Paradise lost

imageNämen allvarligt, hur blev det här?! Trillingnöt och trofénougat ut, fläder och hallonlakrits in. Paradis är inte vad det heter. Ja, den intetsägande trofénougaten saknar jag inte aktivt, men när den ställs mot sin ersättare växer den liksom till sig postumt. Hallonlakrits. Inte i smågodishyllan, utan i chokladkartongen. Sött som satan. Och då gillar jag ändå lakrits. Och hallon. Och choklad. Men lägg av. ”Krämig nougat med hallonstänk och saltlakritscrisp.” Hallonstänk?! Kemikaliestänk. Trofénougat, kom tillbaka! Din slätstrukenhet och är förlåten, likaså ditt intetsägande namn!

Och istället för den liksom befriande trillingnöten ligger där fläderblomspralinen. ”En förförisk ljus pralin med frisk och somrig smak av flädercrème.” Och jo, jag gillar fläder också, men det här är trams och dumt. En trögflytande sockerlag med parfymsmak. Vem vill förresten ha en ”somrig smak” i den chokladkartong som väl ändå nästan bara äts vid juletid?

Nä. Dumt är det. Och inte gott.

Infantilisering.

TA. TILLBAKA. TRILLINGNÖTEN.

Annars.

Annars köper jag inte kartongen. Eller, det gör jag kanske inte i vilket fall förstås. En Paradiskartong är något man får. Men ändå.

Det räckte allt med att en vulgär vitchokladklump slängdes in för några år sedan.

För att parafrasera Milton (Paradise lost) och teodicéproblemet: Men om Gud är god och allsmäktig, varför tillåter han då bortplockandet av trillingnöten? I stunder som denna är min ateism lättare att försvara.

Men Herrens vägar är ju outgrundliga, sägs det. Snart har vi väl kyckling- och dragonnougat och en läskande kavaiarpralin.

Jag köper en Schweizernötchokladkaka istället.

Kommentera