Tack, mina rädslor

AV4R2783Jag är rädd. Jag är jätterädd.

Jag är rädd för att Magnus ska bli nedslagen på väg hem från en spelning. Svårt misshandlad. Jag är rädd för att Adam ska cykla vilse i mörkret på väg hem från någon kompis han aldrig har varit hos förut och be fel person om hjälp. Jag är så helvetes jävla skiträdd för att Johan ska falla mot en betongramp från sin kickbike och inte ha sådan tur som i höstas då det räckte med ambulans och akuttandläkare. Jag är rädd för att det ska stå en polis utanför dörren när det ringer på sent på kvällen. Jag är rädd för att få en sjukdom som gör att mina barn inte får ha kvar mig. Vill inte en gång till röntga hjärnan och se fler läkare tillkallas till monitorn på andra sidan glasrutan. Jag är jätterädd för att behöva gå på en väns begravning. Jag vet hur hemskt det är. Jag är dessutom klippt dödsrädd för stora spindlar.

Jag är jätterädd för jättemycket. Men jag är glad för mina rädslor, känner mig privilegierad. Mange har inte blivit nedslagen, Adam har inte frågat fel person om hjälp, Johan klarade sin krasch (även om mitt liv frös till is, stod helt stilla). Den enda polis som ringer på min dörr är Jens, och då vill han bara hämta hem sin son eller kanske äta middag och klå Mange och Anna i ”Med andra ord”. Min hjärnröntgen visade inga avvikelser, inte heller min biopsi. Jag har tyvärr begravt vänner, men har ingen anledning att tro att jag ska behöva göra det igen. Inte på länge.

Och jag HAR faktiskt dammsugit upp spindlar. (Fast nu är jag rädd att de förökar sig i dammsugarpåsen.)

Jag tycker inte att det gör så mycket att vara rädd, tänker att jag är lycklig som inte sitter vid en misshandlad Mange och undrar hur det ska gå. Är själaglad att jag inte sitter i ett väntrum under renovering, med halvgenomskinlig byggplast istället för väggar, på ett oväntat tyst universitetssjukhus och väntar på behandling. Minns hur jag kände mig så fruktansvärt liten och ensam i den där märkliga ödsligheten i väntan på läkaren. Och jag kan bokstavligt talat gråta av glädje över att mina barn mår bra. Bra-gråta.

Min värld där dessa saker inte drabbar mig blir tydligare när rädslorna finns så där nästan inom synhåll. De tränger sig inte på, finns bara där och påminner mig om vilken fantastisk jävla tur jag har.

Förutom spindlarna då. De är alldeles på riktigt. Men det kan jag ta. Väldigt gärna.

Mange är kanske inte alltid lika nöjd med mina rädslor, för jag håller dem inte alltid alldeles för mig själv. När han skulle på spelning på en mc-klubb (typ ett sådant ställe där bandet spelar bakom ett galler) hade han slarvat bort sin cykel och kunde av någon anledning inte ta bilen. Han tyckte att det var besvärande nog att låna en damcykel att hoja in på klubben med, och vägrade faktiskt att låna min cykelhjälm av märket Mango trots att det var mitt krav för att låna ut cykeln. Muttrade något om att det nog var större risk att bli skadad om han dök upp i den utstyrseln.

Han kom hem helskinnad.

Och när han och några kompisar skulle åka på somrig grabbresa i Ronnies coola mustang blev det inte riktigt som de tänkt. En timme före avresa ringde jag till Ronnie och storbölade. Snörvlade om ”…livförsäkring…oklart…åtta faderslösa barn…” och liknande. Mustangen är nämligen typ semiantik och har inga säkerhetsbälten. ”MED BILTURISTER PÅ VÄGARNA!”

De åkte Audi.

Så jag försöker vaddera världen lite. Där det går. Curlar, skyddar.

Och gläds åt mina rädslor. Tackar dem för att de håller de stora fasorna borta.

Men ibland håller jag lite extra hårt om överfallslarmet i fickan eller lägger ett basebollträ under sängen. Klappar lite på julklappsbrandsläckaren (husets tredje) och njuter av alla tigande brandvarnare. Trycker på mig cykelhjälmen (som Mange inte ville låna) och kollar så att poolskyddet sitter som berget.

Just nu tänker jag extra mycket på en vän och hoppas att rädslan håller fasorna borta där.

Och jag vet alltid var närmaste nödutgång är.

 

(Så hur läskigt kan det vara att ge ut en bok?! Löjligt.)

 

 

 

4 reaktioner på ”Tack, mina rädslor

  1. Menar du verkligen allvar?

    Tvingar du på mannen hjälm om han lånar din cykel?

    Är mest nyfiken om detta är sant eller om du har överdrivit en del kanske?

  2. Helt rätt! Sätter man sig på en cykel ska man använda cykelhjälm också. Jag är lika rädd om min nya fästman. Ska vi cykla är det reflexväst och hjälm som gäller på båda.

    • Jamen tack Pia! Fast jag nöjde mig med en kraftfull rekommendation och ett starkt uttryckt önskemål. Jag tvingade honom inte.
      Sedan får jag erkänna att jag är fylld av dubbelmoral. Om jag har uppsatt hår som inte riktigt klarar av en cykelhjälm med styrseln i behåll får hjälmen ofta stanna hemma. Jag är alltså något mer fåfäng än vad jag är smart och försiktig ibland. Men jag är absolut FÖR cykelhjälm. På Mange. När han ska cykla onykter mitt i natten från spelning på motorklubb i utkanten av stan. Och gärna annars också. Han är å andra sidan vuxen också och får väl i slutänden bestämma över sig själv. Men jag får fortfarande ibland äta upp att den balla grabbresan fick företas i präktig Audi istället för i söt (Ronnie hatar när jag kallar hans Mustanger söta trots att de är just det) Mustang.

      Och ibland säger Mange att han vill köpa motorcykel. Då får jag ont i magen i smyg.

Lämna ett svar till Pia E Avbryt svar