Min nioåriga förebild

image

Vi hann sitta ned tillsammans också. I femton sekunder.

Nioåringen och jag har varit på Motala Expo, en mässa där Motalas näringsliv årligen visar upp sig, och jag slås av en återkommande insikt: Jag vill vara som han.

Innan vi ens är framme vid entrén hojtar han att han sticker i förväg och galopperar in på mässan med ivern hos en hund som inte sett matte på två dagar och nu fått syn på henne, möjligen med korv i fickorna, i myllret. Jag scannar då och då av området i nioåringshöjd och hittar honom på ständigt nya platser. Ena minuten står han med armbågen vilande på en disk och språkar med två revisorer, nästa minut står han begrundande och sippar på ett glas juice i Beachcribs monter.

”Morot”, säger han och suger in lite luft mellan tänderna. Fyra växter som ingår i juicen ska identifieras som en del av den tävling montern erbjuder. En leende monterägare hjälper honom lite på traven och han lämnar nöjd in sin tävlingstalong. Kanske vet han till och med vad han tävlar om. Antagligen är det inte så viktigt.

Jag ser honom putta en golfboll och få en kexchoklad och han spelar Wii och får en vattenflaska. För tjejerna i Golden Gifts monter (de säljer jättefina presentpåsar där ett möjligt tillbehör är min bok) berättar han att ”den där boken har min mamma skrivit” och han skaffar en kaffekupong till Mange (som är en av mässans utställare). Han provsitter, provsmakar, provlyssnar och provspelar. Och han pratar. Tack gode gud att han pratar. Jag har nämligen kungjort att den som bara går fram och nappar åt sig en godisbit / vattenflaska /reflex / snöskrapa / ballong inte är en riktigt riktig människa. Och den som tar en näve godis och stoppar ner i en väska ska vi inte tala om. Så han pratar. Och pratar.

Och jag blir varm.

Men på kvällen är han ledsen. Insikten att han kommer att missa en pingistävling – som skulle blivit hans första – på lördag på grund av han är i fjällen då slår ner som en bomb i hans Expo- och melloglädje. Sorgen över att missa tävlingen, tennisträningen, fotbollsträningen, skolgympan och syslöjden blir honom nästan övermäktig.

Tänk om jag hade lite av det där. Om jag utan egen förskyllan skulle missa en träning (inte för att jag tränar regelbundet), en idrottstävling (herregud jag får ont i magen av tanken på dylikt) eller något slags syjippo (som inte heller finns i mitt liv) skulle ett lugn sprida sig i mig. Jag skulle kanske låtsas beklaga krocken men jag skulle ha svårt att dölja ett leende.

Sådan är inte han. Han vill göra allt (nåja, inte städa eller klia mig på ryggen någon längre stund). Den där entusiasmen skulle jag vilja ha. Lite extra mycket nu kanske, när jag har börjat motionslöpa småskaligt. Jag funderar istället på om det möjligen inte finns något – och här är jag beredd att godkänna de flesta distraktioner – som skulle kunna stå mellan mig och träningen innan jag ikläder mig mina nya träningskläder (som får mig att se liksom alldeles ny ut. Matchat ängsligt ocool.).

Om jag sniffar på hans nacke riktigt, riktigt, riktigt mycket när han ligger och sover blir jag kanske lite som han. Och blir jag det inte har jag vunnit ändå.

2 reaktioner på ”Min nioåriga förebild

  1. Om du har studerat en flock får med lamm vet du vad som händer. Lamm hoppar springer stojar, de kan även stå på tackans rygg. Detta sker medan tackan äter och idisslar, äter och idisslar, äter och idisslar…. När vi blir vuxna blir vi får, nioåringar är fortfarande lamm. Sådant är livet, fokus skiftar, det gäller att gilla läget. Eller som Bullerbybarna konstaterar: vuxna bara äter när de har kalas.

Kommentera