Trivial lyx

imageEfter en, inte oangenäm, tid av diverse skolavslutningar tog vi helg och det var lite som att träna inför den kommande all inclusiveresan till Kreta. Vi hyrde nämligen i vanlig ordning ut vårt hus till Vätternrundacyklister och inkvarterade oss hon svärmor och svärfar vilket innebär en skön tillvaro utan direkt huvudansvar för något. Mange och barnen anlände per båt (förstås) medan jag och den trebenta dvärhamstern Eva föredrog bil (förstås). Jag gick ner till hamnen och mötte upp de andra och såg då en liten båt vid namn Jojo. Det är förvisso min svägerskas namn, men också en potentiell inspiration för namngivningen av vår (nåja) båt. Nänä. Eller kanske Jaja.  Möjligen Okejrå. Jag känner att alla tre namnen berättar en tämligen korrekt historia om hur båten kom att hamna i vår (nåja) ägo.

När jag en stund senare packade upp min väska blev jag lite förvånad. Eller inte. För två nätter ute på landet hade jag tydligen packat ned fyra klänningar. Fyra. Tre långklänningar och en kort. Eller faktiskt två korta. Alltså fem klänningar. Och så en långkjol på det. Min väska var alldeles jättefull av klänningar. Ingen av dem passade jättebra varken för en båttur eller för att bära på jobbet på LSWs campingfrukostservering, vilket var allt som var inplanerat.

Kanske är jag lite dum i huvudet.

Kanske har betygsättningen kramat ur de sista rediga tankarna i huvudet.

Kanske får helt enkelt klänningar mig att må bra.

imageTill lördagsfrukosten serverades jag följande rubrik i lokaltidningen: Manges ersättare hämtas i Luleå. Intressant. Jag menar, visst kan han vara lite jobbig ibland, som när han hånar mina prepperinsitinkter eller vägrar bära cykelhjälm till spelning på MC-klubb eller tänker åka på roadtrip utan säkerhetsbälte eller ställer disken i den högra diskhon eller envisas med att grillat kött ska paneras i grillkrydda eller liksom morrar åt mig när jag inte förstår det här med tampar och bryggor, men en ersättare? Och från Luleå? Jag ska i alla fall hålla koll på Motala Tidnings vidare rapportering i frågan. (När jag kom hem idag hittade jag en kvarglömd cyklist vid namn Romeo vid poolen. För en bråkdels sekund undrade jag om han kanske var från Luleå, men hans dialekt motsade det. Jag frågade inte. Jag hade fullt upp med att inte fråga om han jobbade som modell.)

Att få ligga i solen hos svärmor och svärfar iklädd solklänning (så bra att jag hade med en sådan!), läsa en bok och bli inropad med orden ”nu ska vi äta” är lyx i vardagen.

Jag hann också uppleva lite avund: Mange hittade sju paket kaffe i sina föräldrars förråd. Och så kallar folk mig för prepper.

Och när vi tog en gemensam tur med båten grät jag bara nästan och kunde till och med uppskatta fikastoppet i lagunen.

Allt detta är pyttesmå saker, men jag är djupt tacksam för att jag är så galet priviligierad att jag ens kan bry min hjärna med så triviala saker.

Kommentera