När förälskelsen är över – The Walking Dead

zombie-t-shirt-hersches-zombie-storage-the-walking-deadFörkylningen av guds nåde som slog mig till golvet för ett par veckor sedan hänger sig ganska envist kvar. Jag är tillbaka på jobbet sedan länge, men väl hemma kommer tröttheten över mig rätt så ofta. Så då kan jag behöva lägga mig ner. Och titta på ett avsnitt av The Walking Dead.

Och ett till.

När jag nu har betat mig in i säsong fyra kan jag nog påstå att nyförälskelsen har lagt sig, men det innebär inte att jag har tröttnat. Tvärtom. Precis som i alla relationer som tar sig förbi förälskelsefasen utan att glöden försvinner har jag och The Walking Dead nu inträtt i nästa fas. Fördjupningsfasen. Befästandet, eller kanske uppbyggandet, av Kärleken.

Som i vilken kärleksrelation som helst följer med denna fas nya insikter och nya frågor. Det rosa skimret börjar i någon mån lägga sig, förhoppningsvis för att ersättas av något ännu bättre, och med den klarare synen som följer på skimrets försvinnande kommer ifrågasättandet.

Det är inget dåligt. Snarare av yttersta vikt. Det är här vi ska börja fråga oss om relationspartnern är någon vi vill skaffa barn med och bli pensionärer med, eller – i det här fallet – om vi vill börja köpa t-shirts med motiv från vår nya favoritserie. Det är nu vi måste bestämma om det som först framstod som en bedårande ovana är något som kommer att driva oss till vansinne eller något vi kan leva med. (Med Mange har jag till exempel nästan lärt mig att acceptera att han ställer disk i sköljhon.)

Men frågorna är inte alltid lätta att tackla, och ibland utmanar The Walking Dead mig. Här är några av de saker jag nu finner mig ifrågasätta:

  1. Varför iallsindar ger ett zombieöverlevnadsproffs en nydöd mun-mot-mun-metoden NÄR ALLA VET ATT PERSONEN NÄRSOMHELST KAN ÅTERUPPSTÅ SOM ZOMBIE MED ENDA MÅL ATT SNARAST ÄTA MÄNSKLIGT KÖTT?! (Eller hur, Björn?)
  2. Jag kan inte räkna hur många gånger en zombie har dragit tag i någons ben och försökt (ofta med framgång) bita personen i benet (något som leder till zombiefiering för den bitna), och ändå tycks ingen, INGEN, komma på idén att använda något slags benskydd. Hur svårt kan det vara? Till och med en läderbralla skulle ha kunnat rädda många liv. Zombierna har ju bara vanliga människotänder. Fast väldigt hungriga och envisa människotänder. Zombies tycks också gilla att bita människor där nacken möter halsen, ni vet där det normalt sett är så skönt att känna ett par läppar, så varför inte skydda det området också, åtminstone när man faktiskt räknar med att stöta på några levande döda?
  3. Om man är inne på en bensinmack för att hämta ett bilbatteri – varför tar man då inte de matvaror som finns där, när gruppen halvsvälter och några andra är ute och med risk för sina liv (och utan ben- och nackskydd) letar efter just mat?
  4. Varför varför varför slår man upp sitt läger bara några meter ifrån en tät skog i vilken tusen zombies kan komma hasande utan att man ser dem förrän de står vid tvättsträcket och man därmed riskerar mer än sina nytvättade lakan?
  5. Jag har svårt att tro att jag skulle ha dinglande örhängen och mascara när världen som vi känner den har gått under och mina dagar mest handlar om att överleva en timme till, men det är kanske bara jag.
  6. Att påfallande många kvinnliga zombies har kjol har jag kanske inte något större problem med, men hur kan kjolarna fortfarande sitta uppe? Det gäller förstås även byxor, oavsett bärarens könstillhörighet. Många av zombierna har varit döda i över ett år vid det här laget och de ser klart tärda ut i ansiktet. Jag har inte sett EN ENDA överviktig zombie (även om en hade utspänd mage när han just ätit upp någons fru). Zombies spänner inte in bältet ett hål och skulle aldrig bry sig om en så världslig sak som huruvida de har några kläder eller ej. Ändå har alla kläder på sig. Efter ett år on the road.
  7. Alla zombies utom två (av tusentals) är vuxna. Fast det tycker jag i och för sig bara är skönt.
  8. Hur kan någon finna Guvernören förtroendeingivande?
  9. Då det har visat sig supereffektivt att kleta in sig med zombieinälvor för att undgå attack och kunna röra sig mitt bland zombier, varför gör man inte det lite oftare – som exempelvis när man ska göra en mycket riskabel raid i en fullstashad matbutik som skulle ge förnödenheter för en mindre evighet? Och varför inte slänga på ett par benskydd också?

Mina funderingar är fler, men jag känner ändå en trygghet i denna bekräftelsefas: Förtjusningen är inte borta trots alla dessa frågor, dessa ovanor. Nu när det rosa skimret flimrar bort känner jag att det finns något större mellan mig och The Walking Dead.

Jag är redo att köpa en t-shirt.

 

(Bild: zombiegift.com)

 

2 reaktioner på ”När förälskelsen är över – The Walking Dead

  1. Som part i målet så kanske inte heltobjektiv, men ändå, kan jag bara säga att om du nu släppt den ytliga nyförälskelsen och VERKLIGEN vill fördjupa dig det hela så kolla in den tecknade förlagan. Finns hittills i 14 volymer, men man kan börja med till exempel de tre första för att få en uppfattning om skillnaden mellan tv-serien och serietidningen. Det är samma universum, samma regler och del personer är samma. men det är andra personer, andra dödsfall och andra resmål mellan huvudhållplatserna kan man säga.
    Använd rabattkod ”KOMPIS” så får du 10% rabatt på http://www.apartforlag.se där vi är lite billigare än till exempel nätbokhandlarna… (fri frakt om man handlar för 400 kr dessutom).

    Och missa inte våra förord av Fredrik Strage, Orvar Säfström, Michel Wenzer, Johanna Koljonen, Ann Heberlein, Herman Geijer, Sara Bergmark Elfgren, Pär Thörn, Jenny Jägerfeld, Seriebibliotekarien, Frank Swain, Katarina Gospic och Mattias Alkberg (insåg i går att vi förutom en Guldbaggevinnare har hela 6 sommarpratare i skaran!). Samt fanart av 12 utmärkta favorittecknare!

Kommentera