Jag är en Walking Dead

darylI fredags eftermiddag tog jag på mig nattsärk så fort jag klev innanför dörren, stashade upp snytpapper och Ipren och kröp sedan ner i sängen. Sedan dess har jag i princip befunnit mig där (och gör så fortfarande). Att lämna sängen har inneburit tjongande huvudvärk och matchande svettning. Alltså har sängen varit min plats i tre dygn nu. Jag har inte orkat skriva något förrän nu och heller inte haft ork att hålla upp en bok. Så vad göra?

Jag knäppte på TV:n. Vanligtvis sträcker sig mitt TV-tittande till Sveriges yngsta mästerkock tillsammans med nioåringen, och ibland somnar jag till nyheterna eller någon serie jag inte ens vet namnet på. Nu fann jag mig själv zappa runt i ett dystert landskap. Jag såg någon som hette Hollywood baka indisk paj (som  visst inte var paj då det tydligen inte finns indiska pajer), jag såg äkta Housewives of Beverly Hills skilja sig (och väl därmed bli oäkta), jag såg någon mästerfrisör skälla ut frisersalongsägare och någon mästerkock skälla ut restaurangägare. När så Laila Bagge började dansa orkade jag inte mer.

Så då började jag.

Flera gånger har man sagt mig att jag borde titta på The Walking Dead, något jag självklart inte har gjort. Jag gillar ju inte att bli rädd och jag gillar verkligen inte splatter. Ändå slog jag till. Kanske var det febern.

Sedan var jag fast.

Jag kan nu inte ens överslagsberäkna hur många zombies jag har sett slaktas med ett överdåd av splatter och närbilder, hur många skallar jag har sett genomborras av allehanda vapen och verktyg. Men jag kan inte sluta titta. Min förbannelse, tokförkylningen från helvetet, blev en välsignelse. Jag har inte kunnat göra något annat än att ligga i sängen och titta på The Walking Dead. (En gång tömde jag diskmaskinen. Dålig idé.)

För en prepper-wannabe som jag är serien både peppande och nedslående. Ett stash är förstås mycket fördelaktigt att ha när världen går under och tas över av zombies, men … mja … Man kan väl säga att de flesta inte riktigt hinner ha glädje av sina förråd. Lite dystert kanske. Jag kan för övrigt konstatera att ett prepperförråd lätt slås av en annan sak. En Daryl. Om jag bara kan få Mange att köpa sig en armborstliknade pilbåge behöver jag kanske inte ha något förråd längre.

En invändning jag har mot serien är dock tyvärr just zombiesarna, och de spelar onekligen en viktig roll. Eller tusentals viktiga roller. Mitt problem med dem är att de rör sig som och låter som zombies. Jag vet, det är en märklig invändning mot en zombieserie, men jag störs lite av att de hela tiden hasar omkring, gärna med en fot lite släpande. Men det är väl helt enkelt så zombies ser ut och beter sig … Men jag finner det befriande att de vandrade döda är totalt puckade och enbart styrda av sitt behov av kött. Om de längre fram i serien börjar utveckla intelligens kommer jag bli mycket besviken. Då är de liksom inte trovärdiga zombies längre …

Och en fördel med att titta på en zombieserie är att hur häckig jag än må känna mig i nattskjorta och oborstat hår är jag bra mycket fräschare än alla walking deads. Eller åtminstone lite.

Till ljudet av Manges potatisskalande i köket lutar jag mig tillbaka och startar ett nytt avsnitt.

Kommentera