sådan nyhet.  I en gammal gruva med kringliggande industribyggnader ska man i grupp eller ensam ta sig igenom lokaler som tagits över av zombier och i slutänden rädda världen. Vem vill inte göra det?

Jag.

Jag skulle lika gärna kunna lägga mig och dö direkt. Låtsasdö, förhoppningsvis. För inte ens låtsaszombier skulle jag klara av utan att skräcken skulle övermanna mig totalt. Jag vill vara den som coolt forcerar alla hinder, oskadliggör alla zombier och iförd häftiga kläder som i The Walking Dead räddar mina medtävlande från att smittas, men känner mig själv för väl. Jag minns när jag och brorsan skulle spela Risk någon gång i tonåren och jag började gråta för att jag kände mig så trängd och fann krigsspelet allt för påträngande. Och då flyttade vi pluppar på en kartongbit.

I reglerna för Zombie Escape framgår bland annat att man inte får slå zombierna för hårt med de latexvapen man finner utmed banan (”Använd aldrig fullkraft i slaget då det då kan ha sönder vapnet och skådespelaren”). Det kan leda till polisanmälan. Om jag tog mig så långt in att jag la vantarna på en latexyxa skulle jag tjonga till första bästa zombie med alla krafter jag har, då skräcken antagligen skulle ha övermannat mig och förklarat att jag dör om jag inte tar i för kung och fosterland. Då kan man ha sönder en skådespelare. En av de få regler som inte fick mig att känna mig obekväm var den som sa att man bara får parkera på anvisad plats. Den regeln gav mig inga kalla kårar. Den fixar jag. Jag kan också avhålla mig från olagliga substanser.

I beskrivningen av jippot står bland annat så här: ”Detta är en mycket nervpåfrestande aktivitet och vi vill varna känsliga personer för de verklighetstrogna inslagen. Komplexen är ombyggda för att göra zombieapokalypskänslan komplett. Bland annat är en avdelning en äldre industrilokal och en del av banan utgörs av gångar som går under markplan. Ta på dig bra skor för gångarna kan vara lite blöta.” Och där inne, i denna nervpåfrestande, verklighetstrogna zombieapokalyps ska man tillbringa 80-100 minuter. Det blir många polisanmälningar det. Många trasiga skådespelare.

Jag gillar verkligen konceptet, men stannar definitivt hemma. Att köpa en zombie-t-shirt blir nog lagom för mig.

 

Jag är en Walking Dead

darylI fredags eftermiddag tog jag på mig nattsärk så fort jag klev innanför dörren, stashade upp snytpapper och Ipren och kröp sedan ner i sängen. Sedan dess har jag i princip befunnit mig där (och gör så fortfarande). Att lämna sängen har inneburit tjongande huvudvärk och matchande svettning. Alltså har sängen varit min plats i tre dygn nu. Jag har inte orkat skriva något förrän nu och heller inte haft ork att hålla upp en bok. Så vad göra?

Jag knäppte på TV:n. Vanligtvis sträcker sig mitt TV-tittande till Sveriges yngsta mästerkock tillsammans med nioåringen, och ibland somnar jag till nyheterna eller någon serie jag inte ens vet namnet på. Nu fann jag mig själv zappa runt i ett dystert landskap. Jag såg någon som hette Hollywood baka indisk paj (som  visst inte var paj då det tydligen inte finns indiska pajer), jag såg äkta Housewives of Beverly Hills skilja sig (och väl därmed bli oäkta), jag såg någon mästerfrisör skälla ut frisersalongsägare och någon mästerkock skälla ut restaurangägare. När så Laila Bagge började dansa orkade jag inte mer.

Så då började jag.

Flera gånger har man sagt mig att jag borde titta på The Walking Dead, något jag självklart inte har gjort. Jag gillar ju inte att bli rädd och jag gillar verkligen inte splatter. Ändå slog jag till. Kanske var det febern.

Sedan var jag fast.

Jag kan nu inte ens överslagsberäkna hur många zombies jag har sett slaktas med ett överdåd av splatter och närbilder, hur många skallar jag har sett genomborras av allehanda vapen och verktyg. Men jag kan inte sluta titta. Min förbannelse, tokförkylningen från helvetet, blev en välsignelse. Jag har inte kunnat göra något annat än att ligga i sängen och titta på The Walking Dead. (En gång tömde jag diskmaskinen. Dålig idé.)

För en prepper-wannabe som jag är serien både peppande och nedslående. Ett stash är förstås mycket fördelaktigt att ha när världen går under och tas över av zombies, men … mja … Man kan väl säga att de flesta inte riktigt hinner ha glädje av sina förråd. Lite dystert kanske. Jag kan för övrigt konstatera att ett prepperförråd lätt slås av en annan sak. En Daryl. Om jag bara kan få Mange att köpa sig en armborstliknade pilbåge behöver jag kanske inte ha något förråd längre.

En invändning jag har mot serien är dock tyvärr just zombiesarna, och de spelar onekligen en viktig roll. Eller tusentals viktiga roller. Mitt problem med dem är att de rör sig som och låter som zombies. Jag vet, det är en märklig invändning mot en zombieserie, men jag störs lite av att de hela tiden hasar omkring, gärna med en fot lite släpande. Men det är väl helt enkelt så zombies ser ut och beter sig … Men jag finner det befriande att de vandrade döda är totalt puckade och enbart styrda av sitt behov av kött. Om de längre fram i serien börjar utveckla intelligens kommer jag bli mycket besviken. Då är de liksom inte trovärdiga zombies längre …

Och en fördel med att titta på en zombieserie är att hur häckig jag än må känna mig i nattskjorta och oborstat hår är jag bra mycket fräschare än alla walking deads. Eller åtminstone lite.

Till ljudet av Manges potatisskalande i köket lutar jag mig tillbaka och startar ett nytt avsnitt.

En ynklig prepper

image

Krisberedskap

Jisses. Vilken ynklig prepper jag är. Detta stod brutalt klart för mig när jag ikväll ombads flytta mitt stash från matkällaren till ett tömt skåp i källarhallen till förmån för familjens slalompjäxor. Jisses, som sagt.

Mitt nödlager tar alltså mindre plats än familjens pjäxor. Nog för att 11-åringen har större fötter än jag, men ändå. Det är uppenbarligen inte så väldans mycket hyllutrymme som har tagits i anspråk. Jag fick lov att trösta mig lite i flyttprocessen, som alltså tog besvärande kort tid att genomföra, genom att korka upp en pava rött, när jag nu ändå drällde runt i matkällaren. Eller pjäxkällaren.

Det nya skåpet blev inte ens riktigt fullt, trots att jag slängde in hundra stearinljus och lika många värmeljus. Asså serri – tre paket knäckebröd. Några kilo pasta och ris. En vevdriven radio/laddare/ficklampa. Konserver som skulle ta oss genom ett halvt sportlov, typ.

Futtigt.

Jag tror jag behöver ta nya tag. Kanske ett par studiebesök. Tar Swedish Prepper emot? Eller Lars W? Fast de flesta preppers är ju preppers i lönndom, det ligger väl i sakens natur. Såvida man inte kompletterar sitt stash med försåtminering eller bepansrade Dobermanns. Jag tror Lars har en katt och några får. Säkert tränade för närstrid. Dvärghamstern Eva här hemma är till föga hjälp. Hon är trebent och inlåst i en bur  (och väger kanske 15 gram) och lär sålunda inte skrämma en enda plundrare på flykten. Och uppriktigt sagt är det inte mycket kött på henne heller. Ur preppersynvinkel tillför hon hemmet föga med andra ord. På så vis är det kanske bra ändå att jag inte har ett lager som kan locka hit onda eller desperata krafter i apokalyptiska tider.

Och så Mange som tassar förbi i min flytt och förfasas när han ser att ett par varor som han köpt har hamnat i krislagret och som föga uppmuntrande konstaterar att om det där är vad vi ska överleva på i kris kan vi ju typ lika gärna lägga oss ned och dö direkt, samtidigt som han motsätter sig en utökning av lagret. Det blir liksom en dyster slutsats av det resonemanget. Dessutom sörplar han i sig mitt vin.

Så nu är frågan: Ska jag gå all in och utöka, eller ska jag hålla mig kvar strax över MSBs lite jönsiga 72-timmarsförhoppning?

Tills vidare tömmer jag pavan tillsammans med Mange. Han är ju ändå rasande grann.

Och utanför viner vinden.

Mange anar oråd

makaroner

Med smak av citron?

”Vad är det som gnisslar?” Jag hade just på hastigt påkommen begäran varit och hämtat upp Mange på jobbet eftersom jag ändå satt i bilen, på väg hem från Maxi, då ett ljud i bilen tycktes besvära honom.

”Öh, det är nog inget.” Attan. Jag hade inte räknat med att hämta upp honom. Trodde jag skulle vara ensam.

”Jamen hör du inte? Det kommer från bagaget.”

”Var det bra på jobbet idag?” Jo, jag hörde ljudet jag också. Det lät lite som när tulpanstjälkar gnids mot varandra. Jag kände bara inte för att prata om det.

”Jo, men jag hör ju att det är något.” Han tittade skärskådande på mig. Kanske hade jobbdagen inte varit så bra ändå. Lite gnissel borde väl inte kunna störa så. Det hördes ju knappt.

Jag fokuserade tyst på vägen. Kanske skulle jag kunna få syn på ett rådjur att köra på.

Skwiik, skwiik.

”Jag har plockat i ordning i bagageutrymmet. Där finns inget som kan låta sådär. Eller fanns inget.”

”Vad bra. Då är det nog inget. Och titta nu är vi nästan hemma. Vad ska vi äta ikväll?” Jag övervägde att sjunga lite John Denver. Leaving on a Jetplane är fin och fungerar distraherande.

Jag hann inte ens börja tralla innan han var ute ur bilen och hade öppnat bagageluckan.

”MEN HAR DU KÖPT FLASKVATTEN NU IGEN?” Han lät nog lite mera uppgiven än arg.

Inplastade multipack med flaskvatten låter lite som tulpanstjälkar, faktiskt.

”Mmmjoalltsålitebara.” Det kändes som om jag blivit påkommen med en låda blandat knark i bagaget. Eller typ hundra LP-skivor med Anna Book.

”MED CITRONSMAK?!”

Ja, det det där med citronsmak var väl lite ogenomtänkt kanske. Men mitt resonemang var att det var mindre konstigt att hamstra citronbubbelvatten än naturellt dito. För vi har ju en Soda Stream.  Det skulle helt enkelt framstå som normalare med citron och det är ju inte som att vi inte kan sätta fram citronvattnet på matbordet utan att framstå som galningar. Prepper-paranoida. Tänkte jag.

”Så du tänker att det är en god idé att koka dina nödmakaroner i citronbubbelvatten?”

Rädda mig, John Denver, tänkte jag, men inga toner kom över mina läppar. Lätt slokörad bar jag in mitt gnisslande citronbubbel.

Men när jag satte ned vattnet i källaren kom orden till mig. ”All my bags are packed, I’m ready to go”.

Tack där John. Nu känns det lite bättre. Och dessutom tror jag att citronkokt pasta kan vara det nya svarta.

Fast nästa gång köper jag kanske lite knark i stället.

 

 

I väntan på zombieapokalypsen

zombie

Jag VET att jag bara är utklädd!

Ibland när mitt hamstrande inför zombieapokalypsen kommer på tal tycker folk att jag verkar lite nojig. (”Zombieapokalypsen” är förstås en metafor. Annars vore ”nojig” ett allt för milt ord kanske. Bara så den saken är klar.)

”Menar du att du vill ha ett lager med mat och förnödenheter? Varför då?”

”Öh, jamen alltså, om nånting händer, ni vet.”

”Vaddå då händer? Vad tror du ska hända?”

Här skrattar jag ibland lite generat. Eller till synes generat. Jag är i själva verket inte alls generad över mitt minihamstrande, men det verkar på något sätt vara rätt sak att göra. Att se lite generad ut. För tydligen är man lite småknas om man tror att något kan hända.

Är det inte knasigare att inte tro att något kan hända? Eller kanske ännu knasigare: Att tänka sig att något kan hända men strunta i det?

Sedan visar det sig inte allt för sällan att de faktiskt har större lager hemma än vad jag har.

”Ja, fast några extra paket spagetti har man ju ändå hemma. Och konserver. Ris. Och spritkök med bränsle.”

”Fast varför då alltså?”

”Inte för att något kommer att hända. Närå. Bara för att det kan vara bra att ha. Extra, vet du.”

Absolut.

Hur eller vad?

mankvinnaKanske är jag allt för generaliserande när jag frågar om det är manligt respektive kvinnligt att gå igång på teknik respektive … mjukare värden. Kanske är det bara Mange och jag. Men hos oss känns det ändå ganska så tydligt.

När vi senast skulle byta bil är det kanske lite av ett under att inte Mange dödade mig. Att han inte gjorde det tyder på ett  visst mått av storhet och tolerans hos honom.

Gång på gång försökte han verkligen att prata bil med mig. Han ville inte vara ensam i beslutet. Här handlade det mera om ekonomisk teknik än teknik-teknik, men skillnaden är för mig försumbar.

Gång på gång försökte jag se ut som om jag lyssnade och som om jag förstod eller det minsta brydde mig om vad han sa. Jag försökte måla upp något slags inre bild av mig som intresserad och försökte projicera den utanpå mig  som en kuliss för Mange att beskåda.

Gång på gång bröt jag ihop i gråtande asgarv.

Gång på gång försökte Mange ändå diskutera skillnaden mellan tjänstebil, firmabil och privatbil med mig. Och lite om motorer och ”lilla eller stora paketet”. Men jag kan helt enkelt inte ta till mig uttryck som  ”restvärde” och ”olika förmånsvärden” utan att gapflabba. Tydligen.

Han härdade ut förvånansvärt länge, och efter många samtal och lika många skrattsammanbrott stod en bil på garageinfarten. Den var svart. Som den innan. Den hade bromsar, ratt och en massa annat man kan förvänta sig av en bil. Som den innan.

”Trevlig”, sa jag.

Men det är ju liksom bara … typ en bil. En svart bil.

Man kan nog alltså säga att Mange är lite mera ”hur” och jag är lite mera ”vad”. Han kan gå igång på leksakshelikoptrar, prata lääänge om hur fantastiskt det är att de kan flyga. Fundera över tekniken bakom. Jag fattar inte. Det är klart att de kan flyga. Det är ju för tusan helikoptrar, det är ju vad de gör. Vad vore en helikopter utan flygförmåga?

Eller en diskmaskin. Mange hånar ofta min inställning till diskmaskiner. Han säger att jag (och här generaliserar han ofta och säger ”kvinnor”) betraktar den som en magisk låda i vilken man bara kan slänga in saker och så vips kommer de ut rena.

Ja?! Vad. Inte hur. Diskmaskiner diskar. Det hörs ju.

Vi behöver en barnvagn. Vad. (Nu är det åter 2003. vi ska inte ha barn nu.)

Hur ska den vara beskaffad? Vilka standarder måste den leva upp till? Hur ska den användas? Hur ska den vara konstruerad? HUR?

Jag vet inte, men grön blir nog bra.

Typ så.

Vi är just nu på semester. All inclusive (Förlåt Sven Ö – jag vet att det är ondskefullt resande). En resa bestående av vad och att, om ni frågar mig. Vi bor i ett rum som andra tar hand om, vi äter mat som andra fixar. Här finns inga hur eller varför.Om man inte är Mange. Han går runt och knackar i väggarna i hotellrummet.

”Hur bygger man här? Är det gips eller betong?” Hur.

Han hoppar lite lätt på golvet och står och vaggar fram och tillbaka. ”Men hur har dom tänkt med golvet? Glesa brädor under heltäckningsmatta?” Hur.

Så nu ska jag bara fråga Mange hur vi ska överleva en av zombieapokalyps påtvingad isolering.