Inte så hälsosamt, inte så stärkande. Men i fjällen.

imageLängdåkning är jättehärligt. Fantastiskt. Det säger en hel drös av mina vänner. De tycks bära på en ständig längtan ut i spåren, ut i den vita stillheten. Förra sportlovet hyrde jag och familjen längdskidor en dag för att pröva detta fantastiska.

Vi förlängde inte hyran. Möjligen, ja troligen, tjöt jag i vanlig ordning lite också. Jag minns en lömsk backe och en länge kvardröjande smärta i … sätesmuskulaturen.

Självklart, tänkte vi i år, berodde frånvaron av starkt positiv upplevelse (för min del – Mange tyckte det var finfint) på att vi hade trista hyrprylar. Självklart blir inte upplevelsen så där härlig om man harvar runt på gamla hyrlaggar. Så vi köpte varsitt kit.

Mange selade på mig både skidor och stavar och vi susade iväg i det lätta utförslutet. Sedan kom ett uppförslut och jag vippade. Sedan kom en nedförsbacke och jag välte. Jag var glad att jag åtminstone hade Mange framför mig ibland. Utsikten var mycket tilltalande. Jag är ändå inte säker på att det är den skönhetsupplevelsen mina vänner pratar om.

”Du välter som ett fartyg”, konstaterade Mange i stugan. ”Du faller liksom långsamt rakt åt sidan, utan någon som helst mjukhet i benen.”

Jag ville säga att han hade fel.

Nästa dag satte jag klockan på kvart i sju för att ensam möta morgonen i spåret. Det kanske var det som skulle ge den där kicken. För säkerhets skull vaknade jag en gång i timmen under natten, rädd att försova mig inför denna morgon som skulle bli min första härliga längdskidupplevelse. Jag kände mig sportigt chic i mina tajta brallor och i de snofsiga skidhandskarna jag smyglånat av Mange som fortfarande låg och sov. I förrådet tittade jag noga på de olika skidorna. Mina hade vita spetsar, det visste jag. Det vore ju pinsamt om jag tog fel skidor, sa jag till mig själv. Mången gång har Mange hånat mig för att jag tagit hans stavar eller ibland slalomskidor i tron att de är mina. Jag måste alltid noga memorera var jag ställer ifrån mig min utrustning om vi går in och fikar, för jag har svårt att hitta dem om jag bara har utseendet att gå på. Jag är kanske lite utrustningsblind, som andra kan vara ansiktsblinda.

I alla fall valde jag ut skidor och stavar och trippade till spåret. Jag kände mig som sagt rätt så cool där jag gick med skidorna över axeln. Tills jag skulle ta på mig dem. Den ena var vitspetsad. Den andra var det inte. Uppriktigt sagt uppvisade den andra skidan besvärande olikheter med den vitspetsade. Med något mera sänkta axlar trippade jag tillbaka till stugan och bytte till två vitspetsade skidor. Åter vid spåret hade min coola självbild återvänt. Den stannade inte länge. Hur svårt kan det egentligen vara att ta på ett par längdskidor? Det hade ju verkat så lätt när Mange gjorde det åt mig. När jag sådär tio minuter senare skidade iväg var jag redan matt. I det långa uppförslutet kändes det som om jag var ute på stavgång men att någon ondskefullt hade satt fast såpade brädor under fötterna på mig så att jag gled lite bakåt varje gång jag försökte häva mig framåt genom att lyfta mig fram på stavarna. Jag har en känsla av att min teknik lämnade en del att önska.

Efter fem kilometers stavgång, som kom att kännas i axlar och nacke i några dagar, hasade jag hem. Skidor och stavar spretade i min famn. Lätt stukad, skulle nog en iakttagare kunna tänka. Men faktiskt hade jag uppskattat de lätta utförsluten. Och de svarta fjällbäckarna var vackra. Soluppgången tjusig. Jag var beredd att ge det hela en chans till.

Då fick jag influensa. Eftersom det var ensamt att ligga och huttra under dubbla täcken i ett mörkt sovrum medan solen gassade över de vindstilla skidbackarna såg jag till att smitta familjen också. I rättvisans namn.

Nu får längdskidorna stå till sig till nästa år. kanske det blir min grej.

 

(En del säger löparskidor. Det ordet har ingen koppling till vad jag ägnar mig åt på de där skidorna.)

 

5 reaktioner på ”Inte så hälsosamt, inte så stärkande. Men i fjällen.

  1. Underbart beskrivet Lotta! Tur att du har skrivandet att luta dig tillbaka på när skidkarriären verkar ha lite uppförslut. Men nästa år kanske!

  2. Tack Rikard! Ja, nästa år får bli mitt längdskidåkningsår. Kanske. Jag kan ju åtminstone gotta mig åt Manges välsvarvade vader och tilltalande Gluteus Maximus.

  3. Haha, jag tror verkligen stenhårt på att det är nästa år som du kommer att kärleksexplodera och lära dig att älska längdåkning.

    (och händer det inte så kan jag avslöja att det beror på att det är helt jäveltråkigt… vi är ju powerbabes, det krävs mer än att stånka sig framåt i ett spår, det är helt enkelt inte en tillräckligt stor utmaning…)

  4. Ping: Årets insikter så här långt - Lotta Lexéns blogg

Kommentera