En supertorr beskrivning av min betygsättningsprocess. Supertorr.

image

Frökens klottriga bedömningsmatris, ej menad för andras ögon

Obs: Trååååkig text om betygsättning. Du är härmed varnad. För att finna denna text ens det minsta intressant bör du vara gymnasieelev, förälder till en gymnasieelev eller möjligen lärare. Övriga bör verkligen läsa något annat eller titta på ett roligt youtubeklipp. Katter och hundar brukar vara roliga. Jag skojar inte, det blir inte tristare än så här. Dessutom vet redan elever och lärare det jag skriver om här, så tydligen skriver jag bara för mig själv. Nåja. Det är ju min blogg.

Jag gick ut gymnasiet med dugliga betyg. Inget att skämmas över, inget att yvas över. Det var, tyckte jag, en ganska skön tid med rimlig arbetsbelastning. Men idag vet jag faktiskt inte riktigt hur det skulle ha gått för mig. Medan jag fick ett betyg i matte får dagens elever två till … massor. Får en genomsnittlig naturvetare sex olika kursbetyg i matte? Något sådant i alla fall. Å ena sidan hela tiden nya chanser att visa vad man kan, å andra sidan inget utrymme för svackor eller för att ”fatta grejen lite senare”.

Så här framåt slutet av läsåret passar jag på att reflektera lite över det ganska nya betygssystemet. Ni som varken går i skolan eller har barn där bör alltså kanske sluta läsa nu. (Sista varningen.) Det här kommer att bli en snustorr genomgång av betygsättningen, inte en smålustig vardagsbetraktelse. För betyg och bedömning är sällan en särskilt festlig sak. Inte ens för någon som frivilligt valt lärarbanan och som trivs mycket bra där. Själv känner jag så här i betygstider ganska ofta för att krypa ihop i fosterställning och tänka på regnbågar och sockervadd.

I det nya systemet sätts betygen A, B, C, D, E eller F (underkänt) i respektive kurs. Ämnena är indelade i olika kurser vilket innebär att mina elever under sin gymnasietid kommer att få tre betyg i svenska av mig, ett i varje årskurs. Den som har en lite småknackig start och får ett E i Svenska 1 behåller alltså det betyget även om hen i Svenska 3 får ett B. På min tid fick vi visserligen terminsbetyg som berättade var vi låg just då, men det var slutbetyget som räknades. Med dagens system (gäller även förra systemet) skulle jag ha haft fem olika mattebetyg istället för ett. Jag tror att det skulle ha stressat mig. Å andra sidan skulle jag nog ha tilltalats av nystarten, möjligheten att börja från noll. Minus och plus.

På delmomenten under en kurs bör förstås eleverna bedömas och få återkoppling och utvecklingstips. Formativ bedömning. Här säger Skolverket att vi bara ska använda betygen A, C och E. Mellanstegen B och D är förbehållna kursbetyget. (Fast de hittar på lite när de säger så, för på de av dem beordrade nationella proven ska vi plötsligt sätta mellanbetygen också, trots att momenten inte testar hela kursen utan ”lika lite” som mina delmoment gör. Då blir jag både sur och förvirrad. Har lite svårt att förstå logiken. Eller – jag förstår den inte alls och kan tycka att de liksom gör det lite lätt för sig.)

Rent logiskt borde vi faktiskt kanske inte sätta några betyg alls på delmomenten. Inte ett betyg per delmoment, alltså. I mina ämnen, svenska och historia, är det i alla fall så att ett delmoment sällan eller aldrig bara testar ett av kursens kunskapskrav. Om eleverna håller argumenterande tal så bedömer jag ju flera delar: argumentationen i sig, dispositionen, språket, framförandet och kanske något mera. Det innebär fyra olika bedömda förmågor som kanske inte alls ligger på samma nivå. Eleven kan ha riktigt bra argument som presenteras med övertygande fakta och resonemang, men ha en ointressant inledning och en obefintlig avslutning. Hen kan ha urtjusiga formuleringar men presentera dem utan publikkontakt och med fingret i manuset. Det kan bli både A, C och E (och för all del F) på samma redovisning. Då blir det ju lite knasigt att sätta ett samlingsbetyg på det momentet, och oftast gör jag inte det. Eleven får ut kunskapskraven (som de bör ha fått när uppgiften först presenterades) där jag markerat vilka olika eller lika betyg de uppnår på respektive del i delmomentet… Låter det knöligt och konstigt?

Eleven kan alltså, för att ta ett exempel till, i en skrivuppgift ha fått C i skriftlig språkbehandling, A på slutsatser och reflekterande och E på referatteknik. Någon kanske tycker att det då är ett C, ”i snitt”, men så är det inte. Det är C, A och E. Inget snitt. Jag noterar förstås dessa tre olika betyg i mina papper och sätter alltså inte heller där något snittbetyg. (Självklart kan man ha C på alla tre ”förmågorna” och då kan man för all del säga att det blev C på uppgiften.) De här tre olika momenten testas kanske inte i en och samma uppgift någon mer gång under kursen, men troligtvis så dyker de upp i olika uppgifter. Språkbehandling testas i så gott som alla skrivuppgifter, slutsatser och reflektioner kan finnas med i ett föredrag och referattekniken kan dyka upp i olika sammanhang. Man har alltså inte bara en gång på sig att visa en förmåga, och man kan självklart förbättra de olika förmågorna under kursens gång. Har man lärt av sina referatmisstag och fortsättningsvis levererar C-nivåreferat så drar inte det första E-betyget ner snittet. (För det finns ju typ inget snitt.)

Det är alltså inte så att ett E på en uppgift gör att du inte kan få C i kursbetyg. Om du däremot aldrig kommer över E för en av de förmågor som bedöms så kan du inte få mer än D i kursen, och då måste övervägande delen av förmågorna ligga på C-nivå. Det är hårda bud. Men tydliga. Det är vad vi lärare har att rätta oss efter. Ett A i skriftlig språkbehandling kan inte väga upp ett F i muntligt framträdande. Om du aldrig under kursen kommer över F på muntliga framträdanden kommer kursbetyget att bli F, hur mycket A du än har på övriga förmågor. (Sedan jobbar vi förstås på att det inte ska bli så, men det är en helt annan sak.)

Det här blir ett sätt att i viss utsträckning bedöma eleverna utifrån deras svagaste sidor. Självklart är deras styrkor viktiga och kan lyfta dem – men bara om de inte har en svag punkt. En talängslig elev har till exempel en stor utmaning framför sig när det gäller att få högsta betyg i svenska. Kommer du aldrig över C på talmomenten kan du inte få mer än B i kursbetyg, även om allt annat är A. För A ska alla dina förmågor vara på A-nivå (dock alltså inte nödvändigtvis alla dina delbetyg under kursen.)

Om elevens ”svagheter” är kopplade till en diagnos med en problematik som påverkar förmågan att uppnå kursmålen och är av bestående karaktär görs dock undantag. Om en elev diagnostiserats med exempelvis dyslexi ska jag som lärare bortse från de fel som är kopplade till just den problematiken. Eleven kan alltså få A i skriftlig språkbehandling (och/eller hela kursen) trots många stavfel – så länge de bedöms bero på dyslexin.

Någonstans, jag minns tyvärr inte var, läste jag om att det finns ”schysta lärare som har fattat att Skolverket är fel ute och som sätter till exempel ett C i kursbetyg trots att en elev aldrig har mer än E på det muntliga, för att det vägs upp av att eleven är så duktig skriftligt.” (Ej korrekt citat, med andemeningen stämmer.) Jag vet inte om jag tycker att det är så schyst. I alla fall är det inte schyst mot de elever som har lärare som håller sig till Skolverkets tydliga riktlinjer. Klaga gärna hos Skolverket, men kör inte en egen betygsättning, tack.

Ja, det här blev som sagt inte på något sätt en underhållande text. Jag hoppas ändå att den är lite klargörande för dem som har barn i det nya systemet men som själva gick i skolan för länge sedan. Och om någon tycker att mitt ställningstagande i betygsfrågan är oklar så har ni helt rätt. Det här är ingen argumenterande text om betyg och kursutformning. Det är bara ett försök att klargöra hur åtminstone jag jobbar med betygsättning.  Torrt och koncist. Eller kanske torrt och pladdrigt. Men torrt i alla fall.

Och säkert finns det någon som tycker att jag gör fel.

Kommentera