RÖR INTE MIN MJÖLK!

image

Ser de inte lite privata ut ändå?

Gudrun och jag tar vårt jobbkaffe på allvar, och med mjölk. Svart kaffe vill vi inte ha. Därför tar vi med oss mjölk till jobbet. Eftersom vi har haft problem med att den försvinner har våra mjölkpaket fått egna kostymer – att skriva på paketet räckte inte alls nämligen. Gudrun och hennes svärmor har gjort bedårande mjölkpaketsdräkter med dödskallar och andra symboler som antyder för obehöriga att de ska hålla tassarna borta. Man kan liksom inte greppa om ett knippe dödskallar och låtsas som om man inte märkt det och komma undan med ”Jag trodde att det var allas mjölk”. Ändå händer det. Ganska ofta.

När jag lämnade jobbet häromdagen visste jag att jag hade så mycket mjölk kvar att jag precis skulle klara nästa dag. När nästa dag kom låg dock mjölkpaketskostymen ensam i en liten hög i kylskåpet utan något paket att drapera sig över. Någon har tyckt att det är okej att ta sista mjölken.

JAG HÅLLER INTE MED! Om någon annan vill ha mjölk i sitt kaffe får hen ta med mjölk till sitt kaffe. Om hen har glömt / inte brytt sig om att köpa / fått slut på mjölk är det hen som ska dricka sitt kaffe mjölklöst. Inte jag och Gudrun. Och det är inte en fråga om kostnad – det är en fråga om planering. När andra tar av min mjölk utan att ta det sista hinner jag oftast märka det och köpa med mig ett nytt paket, så då blir jag bara lite irriterad. När någon bryter ett oöppnat paket som jag tagit med blir jag också lite irriterad. Men sista mjölken. Nä, så gör man INTE.

Jag inser att det här problemet är futtigt i relation till hundratals bortförda skolflickor i Nigeria, främlingsfientlighet, miljöhotet och en massa annat. Men när jag står där på morgonen och håller i en övergiven mjölkpaketskostym är problemet stort nog. Jag tänker inte tiga stilla, snuvad på min kaffestund. Igen.

Gudrun uttryckte våra känslor ytterst vältaligt och mitt i prick och satte upp detta anslag på kylskåpet:

image

 

 

 

 

 

 

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

 

Kommentera