Konsten att rädda ett äktenskap

imageJag fruktar att det inte dröjer allt för länge innan det finns en ny kvinna i Manges liv. Spåren är tydliga. Han kommer hem sent från jobbet med svepande ursäkter, han lämnar bort barnen och lämnar stan när jag jobbar extra med att vakta högskoleprov och hans blick är ofta som klistrad vid telefonen. Och så är det det där med vad han gömmer under sängen. Förra gången var det båtmagasin. Nu hittar jag handboken Fritidsskepparen. Jag är rökt.

Den sena hemkomsten tog honom ett par dagar att tala ut om, men visst hade han varit på båtvarvet, och dagsturen när jag jobbade innebar att minst två till salu-annonserade sjöfarkoster utsattes för Manges lystna blickar. Att alla båtar är en hon är ju allmänt känt, och jag är på väg att bli brädad.

Kanske är det därför jag inte kan låta bli att förkovra mig i en handbok jag också, dock ej av fritidsskepparkaraktär. Jag läser om hur man fångar och behåller en man. Kanske är det ännu inte för sent (och om det är det är det väl bra om jag är förberedd för att ge mig ut på dejtingmarknaden. Det var ju ett tag sedan). Så – hur gå till väga?

Jag läser först om vikten av det yttre. Känns inte det lite gammeldags, nästan lite politiskt inkorrekt? I alla fall verkar handboken nästan vända sig till mig då den krasst konstaterar att förlossningar sätter sina spår. Tyvärr klargör den inte konkret vad jag ska göra åt saken, men andra tips av kompensatorisk art finns i alla fall. Tydligen ska jag färga mitt hår, då grå strån är av ondo. Löshår rekommenderas också. Det låter lite dyrt med det sistnämnda, men å andra sidan föreslår författaren att jag inte ska lägga allt för mycket pengar på mina kläder. Smak framför kronor.

Sminkningen är viktig. Tydligen har författaren gett ut en separat bok om detta, men berättar här att jag inte får dra mig för att färga mina kinder, ögonfransar och ögonbryn. Av yttersta vikt är dock att mannen jag vill snärja, Mange, inte ser mig sminka mig, eller ser skymten av en puderdosa. Det måste verka som om min skönhet är naturlig. Han får inte ens se mig borsta tänderna. Det enda av fåfäng karaktär jag får göra inför min make/dejt är visst att släppa ut håret och låta det bölja nedför ryggen.

Det får kanske bli löshår då.

Han (det känns bra att det är en man som har skrivit boken, han borde ju veta vad män vill ha) råder mig också att dölja brister så gott jag kan: Om jag är kort bör jag försöka sitta ned men sträcka på mig och dölja mina fötter i en lång kjol. Är jag plattbystad bör jag fylla ut barmen och om mina fingrar är tjocka ska jag undvika att gestikulera. Purpurfärgade kläder rekommenderas om jag är blek.

Vidare läser jag ”Lova dig icke för lätt åt en yngling, som ber dig om kärlek, neka ej heller bestämt det, som han tigger dig om! Sväve han städs mellan fruktan och hopp, men så ofta du svarar, laga, hans fruktan du gör mindre och större hans hopp.” Jag ska alltså hålla honom på halster, men inte för mycket. Han måste våga hoppas. Okej. Fast samtidigt säger han ”neka ej längtande man alla de fröjder du har. Svek han dig även, vad miste du väl! Allt är som det förr var: skänkte du tusen din gunst, intet förlorar du dock.” Så jag ska släppa till alltså. Och inte blir jag en sämre kvinna om jag gör det många gånger. Typ tusen olika män. Jahaja.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är riktigt modernt eller riktigt omodernt. Det skrevs för två tusen år sedan, om det är att se som en ledtråd, men jag slås varje gång jag läser Ovidius Konsten att älska av hur nutida den känns. Ja, inte i detaljerna förstås. Han säger till exempel till mig att jag ska fylla i utrymmet mellan ögonbrynen, att jag ska färga håret med germanska örter och förutsätter att jag har slavinnor – men ändå.

Men hur ska detta hjälpa mig att behålla Mange? Hur ska jag få hans tankar bort från alla kurviga båtar? Jag kan förstås börja med att stänga in mig när jag borstar tänderna, men det känns lite otillräckligt. Hmm … Men här kanske: ”Sött fördrar ej en man! Låt oss smaka det bittra: det stärker! Ofta i medvind just seglaren kantra man ser. Detta är skälet, varför man ej i sin fru är förälskad: hon är till hands, närhelst mannen så önskar och vill.” Aha! Jag ska vara lite fjär, lite osjälvklar. Det börjar likna något (men varför måste han använda en båtmetafor? Vad är det med män och båtar?). Ovidius säger också att jag måste göra Mange sotis, för ”fortast ju löper en fullblodshäst, när skranket man öppnar, om till tävling han har andra att följa och slå. Skymf uppväcker på nytt den glöd, som är släckt: jag bekänner, att jag ej känna förmår kärlek, om kränkt jag ej blir.” Alltså – jag inte bara får, utan bör kränka Mange. Intressant. Och detta kommer att få honom att glömma båtarna och fokusera på mig.

Prima.

Men jag kan inte sluta läsa. Ett av många fantastiska tvåtusen år gamla råd är att komma sent till festen för att den man väntat på längst framstår som mest efterlängtad. Då gör det heller inget om man är ful, eftersom folk redan är packade då och mörkret dessutom är till min hjälp. Allt enligt Ovidius.

Ovidius avslutar med synnerligen handfasta sängkammarråd. Kanske återkommer jag till dem någon dag.

Men nu ska jag ägna mig åt att vara fjär.

En reaktion på ”Konsten att rädda ett äktenskap

Kommentera