Världens tacksammaste publik?

image

Na11A – ni är ju så bra

Trehundrafemtio timmar var. Linda och jag räknade ut att det var så länge vi hade haft NA11A. Inte konstigt att man hinner bli lite fäst vid dem.

Idag firade vi av dem och de andra studenterna på Platengymnasiet. Från scenen i aulan var utsikten slående – vita studentmössor överallt. Vackert. Två gånger hade jag nöjet att stå där uppe och njuta av utsikten. Hur de som satt i aulan upplevde utsikten upp mot scenen kan man kanske undra över.

Jag är bra på flera saker, men att sjunga är inte en av dem. Det är därför oklart hur jag hamnade i sjungande position, inte en utan två gånger, på den där scenen idag.

Den ena sången var i och för sig ganska självklar. Linda (naturvetenskaplig icke-grafiker) och jag ville gärna hylla NA11A med en sång om och till dem, så det gjorde vi. Wrecking ball med ny text. Det hela lät fasligt bra. Eller ja, det lät. En hel del. Det är lätt att känna sig en aning fånig där framme, men klassens uppskattande leenden gör situationen betydligt mer bekväm.

Den andra sången var Franks fel.

”Du kan väl vara med och sjunga på studenten? Jag har skrivit om Busy doin’ nothing” sa Frank för några veckor sedan.

”Fast jag kan inte sjunga”, påtalade jag sanningsenligt.

”Johodå”, sa Frank. Ett svagt frågetecken hördes dock.

”Nä. Jag sjunger bara när det är solklart för publiken att jag inte tror att jag kan sjunga. Jag sjunger inte på riktigt.”

”Men… Det hela bygger liksom på att du är så himla lik Ace Wilder. Utan dig är det nästan ingen idé…”

Slugt frank, riktigt slugt. Dra till med en fet komplimang och följ upp med lite dåligt samvete-varning. Klart jag klädde ut mig till miss Wilder, övade in ett par moves och sjöng. Falskt.

När jag stod, eller något ovärdigt studsade, på scenen insåg jag att det inte spelar någon roll om man sjunger falskt på studenten. Näst efter en after ski-publik är studenter den mest tacksamma publik man kan ha. De vill jubla och applådera. De vill skråla.

Linda och jag blev så till oss av uppskattningen att vi erbjöd oss att sjunga på NA11A:s bröllop. Alla trettiotvå. Vi får väl se om någon inkommer med en förfrågan…

Så här sjöng vi i alla fall, till tonerna av Miley Cyrus Wrecking ball:

Vi nalkas nu det bittra slut då ni ska lämna vårat bo
Ni kliver då i världen ut, oh nej – den tanken ger ej ro
NA11A, ni är ju så bra, ingen kan ta er plats
Tomhet fyller oss när ni kastar loss ut på livets seglats

Ni krossar våra hjärtan nu
Ni sliter oss mentalt itu
Ni lämnar oss bakom er nu
Vår lärargärning är slu-u-u-ut
När ni går u-u-u-ut

Förlusten blev förstås brutal då ni fick bada i kanal
Men snyggast var ni ju ändå när ni från topp till tå var blå
NA11A, ni är ju så bra, ingen kan ta er plats
Tomhet fyller oss när ni kastar loss ut på livets seglats
Det låter lika illa som när Ötzimusikalen kom
Men vi vill hylla er ändå
Därför står vi nu här, vi två-å-å-å
Ni krossar våra hjärtan nu
Ni sliter oss mentalt itu
Ni lämnar oss bakom er nu
Vår lärargärning är slu-u-u-u-ut
När ni går u-u-u-ut
Nu är det slut

image

Best in show

(Det var kanske något svårt att uppfatta delar av sången trots det tjusiga framförandet, så här har ni elever chans att läsa vad vi faktiskt sjöng för er. Samhällsvetarna störde ju lite stundtals 😉 )
Efter utspring vidtog sedvanligt traktorrace i city. Självklart vann NA11A pris för snyggast ekipage. Inte konstigt – spana in traktorns studentmössa i XXXXXXL.

Grattis NA11A och alla andra studenter!

Ut och äg världen!

2 reaktioner på ”Världens tacksammaste publik?

Kommentera