Min omtänksamma reptil

amygdala

Min vän Reptilhjärnan. Den vill mig väl. Zzåå väl.

Jag är hemma och jag lever. Under några sekunder under vår veckolånga husbilsodyssée var jag inte övertygad om att jag skulle sitta i mitt uterum och knappra på tangentbordet igen.

Efter skönhetsupplevelser på norra Jylland och två roliga dagar på Legoland trädde vi in i Helvetet. Lalandia. Badpalats enligt många. Tortyrkammare enligt mig. Det är helt enkelt inte en miljö jag mår bra i. Jag besväras av den offentliga avkläddheten och jag ogillar de klorstinna bassängerna fyllda med barn som kanske, kanske inte, orkar gå till toaletten när de behöver kissa. Jag finner det olustigt att leta efter just mina barns våta huvuden som ser ut som de flesta andra barns våta huvuden för att se att de är okej. Badhus är farliga, säger min hjärna till mig. Jag håller med. Och kalla.

Lalandia hade dock potential att förbättra min syn på offentliga bad. Luften var behagligt varm (första gången jag upplever det i ett badhus) och bassängerna kändes ofarliga. Barnen är som fiskar i vattnet och jag kände mig avspänd. Nästan välvilligt inställd till hela situationen.

Kanske var det därför jag inte var på min vakt. Kanske var det känslan av värme och trygghet som lurade mig.

”Mamma du måste åka med!” Mange och kidsen kom bärande på en gul jätteluftmadrass med utstansade sittplatser för fyra.

På Legoland hade jag åkt alla åkattraktioner och jag kände mig rätt så tuff (ja, jag vet att det är en nöjespark för barn) och i kombination med värmen och den synbara tryggheten i vattenlekstugan sa jag ja. Jag tror till och med att jag log. Trappa efter trappa klättrade vi uppåt och när vi till slut la madrassen i åkrännan var jag fortfarande rätt så självsäker.

Det varade inte länge.

Röret vi åkte i hade en enorm diameter och snart började vi skejta upp på sidorna så högt att jag var rädd att vi skulle slå över, liksom tappa väggkontakten. Sedan blev mina tankar helt omöjliga att styra över. Det sista jag tänkte klart var att jag inte får visa min skräck för barnen. Jag får inte inte inte inte skrämma barnen.

Sedan vrålade jag rätt ut. Tokskrek. Ylade. Gråtbrölade. Min skräck hade fått eget liv och ville ta sig ut ur min kropp genom min mun och mina ögon. Reptilhjärnan hade helt tagit kontroll över mig, och trots att jag någonstans faktiskt förstod att det inte kunde vara himla farligt överröstade den rackarns reptilen alla sådana tankar och skrek åt mig att DET HÄR ÄR DET FARLIGASTE MAN KAN GÖRA I HELASTE VÄRLDEN OCH DU KOMMER ANTAGLIGEN ATT DÖ ELLER ÅTMINSTONE FÖRLORA FÖRSTÅNDET ELLER NÅGON KROPPSDEL SÅ DET ÄR BÄST ATT DU SKRIKER SOM OM DJÄVULEN FÖRSÖKTE SLITA HUVUDET AV DIG!!!!!

Dum reptil.

När vi kom fram till ett stup (vem bygger in ett fritt fall-stup i en jätterutschbana utan att skriva någonstans att det finns ett sådant?!?) var jag dock benägen att hålla med min reptil. Antagligen skulle jag dö. Jag följde hans råd.

Sedan minns jag inget förrän jag på svaga ben välte mig av madrassen vid slutet av helvetesbanan och hulkade i Manges famn. Jag grät av efterskräck och av förtvivlan över att ha traumatiserat barnen. Då tittade Johan på mig med glittrande hoppfulla ögon:

”Vi åker igen va?!”

Han tittade lite överraskat efter mig när jag snyftande hasade bort till en vilstol och sjönk ned i den. Barnen skulle visst gå mentalt oskadda ur helvetesåket. Min familj ställde sig förväntansfullt i kön igen.

Någon timme senare pratade jag med en kvinna vi lärt känna på campingen. Hon och hennes familj var på väg mot skräckröret. Jag sa att den gula kanan var ytterst otrevlig. Ytterst. Jag tittade menande på hennes döttrar. Hon log.

”Ja, tjejerna tyckte att den var lite läskig första gången vi åkte den.”

Jag skulle vilja skriva att tjejerna var 17 och 19 år gamla, men det var de inte. De var 6 och 8.

Jag skulle också vilja skriva att jag tog tjuren vid hornen och övervann min rädsla. Att jag satt upp på hästen igen och åkte det förbaskade röret. Men det gjorde jag inte. Lyckan över att inte befinna mig på den gula madrassen i fritt fall var så mycket större än den potentiella glädje som skulle komma av att jag åkte igen.

I bakhuvudet väste min reptilhjärna ömt åt mig att det var ett bra beslut. Den viftade lojt men varnande med svansen (Har ormar svans? Är ormar svans?) när jag för en kort stund övervägde att återvända till traumaplatsen. När jag släppte taget om revanschtanken vaggade den sig mjukt till rätta och suckade nöjt.

Jag gjorde detsamma i vilstolen.

Min lilla orm och jag.

Zzzzzz.

Och sedan påminde den mig om att den ska följa med mig när jag ska segla i sommar. Det känns ju tryggt.

 

 

Bild från olleleckne.se