Men nu är det annorlunda

 

IMG_3186Jag ska köpa tid. Från och med vårterminen, om allt klaffar, kommer jag att köpa mig en tjänstledig dag i veckan.

Jag skulle vilja säga att det är ett val jag gör för att få tid att skriva, men så är det tyvärr inte. Det är ett val jag gör för att orka fortsätta jobba.

Att vara lärare är fantastiskt. Eller: att undervisa är fantastiskt. Att vara lärare börjar dock enligt mig innebära andra saker än vad det gjorde för bara ett par år sedan. Sedan jag började jobba som lärare för arton år sedan har jag jobbat heltid med undantag för ett år under småbarnstiden. Det har känts självklart. Även om jag inte har älskat allt som arbetet för med sig har jag aldrig tidigare känt att jag inte orkar, att jag inte är beredd att vara lärare fem dagar i veckan.

Men nu är det annorlunda.

Det skulle kunna bero på att det är något fel på mig, att jag kanske har fått någon bristsjukdom utan att veta det, eller att jag är deprimerad utan att fatta det. Möjligen är jag bara lat. Men det tror jag inte. Fler och fler av mina kolleger, på min egen arbetsplats och runt om i landet, vittnar om en liknande känsla. Vi räcker inte till. Vi orkar inte med. Jag räcker inte till.

Jag hör aldrig lärare klaga över att det har blivit jobbigt att undervisa. ”Tusan, jag är så jäkla trött på de där förbannade derivatorna / befolkningsutvecklingarna / adjektiven / eleverna”, är inte ord jag hör (även om jag själv i något slags förvirring plötsligt fått svårt att skilja på tidsadverb och temporala konjunktioner). Det är Det Andra. Det är Runtomkringet. Det är De Tusen Små Sakerna som får lärare efter lärare att läsa Platsbanken eller förhöra sig om partiell tjänstledighet. Än värre är det när kolleger inte hinner stanna upp innan det är för sent, innan den berömda väggen har mött dem med en smäll. Jag har sett det hända för många gånger nu.

Att berätta vad De Tusen Små Sakerna är låter sig inte enkelt göras. Det ligger i sakens natur. Ena veckan handlar det om extra tidskrävande mejlkontakter med föräldrar, uppdatering av likabehandlingsplanen eller hot- och våldplanen, krångel med teaterbiljetter, öppet hus och ifyllande av enkäter och utvärderingar. Andra veckan kan det vara en elev som ska byta skola, två elever som har fuskat, en annan elev som mår dåligt, nya allmänna råd från Skolverket att läsa och beakta, framtagande av en policy om datoranvändande vid prov och ett härligt men tidsslukande kvällsbesök på teater samt fjorton utvecklingssamtal. Alla dessa saker är rimliga saker att göra, men de ramlar alltså på tätare och tätare. Det innebär att förberedande av lektioner och efterarbetning i form av rättning, återkoppling och reflektion ges mindre och mindre tid. Och faktiskt vet jag inte hur jag detekterar och åtgärdar dataspelsmissbruk.

Gnäll? Kanske. Men jag tror det är ett gnäll att ta på allvar. Lärarbristen är redan här och den minskar inte. Färre ungdomar väljer att utbilda sig till lärare.

Detta trots att läraryrket är underbart. Egentligen. Att undervisa är ett drömyrke. Mina elever är störtsköna, mina kolleger kompetenta, roliga och stöttande, och min skolledning och vårt elevhälsoteam jobbar hårt för att göra min skola så bra som möjligt. De flesta lektioner ger minst lika mycket energi tillbaka som de tar av mig. Ofta ger de mer. Mina elever är praliner.

Förväntar jag mig att inget ska vara jobbigt med att vara lärare? Verkligen inte. Jag fattar att jag inte bara kan få göra roliga saker. Jag begriper att läraryrket innebär så mycket mer än undervisning. Det har det gjort under alla mina arton år i yrket.

Men nu är det annorlunda.

Synen på vad en lärare är och gör är annorlunda, och synen på vad skolan ska vara och göra är annorlunda.

Artikel efter artikel berättar för mig att vi måste lyfta våra elevers resultat. Det vill jag också. Men samtidigt som jag ska bli bättre lärare och lära upp bättre elever får jag fler uppgifter och ett större ansvar. Det mesta ska dokumenteras och ryggen hållas fri. Samtidigt mår elever sämre och Pisaundersökningen talar sitt språk.

Kanske är jag helt enkelt inte den nya tidens lärare. Jag är ingen balanskonstnär (varning: klicka bara på denna länk om du har starka nerver och gott om tid) statistiker eller kurator. Jag är inte studie- och yrkesvägledare, hälsocoach eller specialpedagog.

Sedan en tid tillbaka har jag alltså känt att jag inte håller för heltidsarbete som lärare. Familj, vänner och kolleger har fått ta hand om mina tårar.

Och jag som älskar läraryrket. Ändå.

Fan.

Vill jag med detta avråda ungdomar från att söka sig till läraryrket? Nej, verkligen inte. Jag kan nämligen inte tänka mig att det kommer att fortsätta vara så här, för det vore så urbota dumt. För Sverige.

Jag vill att politiker på lokal nivå såväl som på riksnivå ska förstå vad som pågår, inte bara med mig. Men det räcker inte att de förstår, något måste också göras. De får den lärarkår de förtjänar, så de måste se till att förtjäna en bra sådan. En lärarkår som orkar. En lärarkår vars motto inte tvingas bli ”Håll ryggen fri”.

 

PS. Den här texten var långt ifrån självklar att skriva. Vill jag bidra till en mörkare syn på skolan och läraryrket? Helst inte. Hur ser mina elever, mina kolleger och min skolledning på mig när de läser detta? Förhoppningsvis förstår de att jag talar från hjärtat och att de problem jag påtalar inte är kopplade till dem. Alltså seriöst: Mina elever är lyckopiller, mina kolleger är mina vänner och skolledningen vet hur jag känner och jobbar för att göra det bättre. Jag behövde ändå skriva texten. Om inte lärare ska kunna beskriva sin arbetssituation som faktiskt också påverkar våra elever och därmed samhället, vem ska då göra det? Lojaliteten ska inte skjuta sig själv i foten. Och faktiskt kommer det här beslutet att kosta mig ett gäng tusenlappar i månaden. Å andra sidan får jag en extra dag att göra vad jag vill med. Skriva, sova, promenera eller för all del rätta prov. Jag menar inte att det är särskilt synd om mig. Jag har möjlighet att göra det här valet. Men det här kan bli ett problem för den svenska skolan om många känner som jag. Och det gör de.

12 reaktioner på ”Men nu är det annorlunda

  1. Man ska akta sig för den berömda väggen! Om man inte passar sig kan den dyka upp när man minst anar det och har man då fått upp farten gör det rysligt ont.

    Många har träffat den och fler lär det bli. I alla fall om man lyssnar på försäkringskassans prognoser. Dom har troligen bättre koll än regeringen som tror något annat.

  2. Du har så rätt! Vi är många som känner precis som du. Och vi är många som har hoppat av läraryrket (ja, i alla fall att vara lärare i den ”vanliga”skolan). Jag är otroligt tacksam över att ha möjlighet att ibland jobba som lärare i den helt frivilliga skolan, ibland som lärarfortbildare och inspiratör, ibland som musiker, ibland som lärare för vuxna som självmant och med stor nyfikenhet kommer till min verksamhet. Men att jobba i ”vanliga” skolan – TYVÄRR nej tack! ”Det var bättre förr” är ett slitet uttryck men jag tror baske mig att det stämmer i det här sammanhanget.
    Att jobba heltid som en entusiastisk och drivande lärare klarar nog bara den som är nyexad, eller?

  3. Det e sjukt vilken arbetssituation ni lärare har..
    Ni som jobbar med detta ska ha en eloge för ert jobb. Och diamanter för ‘allt som egentligen inte hör till det yrket ni valt’.

    För ni ska vara psykologer. Ni ska utöver era ‘vanliga’ elever också möta och hjälpa de med diagnoser OCH de med ‘antagligendiagnosbarn men föräldrarna vägrar inse faktum’. Ni ska agera och göra ert bästa och ännu mer för att föräldrar ska hjälpa sina barn. Och få föräldrar att förstå och fostra sina barn, inget barn är oskyldigt alla gånger.

    Fantastiska är ni. Otroligt imponerande i ert engagemang. Ni är en av de viktigastr grundpelarna i vårt samhälle.
    Ni är värd er gemensamma vikt i diamanter ???

  4. Ping: När kommer kollapsen? | Förändringens tid

Kommentera