Middag de luxe

ätpinnar

Kvällens redskap

Mange har tydligen blivit fanatiskt fotbollsfan och tog med nioåringen på MAIF-Djurgården. Han var stolt över att han denna gång visste vilka de svartvita var. Jag och elvaåringen, vars intresse för bollsport är betydligt klenare, passade då på att gå ut och äta thaimat – något han längtat efter länge.

Det var bara han och jag där, på den enkla vietnamesisk-thailändska inrättningen, men den timmen vi satt där slår många finmiddagar på något elegantare restauranger med hästlängder.

Jag glömde att borden var enkla och förde tankarna till en pizzeria i någon avkrok som mest får besök när sportlovsfirande familjer passerar och att plasttillbringaren var från IKEA. Raskt glömde jag att det stack upp ett huvud bakom kassaapparaten två meter ifrån oss och att servetterna fick hämtas i en automat bredvid huvudet. Kycklingen med nudlar och biffen i rödcurry gavs hög status genom elvaåringens genuina beundran.

Det var så himla lyxigt att vara bara vi.

Vi pratade om Sverigedemokrater och miljöpartister. Hälften av dem fick tummen upp av elvaåringen. Vi diskuterade skolprojekt och getingstick. Roligt – inte roligt. ALS. Verkligen inget som helst roligt alls. Piano och vänskap, två tummar upp. När vi kom till ämnet läxor blev vi båda lite kluvna. Han sa sig vara för läxor, men utvecklade snabbt en vurm för Vänsterpartiet då han fick veta att de förespråkar en läxfri skola. Vi var överens om att hans nuvarande läxa, en kvarts högläsning för en vuxen fem dagar i veckan, var mycket bra. Han förslog att man skulle få rösta från tio års ålder. Jag kontrade med tjugofem. Han föreslog sänkt körkortsålder. Jag vidhöll hög rösträttsålder.

När vi gick därifrån sa han att det var ett bra ställe, att vi borde gå dit oftare.

Jag kan bara hålla med.

 

Stencoolt

stone-tower--meditating_19-135306”Vad kul med en föreställning om Östergötland! Vad ska du vara?”

”Sten.”

”Ska du vara Sten? Var han typ kung?”

”Nä, en sten. Jag ska vara en sten.”

Så klassiskt. Nioåringen har ikväll varit sten i skolans musikaliska föreställning om Östergötland. Jag log stort genom hela showen – ungefär femtio nioåringar som bjöd på sig själva. De är så häftigt modiga! De dansar, pratar och sjunger med en pondus jag nog knappast besatt när jag var i den åldern, framhejade av lärare som jobbar med hela kroppen för att guida dem rätt genom inte helt enkla sånger och danser. Jag njuter av att se alla göra sitt bästa och inser att förutsättningarna är så olika på olika skolor.

För några år sedan deltog min elvaåring i en konsert där han tillsammans med andra Motalabarn och en grupp jämnåriga barn från en svensk storstad agerade förband åt en symfoniorkester. De medresande storstadslärarna var imponerade av både den musikaliska kvalitén och av lugnet Motalabarnen uppvisade. De förklarade att deras lektioner mera handlade om att få någon att lyssna och hålla sig i lokalen än att få dem att förbättra sitt spel. En attityd de tyckte sig kunna se hos barnens föräldrar också. Olika förutsättningar, som sagt. På Vättern verkar de vara de bästa.

Tack Vätternskolans tvåor och deras lärare – ni var fantastiska!

Och det visade sig att det inte var något tråkigt med att vara sten. Han var en rullande sten – a Rolling Stone. Snäppet coolare än Mick Jagger om ni frågar mig.

 

Bild: Freepik.com

Jag älskar fotbollstränaren

image

Efter match tackar alla varandra och ger beröm. Jag gråter.

Jag älskar fotbollstränaren. Jag älskar också tennistränaren, friidrottstränaren, karatetränaren, simtränaren, bandytränaren, frisksporttränaren och alla andra tränare mina barn har haft. Jag dyrkar er. Utan er vore världen en betydligt sämre plats.

Idag avnjöt jag förmiddagen i en medhavd fällstol i Fornåsa. På planen kämpade nioåringen och en himla massa andra barn om makten över spelet, om målen. Men framför allt kämpade de tillsammans. De berömde och hejade fram varandra, peppade och tröstade där det behövdes. Vid planen står tränarna och gör just de sakerna också – hejar, peppar, coachar och tröstar. Det är inte svårt att se varifrån grabbarna har fått den goda andan. Tränarna knyter skosnören och kramar om vid behov. Matchprestationen är för all del inte oviktig, men den är inte det viktigaste.

Jag sitter och tänker att det är tur att solen skiner så att jag får ha solglasögon. Då syns det nämligen inte så tydligt att mina tårar rinner. Jag är inte ett dugg ledsen, tvärtom. Jag är så glad över att det finns så många vuxna kring mina barn som lär dem hur man är människa. Inte bara hur man spelar fotboll, gör en karatespark eller crawlar.

När motståndarlagets tränare (som är nioåringens förre tränare) ropar ”Bra där Lexén!” måste jag ändå ta av solglasögonen för att kunna torka bort tårarna. Glädjetårar. Ja, jag är lite blödig.

Tack snälla alla ni tränare och andra runtomkring som ger så himla mycket till mina och andras barn, som avsätter kvällar och helger för att, ofta oavlönat, ge barnen inte bara idrottsträning utan också så mycket lärdomar om att vara människa.

Tack Peter Karlsson för att du uppmuntrar en pojke i motståndarlaget. (Även om det får en mamma att böla bakom solglasögonen).

Tack alla tränare och andra som har knutit Johans fotbollsskor när jag inte varit där, som har plåstrat om och kramat, kört hem kvarglömda kläder, applåderat och tröstat.

Mitt djupaste tack till alla ideella krafter.

Jag älskar fotbollstränaren. Vem hen än är.

(Och grattis LSW P05 till tre segrar av tre möjliga 🙂 )

Här spottar vi inte i glaset!

Häromdagen fick jag en underbar försmak av sommaren. Barnskratt överallt omkring mig (blandat med några ”nähä-joho-nähä-joho” och ”DU kan va tåfjutt”). Studsmattegnissel, tåfjuttsljud, bredsidor, rasslet av Nerfvapen som luftas.

Så långt var allt trevligt. Och barnen är av prima virke. MEN DRICKANDET! Lådvinet är inte det stora dryckesgisslet i sommartider, det är barnens intag. Vad göra?

De åtta barn som hängde här i söndags förbrukade i snitt tre glas var. Tjugofyra glas. Jag HAR knappt så många dricksglas. Det var klippt omöjligt att få dem att återanvända samma glas två gånger, och en så solig dag behövde de mycket vätska. (Inte lådvin. Inte flaskvin heller för den delen.)

Jag har grubblat över lösningar:

image1: Festis für alle.

Nä. Faller bland annat på kostnad. Åtta festisar räcker ju knappast. Tjugofyra festisar blir inte bara dyrt, utan också ohälsosamt och besvärligt att lagerhålla.

Dålig lösning.

image2: Engångsmuggar. Jäkligt frestande. Bulla upp med en massa rör och flott säga till kidsen att ta en ny mugg.

Men nä, det duger ju för tusan inte av miljöhänsyn

 

image3: Aah, det börjar likna något! Namnskyltar KAN vara grejen.

Men tror jag verkligen att de kommer att sätta tillbaka glaset där de tog det..? Jo det vore ju en nåd att stilla bedja om. Faller nog dock på att barn är… ja, barn.

 

image4: Låt var och en ansvara för en sportflaska! Om alla flarror är olika borde de väl kunna komma ihåg vilken de har? Även om de hade en annan igår. Och ytterligare en annan gången innan…

Mjoo, en ganska bra idé om jag får säga det själv, om än inte så elegant. Fungerar dock bara för upp till sju barn ser jag.

Inte den perfekta lösningen

image5: Där satt den! Gapa kids!

Nu kan sommaren börja – jag är redo!

Bra jobbat, barn ;-)

image”Det blir roligt”, sa de. ”Det är så bra för barn att ha husdjur”, sa de. ”Vi kommer att sköta om dem, mamma, vi kommer att mata och städa”, sa de. ”Ni kan skaffa vilka husdjur ni vill”, sa jag. ”När ni har flyttat hemifrån.” ”Men vi loooooovar att ta hand om dem mamma snälla mamma du är så bra mamma snälla vi kommer att vara jätteduktiga mamma du kommer inte behöva tjata på oss”, sa de. ”Nä”, sa jag. ”Det är jobbigt med djur. Jobbigt och tråkigt.” ”Men vi kommer att göra aaaaaaallt mamma vilken fin klänning du har”, sa de. ”Dvärghamstrar lever bara i två år mamma så du behöver inte stå ut så länge. De är nästan redan döda mamma. Vill du ha kli på ryggen mamma?” sa de.

Sedan snart ett år har jag två dvärghamstrar. Eva och Pikachu. Ibland byter barnen deras vatten. Om jag tjatar.

Men de är rätt söta. Hamstrarna också.

Ibland säger Mange att hund vore trevligt.

”Nä”, säger jag.