Julklapps-KBT

image

Kognitiv beteendeterapi

Julklappar.

Jag vet inte.

Kanske är det inte riktigt min grej.

För mig ligger det något olustigt i julklappandet. Mina tankar går till typ brandskattningen av Visby. Ni vet: ”Fyll de här öltunnorna med guld och dyrbarheter, annars bränner jag ner staden, så sant jag heter Valdemar Atterdag. För bövelen.” Julklapparna erläggs som något slags lösen, även om jag aldrig får själva maktstrukturerna kring det hela riktigt klara för mig. Jag menar, som vuxen och finansiär av julklapparna äger jag ju tveklöst en viss makt, men ändå…

Genom åren har jag upplevt granar som knappt syns genom klapparna, och en del av dessa granar har befunnit sig i mitt hem, eller i alla fall det hem där jag firat jul. Och jag mår helt enkelt lite dåligt. Överdådet blir motbjudande. Vem är det som ska mutas eller blidkas? Var är den där rackarns Atterdag? Varför denna julklappschock?

Ibland har jag ett halvår efter jul hittat oöppnade kartonger med lego eller andra leksaker på barnens rum. Inte för att det är så dumt att damma av dem då, men är det inte så att vi (jag) ofta ger lite för mycket? För att resonera i kaktermer: Om jag sätter fram ett stort fat med massa olika sorters goda kakor till jul och säger till barnen att de får äta huuuur mycket de vill lär de äta sig äckelmätta och inte ens njuta av kakfesten. Några godsaker skulle till och med bli kvar på fatet. Om vi istället tar en mumsig men måttligare fika en gång i veckan kommer kakorna vara efterlängtade och uppskattade mer än på julkakfatet. Tror jag. Som det är nu stryper vi (jag) nästan tillgången till nya leksaker och andra roligheter i ett par månader före jul för ”det där kan du ju önska dig i julklapp”. Och sedan kommer allt på en gång. Till och med de strumpor som det stackars barnet skulle haft större glädje av en vecka före jul har jag någon gång hållit inne med – för att göra klapphögen större.

Jag har nog också lite svårt för det (underförstådda) belöningskonceptet. ”Finns det några snälla barn här.” Snäll ska man vara ändå, utan julklappar. ”Om du inte gör som jag säger får du inga julklappar” är inte en uppfostringsfras jag finner charmerande.

Ja, jag fattar ju att det är mitt beteende det är fel på, och att jag är fri att göra på andra och bättre sätt. Jag är till och med fri att ställa in julklappandet helt och hållet om jag så vill. Men jag vill ju se barnens ögon tindra. Jag vill ju vara den ömma modern. Och jag vill faktiskt ge mina barn julklappar. Och någon liten till Mange. Om han har varit snäll. Kanske en konserv?

Jag uttryckte denna min motvilja mot julklappar (och en hel del annat julrelaterat) inför en klass häromåret i samband med en debattövning. Några dagar senare knackade det på klassrumsdörren och en tomte klev in. Med sig hade han en säck med trettiotvå julkappar. Till mig. En från varje elev i klassen, samtliga med koppling till julen. Alla tämligen anskrämliga. Jag tror det kalls KBT.

Numera tar jag fram ljusstaken från Ludvig varje december, och den flygande grisen från Måns hänger årligen i julgranen. Nioåringen är fortfarande förtjust i sin tomtenalle från Linnéa. Dessa klappar värmer varje jul, så helt anti-klapp är jag faktiskt inte. Men jag är pro-eftertanke.

Och jag blir skitsur om jag inte får någon julklapp.

 

5 reaktioner på ”Julklapps-KBT

  1. Jag skrev en insändare och den har varit införd i ett antal tidningar under årens lopp. Här följer texten:
    Låt mig få slippa årets jul

    Hur underbart vore det inte att slippa det moderna julfirandet? Ett knäpp med fingrarna och vips vore det den 2 januari. Ingen julgran, inget spring i affärer, inga meningslösa presenter, inget skräp och inget omslagspapper, ingen trafik och ingen trängsel, ingen sprit och inga julbord, inga adventskonserter och ingen julfest på kontoret, inga bortslösade pengar och inga kontokortsskulder på nya året, inga dekorationer, ingen julhyacint, inga presenter att byta i mellandagarna. Ingen julkortslista att pricka av, där avlidna stryks liksom de som diskvalificerat sig på annat sätt. Inga adresser behöver skrivas, inga kuvert finns att frankera.

    Tänk att helt enkelt hoppa över alla dessa tokerier och vägra delta i den teatraliska gemenskapen, den monstruösa kommersialismen och det obscena frosseriet i mat och dryck.

    Det är ju faktiskt möjligt att glädja sig åt julen utan allt detta som helt felaktigt parats ihop med Kristi födelse. Nog borde det räcka med att träffas i all enkelhet och äta en måltid tillsammans?

Lämna ett svar till kgb35 Avbryt svar